Bank: Resten av laget slogs isär i tio delar

Simon Bank

KAPSTADEN. Italien överlevde ösregnet, hängde i genom haglet, stod upp i stormvinden.

I andra spalten?

Det faktum att det räckte med en liten vindpust för att få världsmästarna ur balans.

Vinden tog fart från Taffelberget, rusade ner över bukten, tog vatten med sig och vräkte ner allt som råkade komma i vägen.

Det var mörkt, det var blött, det var stora stålstängsel som föll omkull. Det var dessutom en sparkad säkerhetsstyrka och ett konkret hot om en inställd match.

När Italien tog sina fyra VM-guldsstjärnor och klev in i VM så gjorde de det på en scen som hade alla attribut som krävs för en dramatisk, bombastisk ouvertyr. Det var så mycket energi i luften, så mycket på spel.

Italiens spelare la armarna om varandra och sjöng il Canto degli Italiani som en enda stor Gattuso-kropp. Medan Paraguay ställde sig i den där trendiga pep-ringen gick italienarna runt och kramade varandra, en efter en, med den sortens aggressivitet jag inbillar mig att män gör innan de kastar sig ur skyttegraven.

Italien gick rakt in i stormen

Vilket lag skulle de vara egentligen? Världsmästarna Italien? Eller det trötta lag som inte vunnit en fotbollsmatch sedan Sverige var på besök i Cesena för sju månader sen?

För att övertyga oss var de tvungna att först övertyga sig själva.

Och vet ni, de gick rakt in i stormen och gjorde just det.

Ovädret och adrenalinet åkte rakt in i spelarna och matchen. Cristian Riveros mördartacklade Montolivo, Daniele De Rossi dök in mot Claudio Morels ben. Det hade inte ens gått två minuter. När matchen väl blev match så gjorde Italien sin bästa halvlek på nio månader. Gilardino mötte boll varje gång, fick uppspel på fötterna, spelade tillbaka till Montolivo eller De Rossi – och många fyllde på framåt för att få nästa spel.

Marchisio gjorde det, Pepe gjorde det, båda ytterbackarna kom fram i fina positioner högt upp.

Italien var för första gången på länge vackert, mer än på ytan. Det fanns ett flöde i deras spel, en övertygelse som strålade ut från en halvpsykotisk De Rossi och från Montolivos mjuka, kloka fötter.

Gerardo Martino, Paraguays argentinske förbundskapten, körde ner händerna i byxfickorna och promenerade fram och tillbaka, fram och tillbaka i sin tekniska zon. Som en livstidsdömd på rastgården. Roque Santa Cruz satt på bänken och tuggade sönder sitt tuggummi medan klumpedunsen Lucás Barrios (argentinsk medborgare så sent som i mars) förlorade varenda nickduell med Chiellini och Cannavaro.

Där och då kändes det verkligen som att världsmästarna hittat hem, som att de byggt sig en axel på Montolivo-De Rossi-Pepe som de skulle kunna rulla igång sitt VM på.

Men det räckte med en liten knuff, en lätt motvind, för att de skulle tappa allt.

Paraguay hade inget utom sin defensiva korrekthet och sin offensiva fysik, men när Wigan-köpet Antolín Alcaraz lufsade upp och nickade in ett frisparksinlägg framför Cannavaro och De Rossi precis före paus var det som att alla energiflöden vändes ut och in.

Marchisio meningslös

Gigi Buffon byttes ut i paus, med en ömmande rygg. Det var det minsta av problemen (Marchetti är 2010 en minst lika bra målvakt). Det otäcka var frustrationen som slog isär resten av laget i tio små delar.

Cannavaro skrek rakt ut. De Rossi och Pepe skällde på domarna och medspelarna. Montolivo föll tillbaka i sin gamla skräck för ansvar i stora matcher, och Marchisio gjorde sig själv meningslös genom att överambitiöst jaga 30 meter för långt ner i planen. Paraguay hade ingen överambition – de hade knappt några ambitioner alls – men Aureliano Torres hade ett kanonläge att skicka in 2–0 från 20 meter, och då hade Italien inte rest sig. Då hade de drunknat i det här ösregnet.

Nu sträcktes två händer in i blötan och drog dem upp på fötter.

Den första tillhörde Marcello Lippi. Med en halvtimme kvar bytte han in Mauro Camoranesi och flyttade upp Iaquinta bredvid Gilardino. 4–4–2, enklare fotboll.

Den andra tillhörde, förstås, Paraguays målvakt. Justo Villar missade att boxa undan en hörna, och De Rossi fick öppet mål.

1–1, döda demoner, flykten från Alcaraz.

Måste spela med Di Natale

Om det fanns en nyckelsekvens där någonstans så fanns den i anfallet som gav hörnan som gav målet. Italien hade alltså gått över till 4–4–2 då, och Iaquinta löpte till sig ett riktigt bra inläggsläge. När han vände upp hade Gilardino och Camoranesi och Pepe 35 meter kvar fram till straffområdet.

Pepe var fenomenalt finurlig matchen igenom, Gila var duktig i targetspelet före paus – men båda var konstant för långt från mål.

Samtidigt satt Antonio Di Natale på bänken, med alla de kvalitéer som Italien saknade. Han vill alltid in framför målet, in där det händer, som en lite mindre galen variant av Pippo Inzaghi.

Italien baxade med sig en poäng från den här stormen. När vi väntat ett tag kom Lippi ut, han knäppte upp sin röda sportjacka, lutade sig framåt, och kisade ut mot lokalen.

– Italien är här med huvud, ben och hjärta, om någon tvivlat på det, sa han.

Vill de ta sig riktigt långt är jag övertygad om att de dessutom måste vara här med Di Natale.