Bank: Drömmarna är 40 gånger så många som de var i Sverige

Simon Bank

BLOEMFONTEIN. Det har gått 110 dagar sedan Nigerias fotbollsförbund pekade på Lars Lagerbäck och sa att han var deras man.

Det var den här dagen de tänkte på när de pekade.

Efter ett tag tänker man inte ens på att han har en nigerianskt grön jacka på sig i?stället för en svensk. Lars Lagerbäck sätter sig på en stol, korsar armarna över bröstet, kliar sig över tinningen och säger att det inte är så mycket att säga.

Det har han alldeles rätt i, för det är nu som orden är slut.

Varje träningspass och varje träningsmatch, och till och med matchen mot Argentina i VM-premiären, handlade om att kratta en gång fram till Bloemfontein, till en brittiskt rak arena med frostbitet gräs. 110 dagar, för den här.

– Vi har prioriterat anfallsspelet i veckan som gått, sa Lagerbäck och kliade näsryggen.

– Vi ser det här som en positiv utmaning, sa han och kliade tinningen en gång till.

Efter 110 dagar så vet han att allt det där är skuggor och damm om han skulle leda Nigeria till förlust mot Grekland. Det vore ju intressant att se vart han själv och laget skulle kunna föra varandra om de fick ett par hundra dagar till (nu är den tydligaste förändringen att Lagerbäcks Ånge-engelska blivit ett par klasser bättre), men den framtiden skrivs på planerna i Sydafrika.

Framför allt skrivs de i frosten på Free State Stadium i eftermiddag.

Dagens x-faktor är Grekland

Lagerbäck må ha stått inför den här sortens utmaningar många gånger förut, men det har varit med ett land och landslag som burit ett par miljoner drömmar. Den här gången är det trettio, fyrtio gånger så många. Och den här gången är han anställd av ett förbund som tror att ”kontinuitet” är ett blåsinstrument.

Den som vinglade in på mittfältsgeneralen Dickson Etuhus twitter-konto sent i går kväll fick en aning om vad som ligger i vågskålarna:

”Jag ser fram emot matchen i morgon så mycket. Vi måste strida hårt för 150 miljoner nigerianer”.

Så vad kommer vi att se?

Mot Argentina visste vi inte vilket Nigeria vi skull få se. De såg ut som ett nigerianskt Lagerbäck-lag, varken mer eller mindre. Duktigt, ordentligt, med den sortens positiv och negativ osäkerhet som du får när du byter ut en Linderoth mot en Lukman.

Dagens x-faktor är inte Nigeria. Det är Grekland som står med frågorna.

Otto Rehhagel, Kung Otto, var precis lika intetsägande blank som Lars Lagerbäck i går. Men han måste ju göra något med sitt lag. Han kan omöjligt skicka in dem för att spela den döda fotboll de gjorde mot Sydkorea en gång till.

Sanslöst seg spelbyggnad

Rehhagel är inte systemfanatisk, hans flexibilitet tillåter honom att spela 3-4-3 i?stället för med fyrbackslinje, men det intressanta är inte hur han ställer upp spelarna, utan vad han säger till dem. Även om dagens Grekland inte har samma fart som de hade för ett par år sedan – Karagounis var provocerande trög mot Sydkorea – så måste de på något sätt ta ett steg vidare från den sanslöst sega spelbyggnaden som de testade i premiären. Knacka ännu mer långt? Skicka in lilla 20-årsgeniet Ninis? Någonting?

Rehhagel måste vända ut och in på sitt lag, Lagerbäck gör ändringar i det lilla. Stor grabb (Yakubu) och snabb grabb (Oba Martins i?stället för Obinna?) längst fram, men nyckeln ligger på samma ställe som den gjorde mot Argentina: att sätta bollen snabbt och smart bakom den där fjärde backen som inte finns.

Matchen spelas i Bloemfontein, de nigerianska fansen har rekryterat sydafrikanska trumpetare för att sköta sitt i klacken, och det kommer att vara januarikallt redan ett par timmar före avspark.

Just det där sista är knappast en nackdel för Nigeria.

Rehhagels lag är baserat nästan uteslutande (Samaras, Gekas, Kyrgiakos) på spelare som jobbar hemma i Aten. Den förmodade nigerianska startelvan hämtar åtta av elva spelare från Ryssland, England, Tyskland.

De kan hantera kylan, och de har hettan från 150 nigerianer i ryggen.

Frågan är var du har den där hettan om ett par timmar, Mister Lars.