Bank: Nyckeln till Norges avancemang
PARIS. Nattdikt om ett norskt fotbollslandslag:
De blev av med världens bästa kvinna.
De fann en själ.
De är inte besvikna.
Jo, men det är ju exakt så här det ska se ut på Rivieran.
Martin Sjögren står där ute vid sidlinjen på Allianz Riviera med behaglig skäggstubb och kritvit skjorta, som en skandinavisk Hervé Renard, och bakom alla nervösa tränartics så håller han på att uppleva sitt största ögonblick som förbundskapten.
Hela världen vet att han kommit till VM utan världens bästa spelare, ingen vet varför Ada Hegerberg inte vill spela landslagsfotboll, och alldeles nyss var allt vi hade att prata om vaga uttalanden om brist på professionalism och ännu vagare viskningar om att de där Hegerbergs är en lite märklig familj.
Men nu ser Martin Sjögren ut som en Renard från Roslagen, och vi har fått en kvartsfinalplats att prata om i stället.
Nyckelord: Anpassning.
Riktade stenhård kritik
Ni såg kanske Norge i EM senast? Deras halvdana försök att spela en (offensiv) fotboll de inte hade material för, roterandet av spelare, noll mål framåt, noll poäng, och gamla storstjärnan Lise Klaveness riktade stenhård kritik mot både förbundet och Sjögren.
Hon förstod inte vad han ville, vad idén var.
Sedan dess har Norge alltså blivit av med världens bästa spelare, Klaveness har anställts av förbundet och är Sjögrens högste chef – och Norge har vunnit en utslagsmatch i VM för första gången på tolv år.
De gjorde det eftersom de anpassat sig.
Mot Australien kunde de ha tappat allt på fem minuter i början. Sam Kerr, Australiens Hegerberg så att säga, missade ett öppet läge efter 25 sekunder. Veteranmålvakten Ingrid Hjelmseth tvingades göra en kanonräddning fem minuter senare, när Hayley Raso fick fri gata in i straffområdet.
Både Australien och Norge klev ganska högt, men efter den där tröga starten var det Norge som hittade den form de måste ha. Två raka, kompakta försvarsfyror som flyttade över och kände av när de skulle sjunka eller trycka upp, en lite friare roll för kreatören Caroline Graham Hansen, och så en inverterad Hegerberg längst fram.
Isabell Herlovsen var sexton år när hon debuterade i ett landslag som då drogs med anfallsproblem. Hon, dotter till gamla Mönchengladbach-proffset Kai Erik, var supertalangen som skulle lyfta Norge.
Den hon alltid varit
Hennes resa har inte varit helt rak sedan dess, men hon har fortsatt vara den hon alltid varit: klok, löpstark, fysisk, målskytt.
När Norge gick in till den här matchen var hon den ende i laget som någonsin vunnit en slutspelsmatch i ett VM. Och efter en halvtimme visade hon varför hon fortfarande är här.
Högeryttern Karina Sævik spelade in bollen i bakytan, Herlovsen rann ifrån tröga australiensiska mittbackar (försvaret har varit deras problem länge nu) och skickade in 1–0 hur säkert som helst. Ett Kolbotn-mål, ett klassmål.
Någonstans visade det hela skillnaden mellan de här två lagen. Australien har enorma kvalitéer, men inte överallt. Sam Kerr kunde göra saker som ingen annan på planen var i närheten av. Men undantaget de där första fem minuterna missade inte Norge någonting.
Inga backar som slarvade med offsidelinjen, inga mittfältare som vilade i fel lägen. Kontinuerligt, välorganiserat 4-4-1-1-jobb, och så effektivitet när chansen dök upp.
Grundkurs i skandinavisk organisation. En fotbollssjäl.
Undantaget ett par darriga Var-minuter när Maria Thorisdottir styrde undan en boll med axeln och domaren först blåst straff för hands (Thorisdottir är dotter till norska handbollslandslagets förbundskapten, hon slapp tusen slöa handsskämt när domslutet korrigerades) såg Norge osårbart ut i 82 långa minuter.
Ut med manus – in med en mistral
Australien tryckte upp, pressade på, men de skallade sig blodiga mot en allt rödare mur.
De hittade inte sprickan i den förrän alla norska spelare ställde sig runt eget mål. Eluse Kellond-Knight slog en inåtskruvad vänsterhörna, Ingrid Syrstad Engen missade bollen, som rann hela vägen in i mål.
Matchen tog slut där. Allt annat började.
Ut med manus, in med en mistral. Plats för nya var-beslut (Thorisdottir friades igen), för stopptidsskott i insidan av stolpen (Caro Graham Hansen, hon hade tolv avslut i matchen!), för en målchansutvisning (Australiens mittback Alanna Kennedy), för ett lobbskott i ribban (Vilde Bøe Risa).
Norge spelade alltså förlängningen med elva mot tio, men utan kontroll. Australien sjönk lite djupare, men har man Sam Kerr som ensam spets kan man ju hota ändå.
Men Kerr räckte inte för att avgöra den här matchen, det krävdes straffar – och jag kan inte ha varit den enda som var rädd att Var-skämtet skulle förvandla en fantastisk match till fars.
Det blev inte så. Sam Kerr sköt Australiens första straff halvvägs till Casablanca, Hjelmseth tog nästa straff, och finfina talangen Ingrid Syrstad Engen fick skicka in avgörande 4–1 nere i höger hörn.
Martin Sjögren är hes. Ingrid Hjelmseth är inte pensionär riktigt än. Caro Graham Hansen är hel och Isabell Herlovsen ska ta med sig hela gänget till en kvartsfinal i VM.
Can you hear them, Theresa May?