Bank: Polisen slösar bort sitt förtroende
Svensk supporterkultur tog sig upp ur sandlådan, in i puberteten, var på god väg att ta nästa steg – innan allt fastnade i en trappa som ledde ingenstans.
Går det att rädda läktarna? Absolut, men låt mig citera en myndig statsman:
Det behövs fler vuxna i rummet.
Vi kan väl börja i rätt ände, inte för ordningsmaktens skull utan för ordningens:
Svenska fotbollssupportrar är inte Dawit Isaak.
Det kanske största underbetyget man kan ge till polismyndigheten är att de fått det att framstå så, att de med en kombination av Kafka-kommunikation, ickekommunikation och märkligt felriktat fokus hamnat i en situation där det är deras motiv och metoder som ifrågasätts. Inte brotten eller ordningsstörningarna de försöker förhindra.
Det borde inte vara möjligt, men lik förbannat.
Jag har inte sett någon bred opinion för fotbollssupportrars rätt att svina fritt, att bryta lagar eller korsa några rimliga gränser. Det är en hederssak att slå fast att problemet med läktarna eller supporterkulturen kommer från läktarna och supporterkulturen, att det finns saker att jobba med och ett kulturarbete att utföra på både lång och kort sikt. Polisen är verkan, inte orsak.
Det som gjorde svensk fotboll framgångsrik
Så hur har vi kunnat hamna här? Hur har det kunnat bli så fel? Hur har polismyndigheten lyckats ena en hel rörelse, från bengal-ultras till ståplatsfarsor med gubbkeps, i en kamp mot… polisen?
Supporterkulturen är konträr till sin natur. Det ingår i dess berättelse. Den är anarkistisk, karnevalisk, irrationell. Den handlar om att bryta med normer, få utlopp för känslor, bli en del av massans ornament, få vara en del av något och samtidigt stå utanför allt.
Till det kan man förhålla sig på tre sätt: vilja ta bort stöket helt, acceptera stök till en rimlig gräns, eller tycka att allt stök är en del av paketet och köpa det.
De två extremerna är enklast att implementera. Tycker man att fylla, fajt, piss, hat och svineri är ”en del av fotbollen” så är det bara att blunda. Det är tämligen få som vill det, jag tycker att det är en debil hållning att tycka att vanliga människor ska behöva stå ut med avarterna som faktiskt finns runt fotbollen. Tycker man att allt stök ska bort finns det också metoder: total repression, slopa ståplats, personliga platser, kameraövervakning, stenhårda straff vid överträdelser. Visitationszoner! Anonyma vittnen!
Undantagstillstånd! Ta hjälp av militären! (För att citera en känd villkorstrappemotståndare).
Något fler tycker möjligen att det är rätt väg, men det vore också ett säkert sätt att döda en kulturyttring och stänga ner en unik, demokratisk mötesplats som är bärande både för fotbollssporten och människorna kring den.
Återstår gör den tredje vägen, den som svensk fotboll gick under många år, med stor framgång.
Den vägen innebär ett fokus på dialog, kulturarbete, debatt kring var gränserna går, en insikt om att det är ett jobb som går långsamt, men åt rätt håll.
Pyroteknik och prestige
Det som hänt på 2000-talet är att (storstads)klubbarna lagt väldigt mycket energi på de här bitarna, med erfaren och insatt personal. Supporterrörelsen har fått vuxna röster och i stora delar blivit en fungerande samtalspartner.
Mediabevakningen (jag har verkligen varit en del av den) har gått från en form av populism (Släng ut packet!) till en annan (Läktarkultur är bäst!).
Det stora misslyckandet för polisen är att de stått inför en fråga där en överväldigande majoritet varit med dem – ”Hur får vi bort avarterna kring fotbollen?” – och valt att ta fram sin bredaste vattenkanon (bildligt talat, än så länge), vilket klumpat ihop både klubbar och supporterkollektiv mot dem.
Återigen: Hur kunde vi hamna här?
