Asahara: Mbappé bekräftade att han vet sin plats
Det behövdes en halvlek innan Kylian Mbappés samarbete med hans nya lagkamrater började flyta som rinnande vatten.
Men framförallt verkade han förstå det allra mest väsentliga redan från start.
Att han kommit dit för att förgylla snarare än ta över.
Då var dagen kommen.
Efter flera år av konstanta transferrykten, skriverier, vändningar, politiska spel och maktkamper så blev Kylian Mbappé en Real Madrid-spelare tidigare i sommar.
Lägg till ett EM, en maffig presentationsceremoni och lite ledighet på det – så landar vi i denna onsdagsafton i augusti.
Europeisk supercupsfinal mot Atalanta i Warsawa och 15-faldiga Champions League-mästaren Real Madrids första titelmöjlighet i en säsong som egentligen inte hunnit starta.
Men kanske framförallt Kylian Mbappés efterlängtade debut i hans drömklubb.
Det galaktiska anfallet med Vinicius Junior, Kylian Mbappé, Rodrygo och Jude Bellingham skulle för första gången få ses på en plan i stället för grafik.
Skulle det flyta som rinnande vatten direkt på startskottet eller inte?
Visst flöt det igång och visst gav det en 2–0-seger och säsongens första titel – men det tog ett tag innan det började rinna.
Eller nja, knappt ett tag egentligen.
Ingen vågade ut på vänsterkanten
Många av farhågorna inför sjösättandet av Madrids drömanfall låg i huruvida de skulle börja söka upp samma yta på vänsterkanten. Detta då Vini, Mbappé och Rodrygo, samtliga, egentligen trivs bäst med att få laborera från en vänsterkant.
Med det i åtanke var det onekligen förvånande under den första halvleken när det snarare var vänsterbacken Ferland Mendy som var framskjuten just på den kanten inledningsvis.
Nästan som om det blivit en ”no go-zone” för Madrids offensiva stjärnor. Som om samtliga ville statuera att de kan anpassa sina löpningar efter varandra på en nivå att det nästan blev kontraproduktivt i stället.
Det behövdes bevisligen en första, statisk och mållös halvlek.
Om inte annat för att lära känna varandra.
För desto bättre blev det i den andra – kanske främst tack vare superstjärnan som Madridpubliken tog till sina hjärtan ifjol.
Inte redo att abdikera
Jude Bellingham klev ut på planen i andra halvlek och var precis överallt. Vann boll, transporterade boll, serverade boll.
Det var en ung britt som agerade likt en stjärna som ville visa att han absolut inte är redo att abdikera från den tron som han gjorde till sin under fjolårssäsongen.
När Bellingham, på sitt eget dynamiska vis, började kompensera för den fram tills dess tydliga avsaknaden av en tysk mittfältsmetronom (se Toni Kroos), så började plötsligt löpningarna runt honom flyta fram som de skulle också. Då började till och med Isak Hien (briljant i första halvlek) ha svårt att hinna med ibland.
Det var Bellingham som låg bakom förarbetet som föranledde Vinicius Juniors välavvägda inspel in till Fede Valverdes 1–0.
Det var Bellingham som hittade fram med assisten till 2–0-målet.
Ett mål som ju givetvis gjordes av den som ”egentligen” var dagens huvudperson.
Då blev alla farhågor bortblåsta
Kylian Mbappé gjorde inga som helst misstag med sitt avslut, distinkt i krysset, och kunde därefter fira på sitt patenterade vis med armarna i kors. Efter att både Vinicius Junior och Rodrygo, som någon sorts välkomnande ritual, imiterat målgesten så pekade Mbappé rakt mot sin kollega med femman på ryggen. Följt av en kram.
Som något sorts bekräftande på att han vet om sin plats i detta stjärnbygge. Som en del av något större snarare än som ensam ledsagare. Som någon som ska förgylla snarare än ta över.
Och där och då blev alla farhågor om osynk och stjärnosämja som bortblåsta, åtminstone för stunden.
Resten av supercupfinalen blev en uppvisning och en varningssignal till hela fotbollsvärlden – hela vägen till lyftandet den första av flera (jo, det vågar jag nog redan nu slå fast) Madridpokaler denna säsong. Att Ancelotti dessutom bytte ut samtliga sina fyra offensiva stjärnor går det ju också att försöka analysera om man vill det (även om det nog har med slitage och skaderisk att göra snarare än något annat dolt meddelande).
Än ska vi inte ropa hej
Med det sagt.
Det är ju bara en av de över 70 (!) tävlingsmatcher som Real Madrid maximalt kan få spela kommande säsong som nu har spelats.
Så än ska vi väl inte ropa hem alla titlar som går att vinna till Santiago Bernabeu och konstatera att allt kommer vara frid och fröjd säsongen ut. Än ska vi inte utesluta framtida maktkamper, vinnarskallar, polemik och vilja att lysa starkast i en bländande stjärntrupp.
Men Carlo Ancelotti kunde i alla fall inte önskat sig en bättre start för lagsammanhållningen.
