Dödsbröder

Sociedad vs. Bilbao – baskiska derbyt som river upp hundra år gamla sår

Omvärlden ser en vänskapsmatch mellan två baskiska brödraklubbar.

Själva ser Athletic Bilbao och Real Sociedad annorlunda på El Derby Vasco.

– Jag hatar dem till döds, säger Athletic-supportern Mikel Fontecha.

Den 5 december 1976 möttes Real Sociedad och Athletic Bilbao i San Sebastián.

Minuterna före avspark kom de två lagkaptenerna ut, sida vid sida. Tillsammans bar de en jättelik röd-grön flagga – den baskiska ikurriñan – och placerade den i mittcirkeln.

Bakgrunden kan ni. Under 40 år hade diktatorn Franco tryckt ner alla försök till baskiskt självstyre. Han hade förbjudit flaggan, bannlyst det säregna språket och spärrat in tusentals dissidenter.

Nu hade Franco varit död i ett drygt år, men ikurriñan var fortfarande illegal. När flaggan vecklades ut var det en av 1900-talsfotbollens politiskt mest laddade handlingar, en iberiansk version av Black Power-hälsningen som Tommie Smith och John Carlos gjorde på OS-pallen 1968.

Än i dag är bilden på de två kaptenerna med ikurriñan den som oftast används för att illustrera förhållandet mellan Athletic Bilbao och Real Sociedad.

Det är en bild av enig solidaritet och gemensamt motstånd.

Men det är också en bild som är 30 år gammal, som gulnat och bleknat så mycket att den inte alls ser likadan ut längre.

”Vi blir överösta med spott”

–?Det görs alltid en stor sak om att vi alla är bröder. Ser man ett derby på tv ger kommentatorerna intrycket att det nästan är som vänskapsmatch.

Athletic-supportern Mikel Fontecha fnyser till:

–?Så är det inte alls. Själv kommer jag aldrig att åka tillbaka till San Sebastián för ett derby igen. Vi blir överösta med spott och stenar. Att slå Athletic är allt som betyder något för Real, och själv hatar jag dem till döds.

Rivaliteten mellan Bilbao och San Sebastián – Real Sociedads stad – går flera hundra år tillbaka i tiden.

Baskiens två centrum har helt olika profil. San Sebastián ligger i Guipúzcoa-provinsen, och har en tradition som societetens semesterparadis. Bilbao är Vizcaya-provinsens knutpunkt, och förknippas mest med hamnar, oljeraffinaderier och industrier.

Någonstans mitt emellan hänger den baskiska identiteten i luften. Ibland har den fört städerna närmare, men minst lika ofta drivit dem ifrån varandra.

Ungefär som fotbollen, alltså.

Redan i mars 1910 publicerades en kritisk artikel i tidningen Bizkaitarra. Efter ett hetsigt derby i San Sebastián menade referenten att den partiska hemmapubliken ”underminerat idealet kring ett starkt idrottsligt baskiskt brödraskap”.

Relationerna mellan klubbarna blev bara mer och mer ansträngda, och 1916 exploderade kruttunnan. Lagen hade slutat på samma poäng, och det baskiska mästerskapet behövde en play off-match för att kunna avgöras.

Men – var skulle den spelas?

Konflikten rasade i veckor. Ingen arena var tillräckligt neutral för båda parter.

Till slut kom så förbundets besked. Skiljematchen skulle spelas i Bilbaos utkanter.

Real Sociedad kände sig överkörda, förorättade och förolämpade. Ja, de kände sig så motarbetade att de gjorde det otänkbara:

De krävde att få spela matchen utanför Baskien.

Chocken var total. Det fanns ingen återvändo.

Matchen blev aldrig spelad, och inom två år hade Baskiens regionala fotbollsförbund splittrats i två delar – en för Vizcaya, en för Guipúzcoa.

