Lasse Anrell: Snart är tutorna i Sverige!

Anrell testar VM-klackarna – i dag: Spanien-Honduras

JOHANNESBURG. Rapport från tinitusfrabriken – dag elva, vecka två:

Så ni tror att vuvuzelan är en dagsslända som kommer att falla in i glömskans garderob...?

Glöm det, folks. Om ni kunde se den glädje som afrikaner, spanjorer, till och med svenskar, här nere visar när de blåser i sina rör skulle ni ana att så här kommer det att låta i hela världen mycket, mycket snart...

Till och med i Göteborg.

Spanien mot Honduras blev ingen riktig match.

Det blev inte det minsta lilla krig, trots att Honduras har stolta traditioner. Ni minns väl det klassiska La guerra del fútbol som pågick i 100 timmar och blev legendariskt eftersom det skrivits flera bra böcker om det. Bland annat Ryszard Kapuscinskis ”Fotbollskriget”.

Kriget utbröt efter att El Salvador hade besegrat Honduras i VM-kvalet, men berodde lika mycket på att folk var sura på presidenten och på att det var dåliga tider.

Det här blev verkligen ingen match.

Honduras är ett litet land. Det var som om Sverige skulle möta Åland.

I alla fall såg det ut så på läktarna. Trots att det bor sju miljoner i Honduras så var det bara något tusen som kommit till Ellis Park i går kväll.

De var lite ödsliga, som utspridda små enklaver mitt i en massiv spansk armada.

Jag skulle uppskatta att det var 40 000 som höll på Spanien. Resten – 13 000 – höll på Sydafrika. Plus två svenska tjejer – Viktoria och Frida från Småland – som jag träffade före matchen. De hade mött sin spanska au pair-väninna och därför höll de på Spanien, de också. Segersäkra, minst 3–0, sa de.

Palacios – en världsspelare

Jag träffade några Honduras-fans också.

Trevliga människor, klädda i tröjor som påminde uppseendeväckande mycket om IFK Göteborgs.

De var oense om det mesta, men rörande överens om deras nummer åtta – Wilson Palacios – var en världsspelare. Det tyckte jag också. Efteråt var de stolta över att de höll spelet uppe så väl och inte föll samman som Nordkoreas försvar gjort tidigare på dagen så att det stundtals såg ut som Östeuropas sönderfall för 20 år sen.

Annars pratade jag mest med spanjorer.

Där var a-l-l-a överens om att man har ett helt lag mogna för världslaget.

Jag höll med dem också.

Även om Fernando Torres i går mest verkade rosa marknaden med sina blossande kinder. I övrigt var han iskall. Däremot var ju David Villa – han som snott Zlatans jobb – bra. Trots en missad straff.

Gerard Pique såg ut som han blödde ur snart sagt varje kroppsöppning. När han tuggade en enorm papperstuss såg det ju väldigt... speciellt ut.

Väldigt trevligt hade jag också med en muslimsk familj som hade piffat till sig väldigt mycket med sina huvuddukar och spanska flaggmålningar.

–Fantastiskt roligt att fotbollen och ett landslag kan bidra till att föra splittrade länder samman, som i Spanien där det inte bara handlar om katalanerna och Madrid­spanjoerna utan också om olika religioner, Spanien håller verkligen på att bli hela nationens landslag, konstaterade Babayface Bardell, teolog.

Kunde jag göra annat än att hålla med?

Vuvuzelafebern sprider sig, alltså.

Efter 100 år produktplacering här i Afrika är den på väg att erövra världen. I går såg jag en speciell modell, sponsrad av McDonalds. ”Big Vuvuzela” – hur ska världen kunna stå emot? Jag bara frågar.

Ni läste väl om basebollaget i USA som delade ut tusentals vuvuzelor till sina fans.

Snart är tutorna i Sverige.

Jag noterade att IFK Göteborg redan inrättat ett förbud mot dem. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker det låter lite... främlingsfientligt.

Jag minns hur det var 1982 när Glenn Strömberg sa efter SM-finalen mot Hammarby att han var djupt kritiskt mot att det sjöngs för mycket på läktarna.

–Dom lät så mycket så att man inte kunde prata med varandra plan. Det var jättejobbigt, sa Strömberg och önskade förbud.

Ungefär detsamma som flera lag, Frankrike, till exempel, säger nu om vuvuzelorna.

Hur mina öron mår efter två veckor i vuvuzelaland? Tja, så där. Jag kan inte längre höra syrsor, så mycket kan jag ju säga...