”Aldrig känt att jag behövt vara någon annan än mig själv”
Erik Niva möter svenska supertalangen Rosa Kafaji
Uppdaterad 2021-03-23 | Publicerad 2021-03-21
Själv säger hon att hon ska bli bäst av alla. Andra beskriver henne som viktigast av alla.
Bara 17 år gammal, redan uttagen i landslaget, med en bakgrund och en mentalitet som gör henne unik inom svensk damfotboll.
Väldigt många hoppas väldigt mycket på Rosa Kafaji.
Niva: ”Rosa Kafaji är speciell”
Tiden flyger fort, så det har redan hunnit gå ett par år sedan första gången jag hörde hennes namn. En dag våren 2019 satt jag inne på redaktionen, och Tomas Ros vid skrivbordet bredvid berättade att han hade ett tips på en spelare att följa, en spelare att skriva om.
– Hon heter Rosa Kafaji. Och jag har aldrig sett någon som henne.
Egentligen är Tomas Ros hockeyreporter, men på fritiden var han samtidigt också engagerad som lagledare i AIK:s fotbollsakademi. Det var där han hade stött på Rosa Kafaji, och för mig pratade han inlevelsefullt om en exceptionell ung spelare på väg att bryta igenom alla barriärer.
– På många sätt har hon nog haft det ganska tufft, hon har inte alls samma förutsättningar som många av de andra. Men hennes talang kommer att ta henne över alla hinder. Hon är helt otrolig, en av de bästa jag har sett.
Hur gammal är hon?
– 15 år.
I det läget bromsade jag lite, menade att det var för tidigt att porträttera en så ung spelare. Först fick hon allt lov att börja spela seniorfotboll, att faktiskt åstadkomma något på fotbollsplanen. En potential är trots allt inte detsamma som en berättelse.
Tomas Ros ryckte mest på axlarna åt invändningarna, gjorde en typ av ”vänta bara”-gest. I takt med att tiden sedan gick fortsatte han sedan uppdatera mig om Rosa Kafaji, hennes utveckling och hennes bedrifter.
Allt gick oerhört snabbt. Efter bara någon månad hade hon debuterat för AIK:s a-lag, och ett drygt år senare hade hon skjutit upp laget i allsvenskan. I samband med det blev hon uttagen till U23-landslaget, och bara några månader därefter blev hon inkallad i a-landslaget.
Hon var fortfarande bara 17 år gammal, men hennes rykte växte för varje match hon spelade, varje vecka som gick. Det var bara att ge Tomas Ros rätt. Det var dags att träffa Rosa Kafaji.
Jag hittar henne i en trappuppgång, där Stockholm tar slut högst uppe i nordväst. Trots att det är mitten av mars yr snön fortfarande runt utanför porten, och såna dagar händer det att Rosa Kafaji använder trapphuset som träningsplan. Runt konerna, fram till grannens lägenhet längst bort i korridoren och sedan tillbaka till den egna ytterdörren.
Ytorna är givetvis små, men Rosa Kafajis fötter rör sig blixtrande snabbt och bollen studsar mellan dem som om den var förprogrammerad. Det här är en a-landslagsspelares bollbehandling, förflyttad till ett hyreshus i Kallhäll.
– Jag försöker akta mig så att jag inte tappar bollen så att den träffar någon av grannarnas dörrar. Det är bra för dribblingarna.
Tror du att någon annan i landslaget tränar på det här sättet?
– Jag vet inte, faktiskt. Tror du det...?
”Ska bli bäst i världen”
Nä, jag gör ju inte det – och uppriktigt skrivet tror jag att Rosa Kafaji särskiljer sig från alla andra som någonsin spelat i det svenska damlandslaget. Hon är annorlunda, hon är speciell.
– Såklart förstår jag vad du menar. Jag har känt mig annorlunda. Från första dagen har jag sagt: ”Jag ska bli bäst i världen”. Och jag säger fortfarande det. Men så som jag tänker – så tänker inte alla andra. Jag kommer från ett annat ställe. Ibland blir jag missförstådd, för när jag pratar säger jag. ”Jag vill bli bäst!”. ”Jag vill göra mål!”. Jag. Det kan låta egoistiskt, och folk kan uppfatta det som att jag har en kaxig attityd. Men de vet inte vem jag är, de vet inte var jag kommer ifrån.
Så vem är då Rosa Kafaji, var kommer hon ifrån? Det är en fråga med flera olika svar. Hennes namn är arabiskt, och hon är född och uppvuxen i Stockholms norra och västra förorter. De första åren bodde hon i Akalla, men det senaste årtiondet har hon utgått härifrån Kallhäll.