Som en stökig familj

De som följer baskisk fotboll på nära håll brukar säga att den fungerar ungefär som en stökig familj.

Om det verkligen gäller sluts leden, men den vanliga vardagen består ärligt talat mest av gnabb och småbråk som riskerar att spåra ur.

När inte den baskiska identiteten måste försvaras från centralmakten i Madrid tenderar den att ältas fram och tillbaka på hemmaplan i stället.

Vilka är basker? Vad innebär det? Och vad betyder det för fotbollsklubbarna?

Alla vet att Athletic Bilbao ända sedan 1911 enbart representerats av spelare som är födda eller fostrade i Baskien. Real Sociedad följde (med några få undantag) samma princip i nästan 80 år, men arbetar numera efter en annan linje.

Vissa säger att de valt det. Andra att de tvingats till det.

Åren som följde på Spaniens demokratisering under det sena 70-talet blev den baskiska fotbollens mest framgångsrika någonsin. Ligabucklan lämnade inte regionen på fyra år (Real vann 1981 och 1982, Athletic 1983 och 1984), innan en bistrare verklighet långsamt började bita sig in.

Samtidigt som fotbollen globaliserades sjönk barnafödandet i Baskien ner till botten på de europeiska sammanställningarna över nativitet.

Medan andra klubbars spelarmarknad växte sig oändlig fick de baskiska klubbarna färre och färre löften att välja bland.

Under alla år hade det funnits en oskriven regel om att inte värva från varandra, men i slutet av 1980-talet fick Athletics president Pedro Aurtenetxe nog. Han förklarade att Baskien inte längre var stort nog för två elitlag, och att han tänkte uppvakta Real Sociedads största talanger.

Sedan dess har inget längre varit sig likt.

Athletic Bilbao började värva från Real Sociedad – Real Sociedad började värva utifrån.

Den första vallen sprängdes 1989, då irländaren John Aldridge blev Reals första ”utlänning” på årtionden.

En ännu starkare fördämning brast sedan 2002, då asturiern Boris blev unik som ”spanjor” i en baskisk storklubb.

Många inom Athletic Bilbao ser numera Real Sociedad som en klubb som svikit sina ideal, medan Real-fans uppfattar Athletic som en arrogant översittarklubb som försöker diktera och monopolisera det baskiska.

ETA lagt ner vapnen

När nu almanackan hunnit fram till hösten 2006 finns det inte längre särskilt mycket som påminner om den 5 december 1976 runt Biscaya-bukten.

Spanien styrs av en socialdemokratisk regering, och Baskien har fått så mycket självstyre att till och med separatistorganisationen ETA lagt ner vapnen.

Real Sociedad har köpt på sig ytterligare en kvartett spanjorer, medan Athletic har värvat baskiske mittfältaren Igor Gabilondo från Real.

Trots att Athletic var nära att ramla ur La Liga förra säsongen – det hade blivit första gången någonsin! – uppger tre fjärdedelar av medlemmarna att de hellre vill att klubben ramlar ner i fjärdedivisionen än att de överger filosofin med baskiska spelare.

Ett par opinionsmätningar till:

4?Inte ens en tredjedel av baskerna skulle rösta ja till självständighet i dag.

4?50 procent av dem identifierar sig huvudsakligen utifrån sina provinser (guiputxis eller vizcainos). Bara en sjättedel av dem ser sig själva som basker i första hand.

Exakt vad allt det här betyder i stort är svårt att förutsäga, men vad det innebär i smått går det att vara ganska säker på.

Strax före klockan nio ikväll kommer högtalarna på San Mamés-stadion i Bilbao, Vizcaya att spela Athletics egen hymn. Den handlar om baskiska dygder som ärlighet, lojalitet och styrka; om hur spelarna och fansen känner samhörighet med Baskiens byar, ängar och ekar.

De 3?500 fansen som rest från San Sebastián i Guipúzcoa kommer att bua.

Erik Niva