Bank: Landslaget rör sig inte framåt
Hamrén är en pressad man – den här uttagningen kommer inte att ändra något
Erik Hamrén rynkade pannan, såg bekymrad ut och talade från hjärtat. Ogrundad kritik, sa han, är den som gör ont på riktigt.
Det borde vara tvärtom. Det borde vara den grundade kritiken han bryr sig om.
Hans lag svänger kanske till EM, men det rör sig verkligen inte framåt.
En klunk vatten, en papperslapp ur vänster innerficka, och så talade förbundskaptenen till folket:
– Vi har gjort det förut, och vi har gjort det tillsammans. Tillsammans är det möjligt, tillsammans är vi starka.
Jo, efter braksuccén med Tillsammans är vi jävligt starka-talet för tre år sedan letade Erik Hamrén fram en uppföljare.
He has a dream.
Och det är ju lätt att göra sig lustig över, men det är som det är i fotboll. Om det här hade varit ett landslag som bottnade, som utvecklades, som vann fotbollsmatcher så hade vi ju gillat den där sortens publikfrieri. Vi hade sett honom som en morbror som håller lite svajiga tal på ett bröllop (den här gången blandade han ihop vilka kval som han själv och Lars Lagerbäck tränat Sverige i) men som i alla fall vågar, som det heter, bjuda på sig själv.
En pressad man
Nu är det som att se bilen fara i full fart, se bergväggen rakt fram, tåget till höger, och stint zen-stirra inåt på jakt efter sin egen lyckliga plats medan kroppen vill skrika:
– SVÄNG VÄNSTER!
Erik Hamrén är en pressad man. När han presenterade sin trupp till matcherna mot Liechtenstein och Moldavien gjorde han det i en sal där generalsekreterarern Håkan Sjöstrand slog fast att sättet Sverige förlorade mot Österrike på ”inte var värdigt ett svenskt landslag”.
Det blåser där uppe, inga ord kan ändra på det. Och den här uttagningen kommer inte att göra det heller.
Vi kan ju konstatera att Hamrén tar ut trupper som är i linje med hans bild av landslagets prestationer – och det hade väl på sätt och vis varit värre om det vore tvärtom. Han tycker fortfarande att matcherna mot Österrike och Ryssland avgjordes av enskildheter snarare än mönster. Alltså ser han inget större behov av att förändra eller förnya.
I kritiken kan vi också snöa in på enskildheter. Anton Tinnerholm är inte på Mikael Lustigs nivå riktigt än, men han borde ju få plats i en trupp. Erkan Zengins kvalitéer kan så klart passa mot Liechtenstein, men är han en spelare som ska ha en given plats i en landslagstrupp? Jag gillar t y p e n Mikael Antonsson, men finns det inte en gräns för antalet svajiga prestationer? Är Oscar Lewicki den U21-mittfältare som ska stå först i kön? Behandlingen av Oscar Wendt? Ludde Augustinsson?
Problem för svensk fotboll
Själv ställde jag frågan om Oscar Hiljemark, en spelare som Hamrén själv hyllade som ”framtidens mittfältare” för tre och ett halvt år sedan (3,5) år sedan. Nu har han gjort ett lysande juniormästerskap och hålls som en av höstens största överraskningar i Serie A – så hur långt är det till den där framtiden?
Ingen av de här frågorna, en spelare hit och dit, är avgörande för landslaget. Det är inte det det handlar om.
Men någonstans blir enskildheterna mer än enskildheter, och det är ett mycket större problem för svensk fotboll.
Det är oroväckande att generationsväxlingen sladdar, det är illa att sportsliga missräkningar hotar förbundet, det är alarmerande att vi i match efter match sett ett kollektiv som inte klarat att maskera individuella brister med kontinuitet, samspel och taktisk trygghet.
Visst, jag tycker också att Hiljemark och Augustinsson ska in i ett svenskt landslag, men om ett par månader kan det handla om andra namn. Spelarbedömning är väldigt viktigt, men om Sverige vill hävda sig mot bättre motståndare är det inte avgörande om Anton Tinnerholm eller Sebastian Larsson är högerbacksreserv.
Handlar inte om att prata
”Nu” var det mest förekommande ordet när generalsekreterare och förbundskapten pratade den här gången. Att släppa det som varit, att skjuta upp diskussioner om framtiden tills de akuta ödesmatcherna spelats. Det är inte så svårt att förstå att det styr verksamheten, om Sverige blir fyra i gruppen spelar det ingen roll om Hamrén gjort rätt saker på vägen dit.
Nu gör han rätt saker ibland, fel saker ibland, och när folk och fä längtar efter en tydlig karta så får de Dr King-satir om att vi ska ”göra det här tillsammans”.
Jag håller med Erik Hamrén där, men det handlar inte om att prata, utan om att få ihop ett lag som är bättre än sina beståndsdelar, inte ett lag där man inte ens vet vilka beståndsdelar som dyker upp just den här veckan.
Liechtenstein på fredag, Moldavien på måndag, sedan är framtiden här vare sig vi vill eller inte.
Och då står vi här alljämt med ett lag som låter sina resultat styras av om Zlatan Ibrahimovic råkar vara mirakulös eller bara bra i största allmänhet.