– Genom hela min tid i AIK har det varit jättemycket ”Linje Blå! Linje Blå!” runt mig, men jag vill inte riktigt claima det. Visst, jag är ju från Akalla, men jag är nog ännu mer från Kallhäll. Och hit går ingen blå linje, ingen tunnelbana. Jag kan inte bara glömma den delen. Jag har ändå byggt upp min personlighet och min identitet här.
Är det stor skillnad mellan Akalla och Kallhäll?
– Nä, egentligen är det ganska likt. Här finns också folk från olika bakgrunder, som inte har det jättebra. Lite längre bort finns lite finare områden. Men vi har alltid bott här på Termovägen, där det är lite mer... utsatt.
Vi plockar ihop konerna, tar upp bollen och går in i lägenheten där Rosa Kafaji bor med sin familj.
Båda föräldrarna kommer från Irak, men flydde från landet i samband med det evighetslånga kriget mot Iran på 1980-talet. Vägen till Sverige var krokig, innehöll stopp i både Grekland, Bosnien och Rumänien. Egentligen var det sedan tänkt att Rosa Kafaji skulle födas i England – där familjen bodde i början av 2000-talet – men det blev inte så.
Det fick bli Sverige istället, och så kom det sig att det var här som Rosa Kafaji tog sina första steg och sparkade på sin första fotboll.
Hon var sex år gammal då hon för första gången gjorde det med någon sorts allvar. Hennes sex år äldre storebror Ali behövde henne i en spontanmatch mot ett par andra ungar från området. Drygt tio år senare sitter han nu i vardagsrumssoffan och skrattar när han återberättar historien.
– Jag tvingade henne att vinna matchen, sa åt henne att hon inte skulle få gå därifrån annars. Och hon kämpade, hon gjorde kaos – till slut vann vi.
Förstod du direkt att hon hade talang?
– Nä, i mina ögon var hon inget speciellt. Jag visste inte hur tjejer i den åldern spelade fotboll. Men sedan tog jag henne till sin första riktiga träning, med Vasalund. Och hon hade ju ingen aning om hur hon skulle värma upp, hur hon skulle göra höga knän eller så... Men när de väl började spela kom tränaren bara fram till mig: ”Var har ni gömt henne fram till nu?”.
Fotbollen tog nästan omedelbart över Rosa Kafajis liv. Från dagen då hon lärde känna bollen syntes hon knappt till hemma längre, och när hon väl dök upp så var ansiktet helt svart. I familjen började de kalla henne för ”Gatuungen”, men hennes ansikte var inte nedsmutsat av damm eller lera, utan färgat av gummikulorna från den lokala konstgräsplanen.
– Jag var aldrig hemma. Spelade fotboll med allt och alla, konstant. Jag kan inte leva utan fotboll, det har alltid varit så.
En tjej bland killar
Den organiserade fotbollen spelades till en början i den lokala klubben, Kallhälls FF, men spontan- och gatufotbollen var minst lika viktig. Framförallt refererar Rosa Kafaji gärna till hur hon formades av rasterna på brokiga, stökiga Ulvsättraskolan under låg- och mellanstadieåren.
– Där spelade jag fotboll varje rast, lärde mig en massa saker. Det var på liv och död. Vi bråkade varje rast, spelade typ om... heder. Det var jag och sedan nästan bara killar. Jag tror att både min spelstil och mitt mindset byggdes upp här. Jag har ofta fått höra att jag inte spelar som alla andra tjejer, att jag är annorlunda. Lite hårdare och så... Men alltid när jag spelade behövde jag bevisa mig. ”Men du är ju tjej!”. Jag tänkte... ”Ni ska få se”.
Var det en stor grej, att du var en tjej bland killar?
– Herregud, jaja... Ibland har det till och med slutat med att jag behövt bevisa att jag är tjej. Jag har varit för bra, så de har inte trott på det. ”Du är inte tjej, du är kille! Du spelar som en kille!”. Jag behövde verkligen stå upp för mig själv.
Slogs du eller vad...?
– Jag slogs.
Hur gick det då?
– Det gick bra, haha. Nämen, det var olika från fajt till fajt. Men jag kämpade varje gång i alla fall.
Under barndomen skiljde sig Rosa Kafajis föräldrar, och några år efter att hon börjat spela fotboll flyttade hennes pappa tillbaka till Irak.
Den nya familjesituationen innebar att Ali Kafaji behövde ta större ansvar, ”steppa upp”. Även om han själv bara var i de unga tonåren var det han som tog sin lillasyster till alla hennes träningar, som såg till att hon kunde börja följa sina drömmar.
