”Henke är så nära en svensk Mourinho man kan komma”
Publicerad 2015-04-04
Henrik Rydström om premiären
Det är en ny gryning.
Luften är klar, tankarna är klara och man kan fortfarande bli allt, det finns bara förhoppningar och drömmar och längtan.
I början av april är alla vinnare i Allsvenskan.
Henke Larsson, tränare i Helsingborgs IF, sitter lugnt och stilla på en stol i avbytarbåset. Hans lag värmer upp inför den allsvenska premiären mot Kalmar FF på Guldfågeln Arena. Efter en stund vandrar han ut på planen, men han säger ingenting till spelarna, han driver inte på dem.
När matchen sedan börjar förändras han. Han är aktiv, han jagar på sina spelare, ”sätt bollen diagonalt” beordrar han och när han vill ha bättre presspel hörs han från sidlinjen vråla ”nästa spelare dit, gå, gå!”.
Han är som tränare så som han var som spelare.
Energigivande.
Med Henke Larsson som tränare väljer Helsingborgs IF en ny inriktning. Den ekonomiskt hälsosamma. Lönerna ska hållas nere och man gör nästan en sak av att bara vilja ha spelare som förstår det och accepterar det.
Förutom att det är en överlenvadsstrategi för HIF som förening är det också ett smart sätt att skapa identitet. Att ge spelarna något som föder gemensamhet.
Henke Larsson är så nära en svensk Mourinho vi kan komma. I Henke Larssons lag är det Henke Larsson som är den stora stjärnan. Inte spelarna.
Som spelare var Henke Larsson enormt taktisk. Allt han gjorde tjänade som syfte att maximera effekten. Han gjorde aldrig något för att det var vackert eller originellt. Han gjorde det för att besegra en motståndare.
Som tränare eftersträvar han något liknande.
Det ska vara enkelt och konsekvent. Tydligt. Han är på många sätt en väldigt begriplig tränare som kan förklara för sina spelare hur och vad de ska göra på planen.
En rejäl självrannsakan
Mot Kalmar FF i den allsvenska premiären vill han kontrollera spelet. Inte hamna under för stort tryck. I drygt 70 minuter får han exakt det. Kontroll.
Inledningen på matchen är dock försiktig och avvaktande och bollen är allt som oftast hos lagens backlinjer, som letar vägar upp. Det är Henke Larssons lag som tidigast hittar vägar upp. Utan att för den skull vara sprakande är det HIF som har det fyndigaste passningsspelet.
Kalmar FF höll på att kvävas i fjol.
Nanne Bergstrand hade lämnat efter sammanlagt 13 år som huvudtränare i Kalmar FF. Men även andra, mindre synliga karaktärer i organisation, klev av och ihop med att spelarstommen som hade varit central under resan från division II till allsvenskt guld inte längre fanns kvar uppstod ett tomrum.
Tomrum kan vara bra.
För något nytt kan skapas däri.
Men tomrum kan också vara skrämmande. Om något nytt inte skapas däri.
Och i fjol skapades inget nytt däri.
Men tre bröder Elm och en rejäl självrannsakan av hela organisationen inleds något nytt.
Spelmässigt är det i stora delar Helsingborgs IF:s match, Henke Larsson säger på presskonferensen efter matchen att hans lag hanterar ”den här matchen på ett väldigt, väldigt bra sätt”. Det småtrevliga passningsspelet leder emellertid sällan det klara målchanser och chansmässigt är det ett övertag till Kalmar FF.
Men det är först när Peter Svärd gör ett dubbelbyte en bit in i andra halvlek – Romario och Jonathan Ring kommer in – som HIF tappar sin kontroll. Kalmar FF ser till att HIF:s högerback Emil Krafth får det jobbigt, men när det svajar som mest står Helsingborgs 43-årige målvaktstränare, Daniel Andersson (som gjorde en säsong i Kalmar FF 1994) stadigt i HIF-målet.
I slutet av matchen faller snöblandat regn över den eminenta gräsmattan på GFA. Luften är kylig. Det är april.
Och alla kan fortfarande bli det de vill bli.
Henrik Rydström