Bank: Det gick att komma undan med allt
TALLINN. Hur spelade Sverige mot Estland? Med minsta möjliga säkerhet.
Hur gick det?
De vann, hur säkert som helst. Jag har inget emot att vänja mig vid det.
Vi vet alla vad Jon Dahl Tomasson gjort den senaste månaden, vi har hört det så mycket att vi skulle kunna bli väckta mitt i natten och klara ett läxförhör:
– Hur många avslut hade Sverige mot Azerbajdzjan? Hur många gånger spelade de in i sista tredjedelen? Kommer du ihåg att siffrorna var bättre sedan Knota Hedenhös gick i renskinnsblöja?
Förbundskaptenen kom ihåg varenda siffra från en match som varenda svensk supporter försökte glömma.
Men så kom vi hit, till en nattiné-match I bitande Tallinn-kyla, och fick en repris för säkerhets skull. Första halvlek var Baku, en gång till.
Estland hade bytt ut halva startelvan från septembermötet i Solna, och spelade exakt så som jag själv hade gjort mot det här rödglödgade attacklaget:
Skicka upp bollen i havet bakom backlinjen, innan det gula ångloket kommer tuffande.
Det tog arton sekunder för esterna att skrämma fram en hörna, en knapp minut innan första avslutet (över). Det tog 90 sekunder innan första inspelet som ställde till besvär för Isak Hien, ett par minuter till innan andra rejäla kontringsläget med två ester mot två svenska mittbackar.
Sverige prioriterar identitet och spelidé, de struntar i risker och brister och sådana detaljer – mot Estland gick det ju bra ändå, tack vare överlägsen offensiv kvalité.
Maxpuls? Konstant
Men, och det är ett MEN de kommer att behöva förhålla sig andra kvällar: När de rusar upp i press utan att hinna fram, eller när de bygger spel med två mittbackar, sex spelare i mitten och två extrembreddande vingbackar så är riskreglagen uppskruvade väldigt högt.
Det räcker med en misslyckad passning, en sekunds bristande koncentration, och så blir det så här. Gult kort på Alexander Douglas, gult kort på Isak Hien, tjugo minuter spelade och ingenting satt ihop. Allt som fanns var den där autobahn-fotbollen. Framåt, framåt, framåt. Varenda inkast hetsades på, varenda frispark slogs snabbt. Det var som om de medvetet hellre valde en felpassning som gick framåt före en sidledspassning som gick rätt.
Pulsering? Nix. Maxpuls? Konstant.
I Bratislava gick det att njuta av det, här hackade det i en halvtimme. Sedan haltade Alexander Douglas av och byttes ut innan domaren hann visa ut honom. Krafth in som mittback, Niclas Eliasson som högerbreddare.
Det fanns mängder av misstag att straffa för Estland, fast ingen som klarade av att göra det.
Och kanske är det så man ska se det. Jon Dahl Tomasson menar allvar med att han fortfarande bygger, han har kalkylerat med att Sverige kan se de här C-divisionsmatcherna som utvecklingsmatcher. Som på träning, när man tvingar a-laget att spela med max två tillslag när de möter juniorlaget. Det kommer bli knas ibland, men de borde ju vinna ändå.
Sverige vann ju, ändå. Isak Hien svajade, men han slog flera fina direkta uppspel på forwardsfötter. Dejan Kulusevski hotade konstant, Viktor Gyökeres löpte distinktast av alla, var starkast av alla. Efter en halvtimme skar Sebastian Nanasi in och borrade upp 1–0 i högra gaveln. Strax därefter vinklade han in ett Gyökeres-inspel för 2–0.
I Baku red Sverige ut stormen hängandes i Viktor Johanssons målvaksskägg. Det behövdes inte här.
Ett bra träningspass
Inte ens när hela havet stormade kändes det otäckt på riktigt (annat än möjligen för de som ramlat ner i GIH:s zonspelsgryta som barn). Den som behövde lugna ner sig behövde bara titta på Gyökeres överlägsna konkretion eller Kulusevskis och Nanasis teknik för att känna att ”ja, jo, om de gör två så gör nog Sverige tre till slut ändå”. Premissen var att de spelade på A Le Coq Arena I Tallinn, det gick att komma undan med allt här.
Det var ett bra träningspass, Jon Dahl Tomasson fick nya offensiva data att förhöra oss på.
Viktor Gyökeres bröt sin hemska måltorka på över två timmar när Kulusevski altruistiskt bjöd på ett öppet läge efter paus. Sverige kunde gjort tre-fyra mål till, och till slut fick polarna Hugo Larsson och Hugo Bolin komma in tillsammans. Lite rörande, fast synd att Sebastian Nanasi byttes ut samtidigt. Kompis-trion Bol-Lar-Na hade glatt mitt västsvenska hjärta.
Nanasi stärkte sina aktier, förstås. Salétros var trygg igen. Kulusevski och Gyökeres spelade på sin egen, normalhöga nivå.
Tre mål framåt, tre poäng in på c-divisonskontot, en total utskåpning på bortaplan. Vad kan man invända då? ”Det här, det håller inte mot Tyskland”?
Nähä. Men den 14 oktober 2024 spelade Sverige mot Estland, de vann fullkomligt överlägset.
De höll nollan också, men det är smällar man får ta. De gjorde ju sitt bästa för att låta bli.