– Jag blev som en extrafarsa. Jag sket i min egen fotboll, sket i mina träningar – tog med henne till hennes träningar istället.
I den nya rollen ingick både logistik och en sorts karriärsplanering. Ali Kafaji blev en korsning mellan storebror, förälder, mentor och manager. Efter bara några år i Kallhäll FF:s unga flicklag var känslan att sammanhanget hade blivit för litet, nivån för låg. Ali Kafaji tog då med sin lillasyster till Bele Barkarby IF i närområdet, men där kändes det inte riktigt bekvämt. Istället riktades blickarna mot de stora klubbarna inne i stan.
De hade ändå haft Mutumba, Quaison och några andra spelare från våra områden, och vi visste att AIK hade behandlat dem bra.
Djurgården diskuterades som ett alternativ, men AIK kändes mer rätt, mer hemma. Ali Kafaji förklarar hur det resonerats runt klubbvalen. När han redogör för beslut runt Rosa Kafajis karriär gör han det alltid utifrån ett ”vi”.
– Var det något lag vi skulle gå till så var det AIK. De hade ändå haft Mutumba, Quaison och några andra spelare från våra områden, och vi visste att AIK hade behandlat dem bra.
Det var inte bara Rosa Kafajis bollbegåvning som gjorde så att hon stack ut bland jämnåriga tjejer. Det var även hennes sätt att vara, hennes hållning, hennes sätt att slå tillbaka och för den delen ibland även slå först.
– Jag minns en gång när jag skulle hämta henne från skolan... Jag gick dit tillsammans med två vänner, och än idag brukar de påminna mig om det. Det var typ åtta killar som höll på att kasta snöboll – och en av dem kastade en snöboll på Rosa. Hon bara skickade av handskarna, tacklade ner honom, la sig ovanpå honom... Jag fick dra bort henne: ”Rosa, vad håller du på med?”. Fram till det att hon gick i sexan var hon helt vild.
”Gjorde till och med polisanmälan”
Rosa Kafaji bytte skola ungefär samtidigt som hon bytte klubb, och det var inte självklart att hennes gamla attityder och beteenden skulle funka i hennes nya miljöer. I själva verket skulle världarna komma att krocka ganska omedelbart.
– När hon börjat sexan så var det i en skola med ungar från olika områden. Och där bråkade hon med en kille som också spelade i AIK.
Hennes storebror har knappt hunnit börja berätta historien innan Roja Kafaji bryter in, protesterar lite halvhjärtat.
– Alltså, egentligen var det inte ens ett bråk – det var en lek. Har du hört talats om ”Reaction”?
Nä...?
– Det är typ så att man inte får rycka till, för då får man en box. Men den här killen sprang iväg när det var hans tur att få en box. Och från fotbollsplanen var jag van vid att lägga krokben för någon som springer iväg – bara på skoj – och sedan slog vi honom litegrann medan vi skrattade. Men jag tror inte att han tog det så bra, för han gick och anmälde det.
Ali Kafaji pustar till.
– Den här killen var från ett finare område, och Rosa var ju van vid ungarna härifrån. De ungarna är vilda och jättekaxiga – för dem var det här ingenting – men Kungsängen är lite finare. Och killens familj kontaktade AIK, så vi fick ha möte med Eric Lind, som var ansvarig för AIK:s flicklag. De gjorde till och med polisanmälan, så socialen kopplades in också.
Någon typ av brytpunkt nåddes här. Rosa Kafaji insåg själv att hon var tvungen att anpassa sig, att använda andra verktyg, att vrida ner aggressivitetsreglaget lite.
– Efter mötena och allt det där sa jag: ”Aldrig igen!”.
Hennes storebror ler i soffan bredvid.
– Så hon lugnade sig till slut. Hon blev snäll.
Rosa Kafaji var 11 år gammal när hon började sätta sig på pendeltåget från Kallhäll, byta till Tvärbanan i Sundbyberg för att komma fram till AIK-träningarna i Solna.
De första åren följde Ali alltid med henne. Det var de två mot världen – tills de insåg att världen inte nödvändigtvis var emot dem. I själva verket hade de kommit till en klubb som kändes både öppen och välkomnande.
AIK:s akademilag för flickor födda 2003 såg inte ut som svenska flicklag brukat göra. Under en period ingick spelare med rötter i tio, elva olika länder. Där fanns en tjej Rosa Kafaji kände lite sedan tidigare, målvakten Vendela Persbeck från Akalla. Hon kom tidigt även nära Sefanit Samrawe från Vårberg. De tre blev oskiljaktiga, tre svenska tjejer med bakgrund i Irak, Colombia och Eritrea.
