Frändén: Barcelona lustmördade Mourinho och Reals dreamteam
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-30
BARCELONA. I dag vaknar Spanien med svar på frågan man ställt sig under tre månaders ligalunk.
José Mourinho vaknar naken, med en baksmälla och ett resultat som ingen kan prata tillrätta. Han vaknar med spillrorna av ett vitt korthus som blåste sönder och samman på Camp Nou i går.
Pep Guardiola vaknar med kläderna på och med världens bästa fotbollslag vid sina fötter.
Visst var det inte helt otänkbart att Barcelona skulle göra vad de gör varannan helg och ibland mitt i veckorna: gå ut på Camp Nou och spela sin alldeles egen fotboll.
Och visst var det totalt otänkbart att Real Madrid skulle gå ut och så fullkomligt göra bort sig.
Barcelona valde att visa upp sig från sin ruggigaste sida, med kastvindar, duggregn och rå medelhavskyla.
FC Barcelona kontrade med att visa upp sig från sin ruggigaste sida, med powerplaypassningsspel, med närmast otillåtna mängder adrenalin i blodet och med medelhavssol i sinne.
Kom till spel med hela sitt dremteam intakt
Jag åkte till deras hemmaborg i tron att två lag skulle göra upp om det här, i tron att José Mourinho hade inspirerat sitt lag till stordåd alternativt skrämt sina spelare till lydnad. Att han i alla fall hade trummat in ett budskap och en plan i sin galaktiska armada.
Hade han det, så hade Real Madrids spelare satt på sig hörlurarna i bussen till arenan, tryckt på play och valt att inte lyssna på sin míster.
Real Madrid kom till spel med hela sitt dreamteam intakt, så när som på Gonzalo Higuaín (som, om vi ska vara ärliga med varandra, inte direkt hade förändrat den här matchbilden) och blev så tillintetgjorda att de inte kommer att kunna visa sig på Madrids gator den närmaste veckan.
José Mourinho gled in i den spanska huvudstaden i somras som en förmodad frälsare, halvgud och kung. Vi som har lyssnat på honom vet att portugisen är mycket snack men oftast lika mycket verkstad, och någonstans har vi väl utgått ifrån att några månader i Madrid skulle räcka för att han skulle bjuda Barcelona på en kallsup till Clásico.
Men när Mourinho hade retats, psykats och tjuvnypts klart återstod ju en match att spela.
Allt var inte vackert
När klockan visade full tid på matchuret i går kväll hade Barcelona inte bara spelat skjortan av José Mourinho. De hade spelat hela det vita matchstället av Real Madrid och inte ens Cristiano Ronaldo såg ut att vara nöjd med sin nakna kropp.
Pep Guardiola dödade en gång för alla rösterna (varav en av de mer högljudda tillhör en lång man från Malmö som avgjorde förra årets Clásico på Camp Nou) som säger att vem som helst kan coacha ett lag med Barcelonas kvalitéer till stordåd.
Allt var inte vackert ens med rödblå ögon i går. Ett halvdussin spelare i båda lagen har en omgång med disciplinnämnden att undergå och de som bänkade sina barn framför tv:n för en uppvisning i fair play i går har en del att förklara.
I en klubb där fotboll, för sina supportrar och för hela sin självständighetsivrande region, inte bara är fotboll, glittrar Champions League-pokaler lika vackert som i resten av Europa.
Men hitta den katalan som inte hade bytt bort internationella framgångar mot att slå Real Madrid två gånger varje år.
FC Barcelona firade i går på dagen 111 år sedan den första klassikern spelades. De har bjudit på några minnesvärda bataljer efter det.
Största matchen i Barcelonas historia
När Romario 1994 på egen hand vann ett Clásico med 5–0 på hemmaplan menade många här att det var det största ögonblicket sedan 1899.
6–2-triumfen i Madrid för två år sedan gav publiken en ny historia att berätta för framtida generationer.
Efter matchen i går berättade den franske Barcelonabacken Eric Abidal att Xavi Hernández, Carles Puyol och de andra hemmasönerna grät i omklädningsrummet efter slutsignal.
De kommer inte att vakna och tänka på dåtiden i dag.
De har just lustmördat Real Madrid på hemmaplan.
De har just spelat den största matchen i klubbens historia ännu en gång.