”Det är bara att peta och sticka när man är snabbare – asgött”
Publicerad 2011-06-22
Lotta Schelin om världens äldsta fint, att springa sig till världstoppen och att herrarna i Lyon inte kör fysträning
Sportbladets guide till VM-stjärnornas unika egenskaper har nått fjärde delen. I dag berättar Lotta Schelin hur hon blivit så blixtrande snabb. Och varför hon snart är ifrånsprungen.
Hon mjukstartade inte som 14-åring.
Inte i den sedvanliga 16–17-
årsåldern.
Nej, inte 18 eller 19.
Att Lotta Schelin är Sveriges snabbaste spelare beror
mycket på timmarna på
gymmet.
Där började hon som 21-åring.
Jag vet inte om frågan är konstig, men hur snabb är du?
– Ja. Det är en konstig fråga. Men jag tror att jag besitter hyfsad snabbhet jämfört med andra i damfotbollen.
I vilka matchsituationer ger det dig övertag?
– I längre löpningar. Där märker jag mest att jag tar ikapp på backarna.
Mot Mexiko förra veckan sprang du ifrån din back första minuten. Det var uppenbart att du skulle fortsätta så. Hur känns det övertaget?
– Jag får självförtroende. ”Ja, jag vet att jag klarar det!”. Men det är likadant när det blir tvärtom. ”Shit, hon är snabb!”. Då går man inte in med samma känslor utan får vara finurligare.
”Har starkast slutkläm”
Hur mycket skönare är matcher där du är snabbare?
– Ja du... man vet att man när som helst klarar av att peta och sticka. Klart det är asgött.
Så gamla peta-och-sticka funkar än?
– Absolut. Det är svineffektivt. Det är inte konstigare än så. Okej, någonstans gör jag det med finess ändå. Det gäller att veta när man ska göra det, vilket handlar om tajmning. Men ändå, är man snabb är det mest effektivt.
Er fystränare Helena Andersson berättade om testerna där ni klockar tider efter 10, 20 och 30 meter. Var är du bäst?
– Jag tror det är efter 30, men överlag är jag snabb på alla. När jag testar med Lyon ligger jag bra hela vägen, men har starkast slutkläm.
”En kulturgrej”
Är du bland världens snabbaste anfallare?
– Ingen aning. Jag har Élodie Thomis i mitt lag. Hon är lätt en av de snabbaste, om inte snabbast i världen. Jämfört med henne, så... äh, hon är extremt jävla skitsnabb. Jag är absolut bland de snabbare.
Nilla Fischer berättade att det räcker att backa fem eller tio år så var fotbollsspelarna långsammare än i dag. Ser du samma sak?
– Ja. jag tror det handlar om hur man arbetar med styrketräning. Jag började när jag var 20. Nu börjar unga tjejer med styrketräning när de är 16. Det gör jättemycket. Man blir stabilare. Det händer saker direkt. Jag utvecklade snabbheten och spänsten lite till när jag startade med styrketräningen.
20 låter sent. Är det för sent, tycker du?
– Ja. Och jag var förresten 21. Vi hade ingen styrketräning i Göteborg, så jag fick utbildning genom landslaget. Sedan tog det två-tre år efter det tills vi hade styrketräning i laget. Så det är inte alls länge som det har funnits i klubbarna.
Vi tar det igen. För sex år sedan var du anfallare i ett av världens bästa landslag. Du var allsvensk skyttekung, snabb och stark, men gymmade inte alls. Är det inte... sjukt?
– Jag ska inte säga vad det är. Det handlar om förutsättningarna. Vi körde inte de passen i klubben, så man kunde inte träna tillsammans. Nu finns det mer kunskap. Det är likadant i Frankrike i dag, inte många kör styrketräning förutom vi i Lyon. Jag vet att herrarna inte heller gör det. Det är en kulturgrej.
”Räknar inte löpningar”
Jämför man dam- och herrspelare springer ni lika långt under en match. Skillnaden är att män tar runt 200 löpningar mot damernas 140. Är du intresserad av fotboll på den nivån?
– Det är intressant när jag får informationen. När vi spelade hemma på vår stadion mot Arsenal i Champions League fick jag ta del av hur många löpningar jag tog och hur många procent som nådde en viss hastighet. Det är otroligt intressant och kul att se skillnaderna. Men samtidigt svårt att få ut infon.
Fys-Helena går så långt att hävda att Sverige kan gå ikapp och kanske förbi stormakterna bara ni närmar er 200 löpningar. Kan du se så nördigt på din utveckling?
– Nej, jag är inte där. Jag vill utvecklas, men det hjälper tränarna runt omkring mig till med. På match springer jag inte runt och räknar hur många gånger jag springer.
”Springer mindre sista tio”
I minut 70, springer man då runt och köpslår med hur trött man är? Alltså om det är värt att rusha en gång till mot att spara sig?
– Nej. Enda lilla skillnaden som forward är att man sista tio kanske inte tar en löpning hemåt. Det kan man värdera. Annars är man så pass tränad att man orkar ta de flesta löpningarna.
Jag ställer frågan till alla er, men får samma svar tillbaka. Men jag provar ändå igen: Om du ska byta ut din snabbhet mot att bli i världstopp på något annat på planen, vad hade du valt då?
– Nej, inget. För någonstans är snabbheten en del av min spetskvalitet. Den vill jag inte ta bort.