Fagerlund: Hysteriskt på Stamford Bridge
LONDON. I hällregnet på Stamford Bridge pumpade adrenalinet som aldrig förr.
Om det var underhållande att beskåda? Helt klart.
Men det är inte säkert att varken Mauricio Pochettinos och framför allt Erik ten Hags hjärtan håller för det här mycket längre.
Det är visst inte seriefinalerna vi ska bänka oss framför.
Förra helgens toppmöte mellan Man City och Arsenal var en plågsamt försiktig tillställning utan minsta misstag.
Kvällens match på Stamford Bridge? Rena rama High Chaparral.
Fyllt av så väl misstag som underhållning från början till slut. Gåshuden spreds över hela kroppen när Cole Palmer (vem annars!) sköt in sitt 16:e ligamål för säsongen via olycksfågeln Scott McTominay.
Aldrig har Mauricio Pochettino sett så uppumpad ut i sin tjocka Chelsea-jacka, medan Erik ten Hag sjönk ihop till en liten, blöt fläck.
De båda tränarna har för tillfället varsin kniv mot strupen. Något som faller sig naturligt när två storklubbar ligger sexa (Man United) respektive tia (Chelsea) i tabellen.
Det var förmodligen därför deras kroppsspråk påminde så mycket om varandras under hela matchen. Med bara ett par meter emellan sig flämtade, gestikulerade och vrålade duon om vartannat från sidlinjen.
Bara en fick sista jublet.
Går mot sitt sämsta facit
Minst fyra nervsammanbrott bevittnades under första halvleken.
Först tappade Ten Hag det fullständigt när Diogo Dalot, tilltänkt vänsterback, försvann i ett trollslag, utan uppbackning. Vilket innebar att Malo Gusto lämnades helt fri att slå in bollen till Conor Gallagher i utkanten av straffområdet.
1–0 till Chelsea efter fyra minuters spel och Pochettino... verkade knappt ha uppfattat målet.
Det blir väl så när ett lag går mot sitt sämsta defensiva facit sedan 1992 – man andas inte ut förrän vid tredje eller fjärde fullträffen.
Ännu bättre blev det för hemmalaget när Antony, som Ten Hag hade skällt på en stund tidigare över bristande defensivt arbete, försvarade likt en alldeles för ivrig anfallare som nyss fått en tillsägelse av sin tränare.
Med andra ord klev Antony klumpigt in på Chelseas vänsterback Marc Cucurella i straffområdet, varpå Cole Palmer iskallt rullade in sitt första mål för kvällen.
Om Pochettino slappande av aningen mer?
Knappast.
Hundra gånger bättre
För det ska sägas att Man United, trots 0–2-underläge, hade varit ungefär hundra gånger bättre jämfört med förra lördagens bortamöte med Brentford några kilometer härifrån.
Vilket kanske inte säger särskilt mycket, med tanke på att Brentford hade 85 bollberöringar i offensivt straffområde (kontra Man Uniteds 15 stycken) samt träffade ribbvirket fyra gånger.
Men ändå.
Femfaldige Champions League-mästaren Casemiro må vara oändligt långsam, något som syntes när 22-årige Nicolas Jackson – retfullt enkelt – rusade ifrån honom på en omställning.
Hur brassen gick från att vara en pigg medelålders till stel pensionär över en sommar är fascinerande.
Men ingen skada skedd, för plötsligt fick Man United utdelning via Chelseas (yes, till slut visade den sig) nativitet.
Nu var det Moises Caicedo som spelade bollen rakt i gapet på en överlycklig Alejandro Garnacho.
Pochettino såg ut att må fysiskt illa när argentinaren sköt in reduceringen.
Antony briljant
Tränarens sinnestillstånd blev inte bättre av att motståndarna snart även kvitterade.
Att Antony envisas med att vika inåt i planen är emellanåt påfrestande att beskåda, men så i den 39:e minuten levererade han bollen till vänsterkanten.
Äntligen kunde Dalot utnyttja sin högerfot och skickade ett inlägg mot bortre stolpen som landsmannen Bruno Fernandes mötte med pannan.
Bortaföljet var berusat av eufori (och säkert annat) fast antagligen inte det minsta förvånat över sitt lags fall och uppgång.
Och på tal om fall och uppgång: Om det var någon som reste sig med besked var det just Antony.
För kvitteringsmålet med drygt 35 minuter kvar att spela var helt och hållet hans. Återigen löste brassen sitt enfotade tillstånd genom att dra till med vänster yttersida mot bortre delen av straffområdet.
Där dök Garnacho upp och fullbordade en hysterisk vändning.
Hjärtat i halsgropen
Det finns något vulgärt i att se två forna giganter stundom glänsa, för att i nästa sekund påminna alla om dess nuvarande fragilitet.
Ingen tränare vill stå med hjärtat i halsgropen i 90 raka minuter, med vetskap om att ens lag när som helst kan kollapsa.
Troligtvis höll Ten Hag fortfarande andan när slutsignalen började närma sig, för att vara riktigt säker på att ingen skulle ge bort bollen eller sjabbla in den i eget mål.
Det blev först en bortgiven straff.
Kontakten mellan Dalot och kvicka inhopparen Noni Madueke var inte massiv, men tillräcklig för att Palmer skulle ges ytterligare ett läge från straffpunkten.
Pang. Boom. 3–3.
Om det var nog? Absolut inte.
Ingen känner regnet som faller från himlen. ”Every little thing is gonna be alright” dånar ur högtalarna. Erik ten Hag kan bara hoppas på det, även om en Champions League-plats känns onåbar nu.