Han pratar om allt – utom dödshoppet

Sex matcher kvar och Juventus är tillbaka i Serie A.

Ingen vågar ta ut segern i förskott, men saken är så gott som klar.

Italiensk fotbolls syndabock har betalat av sin skuld.

helskärm

Vägen tillbaka har inte varit spikrak. Jag hör till dem som tycker att Juventus har handskats med sin nedflyttning med värdighet.

När nu Alex Del Piero ber Inter sluta tjata om att de har vunnit en ”ren” ligaseger, förstår jag honom.

Juventus har gjort sig av med den gamla, kriminella ledningen och slagit in på en ny väg.

Nu räcker det med pikarna.

Klubbens moraliska tillfrisknande är imponerande. Men än mer imponerande är Gianluca Pessottos väg tillbaka efter fjolårets tragedi. Den 27 juni 2006 kastade han sig ut från översta våningen på Juventus eleganta huvudkontor i Turin. Han studsade från ett biltak till ett annat, innan han föll ner på marken och fördes till sjukhus i ilfart.

Dödshoppet – en symbol

Pessottos dödshopp blev en symbolhandling för hur många av klubbens tifosi kände sig förra sommaren: förnedrade, lurade, kränkta.

Den 27 juni i fjol var Juventus mitt uppe i den värsta fotbollsskandalen i Italiens historia. Klubbens VD och sportdirektör, Antonio Giraudo och Luciano Moggi, anklagades för att vara huvudmän i en härva som berörde flera stora klubbar. Telefonavlyssningar visade hur framförallt Luciano Moggi styrde och ställde med de två män på italienska fotbollsfederationen som lade upp schemat för domarna i Serie A och B.

Moggi dikterade vilka domare som skulle döma i vilka matcher. I vissa fall bestämde han vilka spelare i motståndarlagen som skulle varnas, så att de inte kunde spela mot Juventus i matcher längre fram.

Vill inte prata om händelsen

Ni kan den här historien, jag vet det. Jag ville bara påminna om hur illa det låg till förra sommaren. Det känns ju redan så länge sedan. Men liksom Juventus, är Pessotto mirakulöst tillbaka. Han gömmer sig inte. Han ställer villigt upp på intervjuer, med förbehållet att han inte vill tala om händelsen den 27 juni.

Jag träffade honom för några veckor sedan. I halsgropen sitter ett litet, runt ärr efter slangarna när han låg på intensiven och han haltar när han går.

Men i övrigt syns underligt nog inga men efter hoppet.

Hans blick viker inte undan.

Pesotto ser oerhört snäll ut

Gianluca Pessotto ser oerhört snäll ut. Så snäll att man undrar om han egentligen hör hemma i den tuffa italienska fotbollsvärlden. Som team-manager är han länken mellan spelarna och ledningen. Pessotto ska förmedla ledningens beslut till spelarna och informera ledningen om spelarnas reaktioner. Det är en yrkesroll som kräver både diplomati och pondus.

Klarar han av det?

Det verkar så. Pessotto talar samma språk som alla andra spelare och chefer i Serie-A-klubbarna.

Jag lyssnar med ett öra och funderar över hur jag ska locka fram något personligt, en ledtråd till det som hände.

Alla talar alltid om Juventus anda, om klubbens historia och företagskultur, som om de som hör dit invigs i ett hemligt sällskap. Vad är egentligen den där Juventus-andan?

– Att tillhöra Juventus innebär att representera något som är större än man själv. På planen är du inte bara spelare si eller så, du spelar i Juventus. Det är en livsstil, en oerhört stark känsla av tillhörighet, svarar Pessotto, som spelade i Juventus i elva säsonger innan han blev team-manager.

Det där är inte bara den vanliga fotbollsretoriken.

Den frågan får personliga strängar att darra. Det märks att de orden har en stark positiv innebörd för honom.

Idealet inpräntat i märgen

Det finns säkert gott om lurendrejare i internationell fotboll. Men jag tror också att det finns spelare, tränare och chefer som har fotbollens ideal inpräntade i benmärgen.

Om jag har någon som helst människokännedom, tillhör Gianluca Pessotto den senare kategorin.

Kristina Kappelin (sport@aftonbladet.se)