Bank: Det handlar inte om Zlatan längre

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-11-28

Zigenare, Judas, dö, eld och skit.

Det här har inte med Zlatan Ibrahimovic att göra längre.

Det här handlar inte om vad han är – det handlar om vilka alla andra vill vara.

Redan när Sportbladets Per Bohman avslöjade att Malmös och Sveriges störste fotbollsspelare genom alla tider valt att bli ägare i en konkurrerande förening så började många, även journalister, spekulera i vad som skulle hända med hans staty där nere vid Stadion.

Det skavde lite, det där att spekulera i kriminalitet, eftersom det finns något självuppfyllande i den sortens förväntningar. Det dröjde inte många timmar innan föraktet och besvikelsen från nätstormarna materialiserades i vidrigheter.

Hjälte i tisdags. Nerklottrad med antiziganism, hat och hot i onsdags.

Jag är Simon Banks totala avsaknad av förvåning.

Ta avstånd? Det är banalt och självskrivet, det kan en apa göra. Om det fanns något småfnissigt i bilden av Zlatan-statyn med en toasits som gloria så finns det bara tragik över resten. Vad ska man säga om att enskilda individer markerar hotfull närvaro vid en småbarnsfamiljs bostad?

Förakta dem, det är allt man kan säga.

En hel del av det är extremt osmickrande

Zlatan Ibrahimovic har i 20 års tid varit en katalysator och ett förstoringsglas, han står där med sina tändstickor och sedan kommer reaktioner som säger så mycket om Sverige, om oss, och en hel del av det är extremt osmickrande. Det är fascinerande att han fortfarande kan ha den effekten.

helskärm

Den här gången kom reaktionerna i form av skadegörelse, hot (vill ni hota Zlatan Ibrahimovic? Mäta muskler med honom? Testa om han pallar ert hat? Ett uppriktigt ”lycka till” är nog på sin plats). Efteråt sitter man som en postsorterare och ritar en karta utifrån svallvågorna.

En del är besvikna. Jag förstår dem.

En del ”hoppas att det inte blir för mycket Zlatan-fokus kring Bajen nu”. Fniss.

En del säger att ”det är skillnad på Zlatan och Markus Rosenberg”. Ingen jättespänstig observation, på något enda plan.

En del är nyfikna på vad det här kommer att betyda för allsvenskan och Bajen. Jag också!

En del älskar Zlatan Ibrahimovic och får kalla kårar av en viss sorts hat som de känner igen.

Så här: Vi pratar ofta om att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ibland krävs det till och med att man fixar tre, eller fler. Så är det ofta med Zlatan.

Symbolvärdet kvarstår

Han har varit en ikon för många i och kring Malmö (FF), han har själv badat i deras kärlek och bekräftelse, och nu drar han på sig en konkurrents färger. Det är klart att många ser det som ett svek, lika klart att det är ett vykort från en annan sorts fotbollsvärld, där man ser sport som en industri och ett ”projekt” som inte har några problem med att kapa rötter som löper 109 år eller mer ner i historien. Fotboll är inte ingenting utan de rötterna, men fotboll är något helt annat utan de rötterna. Och jag vet vilken sorts fotboll som är min, och vilken fotboll jag känner mig totalt alienerad och iskall inför.

Det är det ena.

Det andra är att det finns problem i att resa monument över de levande, eftersom (som Woody Allen konstaterade) evigheten är väldigt lång, särskilt framåt slutet. Det finns en avslutad del av Zlatan Ibrahimovic som inte kommer att skifta betydelse: symbolvärdet i invandrarsonen som reste från periferin till världens centrum, som drog på sig landslagsdräkten, kaptensbindeln, som fick svenskheten att växa. Människor mejlade och skrev att med Zlatan i laget kunde de sjunga med i Du gamla, du fria och verkligen känna att de var delaktiga, att Sverige faktiskt var ett land för dem också.

Sådant försvinner inte, det är ett arv som lever vidare och kommer att göra det om så Zlatan invaderar Rosenbad, döper om december till Ibrember, och höjer priset på vatten till tio spänn litern.

Zlatan är Zlatan. Fine. Men vilka är vi?

Det finns delar i honom som rör sig, och det finns delar som vi kan göra statyer av redan nu, det är som det är.

Det finns våld, hot och hat och rasism i Sverige. Det vet vi också.

Men när vi sorterat bort allt det där flytande kring karaktären, affärsmannen, fotbollsprofilen, personen Zlatan så kommer vi stå kvar med det intressantaste och avgörande.

Zlatan är Zlatan. Fine. Men vilka är vi?

Jag har försökt ha en livshållning som rättesnöre i konflikter i yrkeslivet eller privatlivet, när det känns som att någon armbågat sig förbi eller något är orättvist, när jag är avundsjuk eller bara förbannad. Den har förnumstiga drag av Kay Pollak-föreläsning, men den funkar ofta, och den är fyra ord lång: Vem vill jag vara?

Stor uppslutning

Nu har Zlatan Ibrahimovic gjort något igen, och det har funnits de som vill vara antiziganister, de som vill vara sådana som sprejar hot vid en familjebostad, de som vill hata sönder, de som vill positionera sig som pseudorasister i största allmänhet.

Av alla förhållningssätt som följde på beskedet att Zlatan bytt färg fastnade jag för vad Tony Ernst, före detta ordförande i MFF Support, skrev som sin enda kommentar på twitter.

Han skrev om den enorma uppslutningen på MFF:s extrainsatta årsmöte i tisdags, om hur glad han är åt en levande föreningsdemokrati, om en fotboll som respekterar rötter som slutar i ett vi och inte i en enskild.

Staty eller inte, hot eller inte, hat eller kärlek, så är det där jag landar. Finns det en fråga att ställa nu så handlar den inte om statyer eller stjärnor, utan om det som Sveriges största fotbollsspelare genom tiderna formulerade redan när han lämnade Malmö för världen, och svarade på vad han absolut inte skulle säga när han klev in i Ajax omklädningsrum:

Jag är Zlatan. Vem fan är ni?