Min bild är att det handlar om pyroteknik och prestige.
När storklubbarna spelat har vi kunnat se hur poliser och ordningsvakter står framför femtio maskerade ultras som bränner av bengaliska eldar tio meter ifrån dem, utan att de kunnat göra något åt det. De har sett lagbrott, och tvingats backa. Det är inte okomplicerat, det gör saker med det allmänna rättsmedvetandet och med bilden av polisen. Och någonstans måste det också ha känts förnedrande för hela polismyndigheten: Här finns en plats dit lagens långa arm inte når.
Från 2019 valde de att göra något åt det, att sätta hårt mot hårt.
Tillämpningen av villkorstrappan eller villkorsgivandet, att kräva omöjliga saker (det finns inget rimligt sätt att visitera bort pyroteknik, det går inte att förvandla ett derby till ett konfirmandläger), ställa extrema krav och sedan stänga ner läktare när de inte uppfylls, får mig att tänka på ett dagis.
Klubbarna är föräldrarna, supportrarna en bångstyrig treåring, polisen förskolepersonalen.
Treåringen bråkar på dagis. Polisen säger till föräldrarna att ”om Stina inte slutar ta av sig stövlarna utomhus får hon bara vara här halva veckan”.
Klubbarna köper bättre stövlar och pratar med Stina. Stina hatar stövlarna. Polisen säger att ”nu drar vi in Stinas lunch på dagis”.
Och där står mamma och pappa och undrar vad som hände med att prata om saken, försöka kompromissa, lära Stina genom pedagogik och samverkan och förståelse.
”Vi upplever att vi har en god dialog” meddelar dagis i ett pressmeddelande.
Under många år tittade övriga Europa på Sverige för att lära sig hur man arbetar proaktivt med fotbollens problem. Nu finns all anledning för Sverige att lyfta blicken och titta på andra.
Det gjorde mig så glad
I Tyskland meddelade man 2017 att man slutat med kollektiv bestraffning för individers övertramp, för att i stället prioritera dialog med supportergrupper.
I fransk fotboll har man extrema juridiska redskap för repression och kontroll, men både forskare och politiker kunde konstatera att det var kontraproduktivt. En politiskt tillsatt kommission (med bland annat en före detta idrottsminister) la förra våren fram den grundligaste rapport som gjorts i Frankrike.
Deras slutsatser?
Repressionen har förvandlat supportrar till ”andraklassens medborgare, utsatta för undantagslagar”.
Nedstängning av läktare, helt eller delvis, är ineffektivt som sanktion och strider mot rättspraxis kring kollektiv bestraffning.
Förbudet mot pyroteknik är hyckleri, eftersom det är omöjligt för klubbarna att leva upp till kraven på att förhindra att pyropjäser smugglas in. De föreslår till och med legaliserad bränning på anvisad plats, av auktoriserade personer.
Den enda konstruktiva vägen går genom bred dialog och proaktivt, långsiktigt arbete som involverar samtliga parter.
Vi vet allt det här.
Men lik förbannat.
Jag ska berätta vad som stör mig mest med haveriet med villkorsgivningen och tillämpningen av villkorstrappan: Att den flyttar debatten. För ett par veckor sedan gick Göran Rickmer, säkerhetsansvarig i Hammarby, ut och föreslog att supporterkollektiv och klubbar borde markera mot våld och svineri i samband med matcher. Det gjorde mig så glad, eftersom det är ett verkligt problem som måste isoleras och attackeras, och ett som många bagatelliserar för att det är bekvämast så.
Det är dit energin och ilskan borde riktas, men det hamnar i skymundan nu.
Man kan tycka vad man vill, men så är det. När stockholmsklubbarnas spelare kampanjar eller supporterkollektivet sluter upp och markerar så är det 2021 mot polisen, mot repressionen.
Däri ligger ordningsmaktens stora misslyckande. De har inget viktigare än sitt förtroendekapital, och de har ägnat två år åt att slösa bort det.