”Jag var lite bortglömd”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-09
Allsvensk debutant vid 27 – nu ska Nisse visa Fotbollssverige vem han är
För de flesta svenska fotbollsspelare börjar och slutar karriären i allsvenskan. Inte för Nils-Eric Johansson.
– Jag var lite bortglömd där borta i England och Tyskland. Nu kommer jag hem och påminner folk lite grann, säger AIK:s nye mittback.
Som sagt. Nils-Eric Johansson är tillbaka i Sverige och för första gången i allsvenskan. Den nu 27-årige försvararen växte upp både som fotbollsspelare och som människa i Tyskland och i den klubb som har smeknamnet FC Hollywood, Bayern München. Han flyttade dit som 17-åring och trivdes alldeles utmärkt.
– När jag kom dit så var det tre stycken utländska spelare som kom samtidigt. En islänning, som pratade svenska, Owen Hargreaves som ju pratade engelska, och jag. De var ju nya och ensamma också. Så vi gick på tyskalektioner och hängde tillsammans annars också. Det blev som ett fotbollsläger.
Owen Hargreaves har precis lämnat Bayern München för sin drömklubb, Manchester United.
– Jag frågade honom om han ville ta över min lägenhet, men han ville tydligen ha något större, säger ”Nisse” och skrattar.
Ja, när kompisen Hargreaves går till Manchester United så vänder Nils-Eric Johansson hem. Till allsvenskan. Till AIK.
– Det här var ett bra steg på vägen. Det haltade lite i Leicester. Jag spelade visserligen ganska mycket, men klubbframgången saknades. Det var rätt läge att komma hem. Sverige är bra på träning, kost och sådana saker. Det var det jag behövde nu.
Drömmer du om att återvända till utlandet?
– Drömmer vet jag inte, men man vill ju komma vidare.
Vilken klubb eller liga vill du till nästa gång?
– Jättesvårt att säga. I England finns det vissa klubbar som inte är så kul att gå till, vissa städer. Ju äldre man blir desto viktigare blir det sociala biten. När man är yngre är det bara fotbollen.
Men nu är han hemma och han är det för att få en nytändning.
– Ja och det är jäkligt kul att vara hemma, som sagt. Här spelar man inför kompisar och familj. Sedan möter man ju kompisar på planen också som man får mäta sig med. Dessutom var jag lite bortglömd där borta i England och Tyskland. Nu kommer jag hem och påminner folk lite grann.
Återförenas med Norling
I många år har Nils-Eric varit ryktenas man när allsvenska klubbar letat förstärkningar, men det dröjde 10 år innan han återvände. Att det då blev AIK är inte så konstigt om man tänker på att tränaren heter Rikard Norling.
– Jag hade ju honom för första gången redan för tio år sedan.
Hur är han nu jämfört med då?
– Äldre (skratt). Jag var 16–17 år då när jag tränade under honom. Då var han... alltså, nu vet han mer vad han vill, vad han är för typ av tränare. Då hade han precis börjat.
Nu återförenas duon i allsvenskan. En serie som ”Nisse” försökt följa under sin tid i utlandet.
– Via internet. Vad jag har haft för bild av allsvenskan? Man blir lite förvånad, vissa lag åker ur Uefa-
cupen mot nordirländska lag som man i England tycker att ”det där är väl inget.” De bästa spelarna där kommer ju till England och många av de klarar inte att ta plats i division 1.
Varför torskar vi sådana matcher? Vi borde vinna med taktik och 4–4–2, men det kanske är något som saknas när vi kommer ut i Europa, jag vet inte.
Vad säger du om klassen på allsvenskan efter en match?
– Det är svårt att säga. En stor skillnad är att lag backar hem och försvarar sig med åtta man direkt. I England så är det högsta press från början. Som back kan man aldrig vända upp. Så det här med backspelet att passa runt är jag inte riktigt van vid. Där är man så pass pressad att bollen måste upp direkt. Här kan man rulla runt bollen.
Puttar bort Niklas & Nicklas
Och det vill AIK göra?
– Ja, jag måste kanske lära mig det. Jag är van vid att spela upp bollen snabbt och sedan är jobbet klart i offensiven. Nu måste man kanske jobba mer med att sätta upp bollar lite smart. Än så länge gör jag det kanske lite enkelt för mig genom att sätta upp bollen på Dulee (Johnson) som står tio meter ifrån eller på vänsterback. Måste kanske titta upp och spela på anfallarna. Just nu gör jag det enkelt och snabbt.
Annars pratade Rikard Norling om att du skulle vara bra för AIK i just uppspelsfasen?
– Jag gillar ju också att spela. Man kommer väl in i det förhoppningsvis, som sagt. Som sagt, jag säger det hela tiden märker jag. Ja ja, när jag flyttade utomlands så var jag en lite mer spelande back. Men sedan har jag mer och mer kommit in i det här med defensiven först. Nicka högt och långt, då har du gjort ditt.
Att ”Nisse” behärskar den konsten visade han i premiären mot Trelleborg då en jättenick friställde ett annat nyförvärv, Lucas Valdemarin.
– Ja, men det var inte så att jag siktade precis. Synd att det inte blev mål ändå, då hade man fått en assist.
Samtidigt som du anlände till AIK försvann Niklas Sandberg till Rumänien. Nu är en annan mittback på väg bort, Nicklas Carlsson som inte får förlängt kontrakt...
– Lite känner man kanske att jag kommer in och puttar bort honom. Jag visste ju inte om det här, det var samma sak med Niklas (Sandberg). Jag kände liksom, vad bra, jag känner alla i backlinjen. Så försvinner Niklas (Sandberg) till Rumänien samtidigt som jag kommer. Men han ville ta steget, det hörde inte ihop med min transfer. Nu med Nicklas känns lite mer att man kan ha varit lite delaktig i det, det vet man ju inte som spelare.
Som om han behövde ytterligare press. Redan innan han blev klar för AIK pratades det högt och brett om prislappen på Johansson.
Flera miljoner för en 27-årig mittback?
– Det där är så svårt att prata om, det är svårt att prissätta sig så själv.
Tar du åt dig?
– Jag gillar inte att prata om det, varför betalar en klubb så mycket för dig? Tja, jag har väl spelat på en hög nivå innan. Det är inte så mycket man kan säga.
Ökar förväntningarna med priset?
– Ja, det tror jag. Folk förväntar sig mer och då sätter man press på sig själv. Man måste visa att det är en bra investering. Det är lite stolhet. Om folk säger att det var en dålig investering.
Men Johansson har inte kommit hem för att pensionera sig, som sagt. Han är i Sverige för att ta nästa steg i sin karriär och kanske återvända till landslaget.
– Varför inte, det tror jag är möjligt. Då måste det gå bra för AIK först och främst, vi måste klättra. Sedan måste det gå bra personligen. Niklas Sandberg och Markus Jonsson kom ju med i landslaget. Gör man bra matcher så, vem vet.
– Då kanske Milan knackar på dörren också.