Bohman: Varför förnedrar sig idrotten på det här viset?
Vi skulle aldrig byta namn på en kyrka efter ett företag.
Så varför förnedrar sig idrotten på det här viset?
En bit in på 2000-talet började det. Klassiska, folkliga och närmast eviga namn som Fredriksskans, Malmö Stadion, Idrottsparken och Eyravallen byttes ut när arenaboomen svepte in över svensk fotboll.
Det var helt osentimentalt.
Plötsligt döptes våra kommunala idrottsplatserna efter varumärken som Guldfågeln, Falcon Alkoholfri, Starke Arvid, Tele2, Behrn och Swedbank. Allt såldes ut ivern att rusta upp gamla arenor eller bygga helt nya.
Bara det var svårt att svälja.
Det går inte att överskatta ett namns betydelse för en plats eller byggnad. Det grundar oss i en gemenskap, blir ett slags ankare att förhålla sig till. Det bör krävas mycket för att bryta en överenskommelse om vad vi tillsammans och över tid accepterat att kalla något.
Den breda allmänheten kan möjligen köpa om ett torg eller en gata byter namn efter en nyligen avliden politiker/förebild/folkhjälte, eller kanske för att uppmärksamma en betydande lokal eller nationell händelse.
En ovärdig namncirkus
Jag tror att idrottsintresserade till en början ändå – motvilligt – accepterade de första företagsnamnen. Nu fick det väl lov att heta så här, helt enkelt. Det är ändå ett namn att förhålla sig till.
Men det här? Det vi ser nu är en ovärdig namncirkus.
För det verkligt stötande är när arenorna efter några år – när avtalen löpt ut – byter ut företagen som sponsrar namnen. Då blir Östgötaporten i Norrköping plötsligt Platinumcars Arena. Friends Arena byts ut till Strawberry Arena. Norrporten förvandlas till NP3 Arena. Och nu senast: Tele2 Arena ska lystra till 3Arena.
Att behandla viktiga platsers namn så lättvindigt är oseriöst, historielöst och dryper av kortsiktig girighet. Allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras. Är det inte arrogant att gång på gång vänta sig att vi anpassar vår bild av älskade, fysiska platser till högstbjudande företag?
Idrotten är Sveriges största folkrörelse. Inget annat folkligt fenomen samlar så stora massor. Arenorna har blivit våra tempel. I min värld är det här lika vulgärt som att byta namn på en kyrka eller ett folkets hus.
Jag har svårt att se folk rycka på axlarna åt följande pressmeddelande: ”Fram till 2032 byter Maria Magdalena kyrka namn till Maria Casino-kyrkan”. Samtidigt förnedrar sig folkvalda och klubbar, våra ägare av idrottsarenorna, på det här viset.
Det finns förstås invändningar.
”Om vi inte säljer arenanamnet kan vi kanske inte bygga lika stora, eller moderna arenor”. Det är möjligt, men då får man skruva ner ambitionerna.
Eller: ”Då blir det i slutändan mindre pengar till klubbarna att satsa för!”.
Det finns en lösning...
Kanske det, men vad gör det om hundra år? Då kommer vi minnas namnet i eldskrift, inte om Djurgården kunde värva Santeri Haarala från finska Ilves.
På samma sätt som inga pösiga miljardärer tillåts döpa gator, öar eller korsningar efter sig själva borde inte heller företag få förfula offentligt finansierade idrottsarenor med sina tillfälliga, skrikiga och för platsen helt irrelevanta namn.
Vi har goda exempel i allsvenskan som vägrat sälja ut lokalhistoria och värdighet: Finnvedsvallen, Studenternas, Borås Arena, Strandvallen, Gamla Ullevi och Örjans Vall. Det måste bli fler.
Och det finns en lösning.
Eftersom beslutsfattarna i många fall inte tar sitt ansvar känns det härligt att vanligt folk och supportrar faktiskt gör det. I Malmö säger de flesta bara Stadion, och ignorerar det opersonliga Eleda. Allt fler i Solna nöjer sig med Nationalarenan hellre än att jonglera med Friends eller Strawberry. Tele2 eller 3Arena är Stockholmsarenan för många djurgårdare och Nya Söderstadion för hammarbyare. Det är en motståndshandling som gärna får sprida sig, eftersom det långsamt urholkar värdet av att namnsponsra en arena.