Frändén: Zlatans avsked – att lustmörda ett halvhelgon
La liga trampade i gång med ett spanskt VM-guld i närminnet och illusionen om att ligan inte längre var en tango för två.
Lagom till jul är frågan om Leo Messi eller Cristiano Ronaldo ska dansa segerdansen i vår.
Men hösten i Spanien var mer än så.
Det var, bland annat, en svensk, en tysk och en som hette Griezmann.
Men vi backar bandet ett år, då spansk fotbolls två giganter skrivit in sig i rekordböckerna.
Real Madrid för att man värvat spelare för summor som hade kunnat hjälpa Spaniens budgetunderskott på fötter.
Barcelona för att man just tagit årets sjätte titel.
På vårvintern kom verkligheten ikapp Real Madrid.
På försommaren kom José Mourinhos Inter ikapp Barcelona och Champions League-finalen i Madrid avgjordes utan inhemsk inblandning.
Spaniens två stora tvingades låsa in sig i omklädningsrummet, se sig i spegeln och syna sina skönhetsfläckar i lysrörsljuset.
Högkonjunkturen såg ut att vara över för den här gången.
20 världsmästare på startlinjen
Och ändå.
När ligan drog i gång i augusti stod 20 världsmästare från sex spanska klubbar på startlinjen.
Vid sidan av dem hade Diego Forlán tagit sorgebarnet Atlético Madrid till dubbelseger i Europa och Uruguay till semifinal i Sydafrika. På hans nattygsbord tronade utmärkelsen för VM:s bäste spelare.
Spansk fotboll hade hämtat sig snabbt.
Hösten började med att huvudrollsinnehavarna haltade in i seriespelet.
Zlatan Ibrahimovic tog avsked med att lustmörda Barcelonas halvhelgon Pep Guardiola och Barça svarade med att förlora första hemmamatchen mot nykomlingen Hércules.
Real Madrid hade anställt världens bäste tränare men fick bara 0–0 med sig från dopceremonin på Mallorca.
Delar av Spanien levde i en illusion
En bit in på höstkanten levde också delar av Spanien i illusionen att det här var året då ligan inte längre var en tango för två och att scenen rymde fler än Leo Messi och Cristiano Ronaldo.
Atlético Madrids målvakt David De Gea presenterade sig som Iker Casillas tänkta efterträdare i landslaget.
Real Sociedads Antoine Griezmann hoppade in i en sponsorbil inne på arenan och rattade in målfirandet från förarplats.
Giuseppe Rossi gjorde mål så fort han tittade på bollen i Villarreal och visade, tillsammans med Espanyols Osvaldo, att italiensk fotboll inte alls saknar anfallslusta om man bara orkar ta en titt på andra sidan Medelhavet.
Atlético, Valencia och Villarreal turades om att utmana i tabelltoppen.
På senhösten kom verkligheten ikapp la liga. Småklubbarna tackade för visat intresse, Spanien tackade för visat mod och fäste blicken där den brukar höra hemma, med ett öga på Katalonien och ett på – José Mourinho.
Portugisen hade fullföljt sitt formella och informella kontrakt med Real Madrid.
Han hade förfört, förargat och förgjort sina motståndare och visat världen att framtiden var vit. Mourinhos nyförvärv, med tyske VM-sensationen Mesut Özil i spetsen, hade försett startelvan med offensivt syre och Cristiano Ronaldo med geniala framspelningar.
Verkligheten kom ikapp
Real kom till årets största match med två motståndare som man ännu inte konfronterats med i år; en hybris med portugisisk prägel och ett FC Barcelona som man inte hade slagit på de fyra senaste försöken.
Spanska ligan vet aldrig vad den är innan säsongens första Clásico spelats.
Den 29 november kom verkligheten ikapp José Mourinho.
Efter utklassningen på Camp Nou var han en kejsare helt utan kläder.
Men Real repade sig imponerande snabbt och fortsätter nafsa Barcelona i nacken.
Barcelona valsar vidare utan att blicka bakåt.