Hanna Bennison toppar ärofyllda listan: Overkligt
Uppdaterad 2021-03-24 | Publicerad 2021-03-23
Den internationella fotbollssajten Goal vägde alla världens talanger mot varandra för att hitta den bästa.
De valde en tjej som fortfarande cyklar ner med pappa till Lomma IP och lirar.
– Det känns nästan overkligt, säger Hanna Bennison.
En veteran svarar i mobilen.
Hon har fått ihop ett par säsonger i damallsvenskan nu. Hon har spelat i U23- och A-landslaget. Hon har vunnit SM-guld och prisats på fotbollsgalan. Därtill har hon varit med om bakslag – ett tappat guld, en skada och corona – och i sommar tar hon studenten.
Det är svårt att ta in att Hanna Bennison fortfarande bara är 18 år. Rosengårds mittfältare gör sig redo för sitt fjärde år i allsvenskan men ska först dra till Tyskland för att möta Bayern München i Champions Leagues kvartsfinaler. Och mitt i säsongsupptakten ropade sportchefen Therese Sjögran till sig henne och berättade att fotbollsmagasinet Goal hade ringt.
Kände hon till deras prestigefyllda lista ”NxGN: The 10 best wonderkids in women’s football”? Den som Wolfsburg-stjärnan Lena Oberdorf vann i fjol? I år är Barcelonas Ansu Fati överst på herrsidan över spelare födda senast första januari 2002.
På damsidan: Hanna Bennison, Rosengard and Sweden.
”Med sin underbara teknik, fysik och näsa för mål belönades Bennisons insatser med A-landskamper i november 2019 mot världsmästarna USA. Och milstolparna har fortsatt komma för 18-åringen som gjorde sitt första Champions League-mål i december med ett distinkt avslut i krysset mot Lanchkhuti. Efter ett tufft år med skador, som ledde till blott fem starter 2020, var det en påminnelse om varför Bennison förtjänar att kallas den bästa unga talangen i världen” skriver de och sätter holländska Nikita Tromp som tvåa.
– Det var inget jag hade väntat mig. Det känns stort. Helt otroligt att det blev just jag, säger hon.
Vad ställde Goals reporter för frågor?
– Det var mycket fotbollsfrågor, om när man var liten, om man spelade med killar, hur man tagit sig dit man är i dag.
Ja, hur har du tagit dig hit?
– Jag började spela i Lomma när jag var fem år och älskade det. Jag var inte direkt talangfull, men när jag blev nio-tio år gick det bättre. Då kom blicken för spelet igång och tekniken och passningarna blev bättre.
Pappa Patrik Bennison minns utvecklingssprånget. Han var själv en profil i Gif Nike som aktiv, men hade ingen ambition att drilla sin dotter med järnhand till framgång. Den biten löste Hanna till en början bäst själv.
– Mellan andra och tredje klass spelade hon varje dag med killar på skolgården. När hon mötte mig efter jobbet small det hårt i husgaveln av hennes skott. Sedan hängde hon på IP åtta timmar per helgdag och kom hem det var mörkt. Det är lätt att man får lite talang då, säger han.
Flicklaget leddes av en föräldragrupp med gedigen fotbollskunskap. Patrik var tidigare storspelare i Nike och sedermera utbildad pedagog, så han instruerade barnen efter bästa förmåga.
– På fritiden brukade vi cykla eller ta bilen ner till IP och träna skott och frisparkar. Och mycket korta passningar – pass, pass, pass – innan vi förlängde avstånden. När hon blev äldre körde vi mycket vänsterfot för att hon ska kunna avsluta från båda håll, säger Patrik.
När slutade de släppa in bollar för att vara snäll?
– Någon gång har man gjort det om hon hängt läpp, annars har jag från början mestadels brukat allvar.
Så när blev hon riktigt bra?
– Vi åkte på cup i Småland. Hanna älskade fotboll men kunde inte reglerna så bra, så hon avgjorde finalen i golden goal och sprang sedan tillbaka till sin planhalva för att fortsätta. Alla andra slutade, matchen var död, men Hanna var inte klar.
”Då hade jag bestämt mig för att satsa fullt ut på fotbollen”
Som elvaåring bytte mittfältaren från Gif Nike till FC Rosengård. Hon ville träna varje dag om möjligt.
– Då hade jag bestämt mig för att satsa fullt ut på fotbollen, säger Hanna och fortsätter:
– Det var en bra miljö att komma till för att utvecklas och ta fler steg. Allt flöt på ganska bra, så jag kom in i laget snabbt och trivdes. Sedan har det bara rullat på utan några skador eller bakslag, tills...
Ja, om karriären hittills är en rusning med dobbskor uppför ett bergsmassiv så får säsongen 2020 betraktas som en platå. Rosengård var i slutändan närmare tredjeplatsen än guldet och Hanna Bennison startade bara fem matcher, varav hon byttes ut i fyra.
Konkurrensen med Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic var en förklaring till den knappa speltiden. Otur en annan. Efter 0–0 mot Djurgården i augusti – Bennison hoppade in sista halvtimmen – smärtade ena benet.
– Det var början på en stressfraktur nere vid mitt skenben. Jag var borta en längre period och körde rehab. Det var min första stora skada och den kom mitt i säsong, så jag missade många matcher. Det var tråkigt och jobbigt att sitta vid sidan av.
Hur såg livet ut då?
– Jag åkte ändå in till Malmö IP och körde rehab där, eller var med sjukgymnast. Sedan går jag i gymnasiet, så när jag kom hem var det skola på kvällarna.
När skadan läkt fick du corona.
– Ja, det kan ha kommit från skolan. Det var en del där som fick det. Jag blev inte så sjuk, men hade lite feber och förkylning.
Du spelade bara 90 minuter en gång i allsvenskan i fjol. Hur känns det?
– Väldigt tråkigt. Man vill alltid spela mycket, men nej, nästan hela förra året var en tuff period. Mycket hände. Jag försökte blicka framåt och tänka på vart jag vill nå. Var mitt mål är. Bara påverka det jag kunde påverka.
Vad har du för målbild?
– Jag vill ta en startplats i Rosengård och spela mycket. Sedan vill jag komma med till A-landslagssamlingarna. Det är mina största mål.
Men du kan gå utomlands redan nu. Vill du inte det?
– Inte just nu. Men såklart i framtiden.
Till sommaren tar Hanna Bennison studenten från Procivitas idrottslinje. Elitsatsningen stjäl studietid, men hon tror sig hinna klart i tid. I framtiden, när den sista bollen är sparkad och vi närmar oss 2040-talet, kan hon tänka sig att bli sjukgymnast.
Redan i höst flyttar måhända världens hetaste unga spelare från Lomma och in till Malmö. Men tills vidare bor hon med Ulrica och Patrik, i ett hus med gavlar som hon pangat många bollar emot. Och tills vidare cyklar hon gärna med farsgubben neråt IP för att dra ett par frisparkar.
– Det är viktigt att hålla det vid liv. Det är så roligt, säger hon.
