”En vacker vit natt”

Wegerup: Sagan fick till sist ett lyckligt slut

Så fick sagan sitt lyckliga slut.

Real Madrid vann sitt guld.

Fabio Capello fick sin revansch.

David Beckham fick sin ligatitel och sin avskedsshow.

Skrattar bäst som skrattar sist.

Real Madrid. Fabio Capello. David Beckham. Laget, tränaren, stjärnan. Alla har de varit nere och borträknade under den ljuvligt galna spanska säsong som gått. Alla har de rest sig. Alla står de nu som vinnare.

De var många som skrattade och grät i Madrid i natt, så många. Det började redan med Casillas guldtårar när Diarra gjorde

2-1. När slutsignalen till sist dränktes i jublet från de 80 000 på Santiago Bernabéu föll ett regn av konfettiguld från himlen och från mångas ögon glädjens tårar.

Hissades av spelarna

Men mest var där skratt och triumf och inga kunde triumfera så som Capello och Beckham. Den förste vann ligan med Real Madrid redan för tio år sen. Men gamla meriter är värda noll och intet när ett lag spelar som Real gjorde då det gick som sämst. Capello hann nästan ut till Barajas för att ta planet hem innan det vände.

I natt hissades han av sina spelare, i natt såg jag det där sällsynta leendet i det kärva ansiktet. Capello har än en gång överbevisat allt och alla.

På samma sätt kunde David Beckham lämna stadion med rak rygg. Länge utfrusen av just Capello, utdömd av många som en föredetting till spelare som bara duger till att försörja paparazzi. Inget kunde vara mer fel. Med ursäkten från Capello och klubben fick Beckham sin upprättelse. Men den kom för sent. Allt för tidigt lämnar han den verkliga toppfotbollen för att spela i LA Galaxy, en klubb som låter som en billig porrklubb, hur många miljoner som än må rulla där. Jag vet, det är en seriös klubb. Men ni vet också att Galaxen inte går att jämföra med lag som Manchester United och Real Madrid.

Det är synd, det är slöseri, men det kanske å andra sidan också är det bästa. Nu fick Beckham avsluta med att vinna, han fick gå när det fortfarande fanns folk som vädjade till honom att stanna, när han fortfarande blir saknad.

Saknad blir också kung Carlos, han med förnamnet Roberto alltså, inte han på hedersläktaren. Mitt i all vitflaggad glädje fanns det ett stilla vemod när man såg Carlos, Beckham och den Raúl som är med i leken ett tag till, men som även han lämnat sin karriärs högsommar bakom sig.

En vacker vinst

Det var en vacker vit natt av firande och avsked. En vacker vinst efter en medioker match. En vidunderlig ligaseger efter en underlig säsong. Reals spel fram till Reyes förlösande kvittering (och Diarras något turliga mål) var inget som förtjänade guld. Detsamma har gällt en inte så liten del av säsongen. Men, omvänt resonerat, om inte det lag som vänt på såväl matcher i smått som säsongen i stort förtjänar att vinna, vem gör det då?

Barcelona kan man svara. Barça som vann så lätt mot Gimnastic (Grahn & Co får vänta förgäves på segerpremier). Barça som slutar på samma poäng som Real och med bättre målskillnad. Men tycka vad man tycka vill om det spanska bedömningssystemet; det är det som gäller och det är likadant för alla. Barcelona förlorade ligan när man inte förmådde att sparka undan stegen för de som kom klättrande underifrån. Tillfällena var många, men gick alla förlorade. Så blev de fem målen i går kväll meningslösa när Reyes och Diarra gjorde sina tre.

Hollywood på läktaren

Nog måste Diarra i natt, trots allt, varit glad att han var i Madrid och ingen annanstans. Att få vara med om att föra en av världens mäktigaste klubbar till dess 30:e ligavinst. Att få uppleva hur fyra års väntan fick sitt guldkantade slut. Att få vara på plats när en av vår tids – på gott och ont – ikoner tog avsked.

Hollywood fanns på läktarna när Beckham, tillsammans med sina alltid lika välexponerade söner, tog emot publikens hyllningar. Tom Cruise log och applåderade i skuggan av den makalösa segershowen.

Nästa gång ridån går upp för David Beckham är det på en ny scen. Akten Real Madrid fick till sist även den ett rätt lyckligt slut. För de miljoner fans som i natt firade på Madrids gator var slutet lyckligast tänkbara.

Jennifer Wegerup