Regeländringen på EM är en revolution av fotboll
BERLIN. Efter årtionden av gnäll, mobbning och raseri bestämde sig fotbollen för att det fick vara nog.
Och så var det nog.
Var det så här enkelt att revolutionera en sport?
Mitt EM började i Berlin, det ska avslutas i Berlin, och för en liten halvtidspaus checkade jag in i Berlin.
Gruppspelen över, allvaret på väg in och medan berlinarna hukar under hettan går det att ta ett första djupt andetag och försöka summera vad det här egentligen är på väg att bli för ett mästerskap.
Vi har ju pratat om publikinvasionerna och partyt, vi har snackat om den enklare fotbollens renässans, vi har lustfyllt kastat oss in i det sinnesslöa PTSD-hål som är engelsk mästerskapshistoria. Vi har gungat med georgier, tutat med turkar, röjt med rumäner. Det har gnytts om logistiska tyska bekymmer, vilket känts lite nytt.
Men har vi pratat tillräckligt om succén som verkligen förändrat något?
Jag tycker ju inte det.
Hur ofta ser vi regelmässiga förändringar som verkligen gör något positivt med upplevelsen av fotboll, något som ändrar grunden? Eftersom vi utgår ifrån att alla (Uefa, Fifa, Svenska Fobollsförbundet, domarna, VAR-domarrummet, tv-experterna, planskötarna, den stackars volontären vars uppgift är att visa vägen till Fröttmannings pendeltågsstation) är idioter så har i väldigt enkelt att rasa mot allt som bara förstör.
Efter hundra misslyckade handstolkningar, offsideregler och VAR-reformer så sitter vi här: en revolution i ett gruppspel som biter oss i näsan, och vi har knappt märkt det.
Straff – inga protester
Några exempel:
I en av gruppspelet största explosioner, Italiens Hail Mary-match mot Kroatien, så kokade det av känslor. Allt på spel, en kroatisk supergenerations sista EM-chans, ett halvdant Italien hotat av fiasko.
Tidigt i matchen, efter en dryg kvart, river kroatbacken Marin Pongračić ner Retegui varpå Marcelo Brozović rusar mot domaren för att protestera. Men han hinner inte fram. Lagkaptenen Luka Modrić motar bort honom.
Samma match, efter paus: Kroatien slår ett inlägg, som fastnar på Frattesis hand. Spelarna blir galna, men håller distansen till den nederländske domaren Danny Makkelie. VAR-kontroll, Makkelie lufsar ut och kollar skärmen. Straff! Katastrof för Italien, men inga protester.
Så här har det sett ut. Och det är ju faktiskt helt otroligt.
I årtionden har det pratats om otyget med spelare som rusar fram till domaren, som sätter press, som drar med sig publiken i en uppskruvad stämning som är både arbetsmiljövidrigt och ett hot mot ”spelets integritet” som det brukar heta.
Och så var det så här enkelt.
När Uefa-domarna samlades på sitt införläger i Frankfurt tryckte de på de nya direktiven inför turneringen, de som kallades för ”kapten-domare-samarbete under EM 2024”.
Riktlinjerna handlade om dialog och ansvar. Domaren ska förklara svåra domslut för kaptenen, som i sin tur ska ta ansvar för sina lagkamrater. Dialog, i respektfulla former.
Direktiven förklarades för alla deltagande lag: Så här tänker vi, så här gör vi, så här blir det om ni bryter mot överenskommelsen.
Och det funkar.
Kan rensa bort idiotin
Jag vet inte om jag drar det för långt, men jag vill påstå att det är den största positiva förändringen av spelet på planen sedan bakåtspel till målvakten förbjöds efter excesserna i maskning under VM 1990 och EM 1992.
Precis som då var det ett Alexanderhugg, världens enklaste lösning på ett problem. Dialog brukar vara ett meningslöst ord, eftersom ingen riktigt vill ta ansvar för vad det betyder.
Till exempel: Vi pratar om ”dialog” som en väg framåt för att lösa läktarproblem, men på båda sidor skyttegravarna finns många (ordningsmakt/supporterkollektiv) som tolkar ”dialog” som något ensidigt, utan eftergifter.
Här testade Uefa om det här med dialog, respekt och ansvarstagande kunde vara något. Domarna pratar och förklarar, spelarna visar respekt, lagkaptenerna tar ansvar.
Och vips så fick vi en fotboll som ser helt annorlunda ut. En bättre.
Domare kommer fortfarande göra värdelösa matcher, spelare kommer fortfarande spåra ur, vi kommer fortfarande att få 19-varningarsmatcher som den mellan Turkiet och Tjeckien, när allt stod på spel.
Men det här är ett stort, stort steg mot att rensa bort idiotin. Publiken påverkas av spelarna, noll av den där ”spontaniteten” eller ”känslan” har gått förlorad.
Det gick bra att göra så här!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att modellen implementeras och tolkas på precis det här sättet i hela världen efter mästerskapet, så att vi om tio år kan sitta och titta på Youtube-klipp från den gamla tiden som vi nu tittar på EM 1992.
Nu säger vi: ”Kolla så sjukt, nu har danskarna rullat bollen till Schmeichels händer i fyra minuter”.
Då kanske vi säger: ”Haha, kolla, sju spelare rusade fram och hetsade mot domaren. Hur fan kunde vi låta det pågå”.