– Jag hade andra kompisar som spelade i andra lag, där de typ var ensamma med sin sorts bakgrund. De behövde anpassa sig jättemycket, och det blev jobbigt för dem. Men jag har aldrig känt så i AIK, aldrig känt att jag behövt vara någon annan än mig själv.
Fanns det ett problem med tillvaron i den nya klubben så kretsade det kring ekonomin. Den fotboll som kallas elitförberedande är inte gratis, och pengar var inget som fanns i överflöd hemma hos familjen Kafaji.
Stor skillnad i AIK
I Irak hade pappan varit ingenjör och mamman jobbat på centralbanken, men deras utbildningar och erfarenheter hade inte gått att överföra till den svenska arbetsmarknaden. Här körde han taxi, hon jobbade i butik. Och när pappan väl återvände till Irak så stod mamman kvar med tre barn och en inkomst.
Redan då Rosa Kafaji började i Kallhälls FF behövde familjen fundera kring den årliga medlemsavgiften på 1 200 kronor. I AIK:s akademi skulle utgifterna bli minst 10 gånger så stora; det var medlemsavgift och utrustning och ett stort antal resor till cuper och turneringar utomlands.
– Sen jag var liten har jag aldrig varit den som frågat efter nya saker. Och när jag väl får något så tar jag hand om det. När jag kom till AIK var det så mycket skillnad. Om vi var iväg på någon resa kunde de andra köpa saker som jag absolut inte kunde köpa. Så det var lite tufft.
Var det något du oroade dig för?
– Jag kunde göra det. Men det var alltid någon som ställde upp. Det var skönt. Föräldrarna till de andra i laget hjälpte mig. Tränarna hjälpte mig. De sa till mig: ”Du är bara här för att spela fotboll. Det är det enda du ska tänka på. Allt annat ser vi till att lösa”. Det var jätteskönt att höra.
Året då spelarna fyllde 14 år tog Diyar Dawod och Faniel Zerai över som tränare för den här upplagan av AIK:s akademilag. Jag ringer upp Diyar Dawod, och precis som alla andra berättar han om en tjej som egentligen inte liknade någon annan han träffat förut. Han hänvisar till känslan i fötterna, farten i benen – men kanske framförallt om elden i ögonen.
– Inom fotbollen brukar vi skilja på yttre motivation och inre motivation, och konstatera att den som har det där inre drivet i slutändan är den som når längst. Och jag har aldrig träffat någon med starkare inre motivation än Rosa Kafaji. Hon ville verkligen bli bäst av alla på fotboll, och hon ville det från djupet av sitt eget hjärta. Hon är något helt unikt, en tjej som kan komma att representera jättemycket.
Diyar Dawod utvecklar. Även om det numera finns förebilder med invandrarbakgrund i och runt det svenska damlandslaget så har nästan alla rötterna i forna Jugoslavien. De allra flesta är uppvuxna i små eller mellanstora svenska städer.
”Hon är den viktigaste unga spelaren som finns i svensk fotboll idag.
Rosa Kafaji har rötter i Mellanöstern, och när hon blev uttagen i damlandslaget var hon egentligen den allra första som kommit hela vägen dit från någon av storstadsförorterna. Termovägen i Kallhäll finns med på polisens lista över utsatta områden.
– Vi har aldrig haft någon som henne. Jag är själv uppvuxen i Västervik, nära Vimmerby som Kosovare Asllani kommer ifrån. Det är något helt annat än Akalla, än Kallhäll. Och jag tror verkligen att Rosa Kafaji kommer att bli en förebild för en ny generation, en stor grupp tjejer som fotbollen har haft väldigt svårt att nå. Hon är den viktigaste unga spelaren som finns i svensk fotboll idag.
Det är stora ord.
– Ja. Och jag står för dem. Men det var faktiskt Pia Sundhage som sa det först.
Hemma i Kallhäll skrattar Rosa Kafaji mest åt omdömet. Viktigast i Sverige? Det var i alla fall inte så Pia Sundhage pratade med henne när de två jobbade ihop i flicklandslagen.
– Men jag tyckte om henne jättemycket. Hon brukade hajpa mig och Evelina Duljan, men hon var samtidigt också ärlig och rak. Såhär bara: ”Rosa, din teknik är fantastisk – men din kondition är sämst, den är katastrof”.
I hörnet av vardagsrummet står ett löpband, det är där konditionen ska pressas upp när vädret är för dåligt eller träningarna blir inställda. Pandemin har såklart påverkat Rosa Kafaji också. En vanlig dag skulle hon ha varit i skolan vid den här tiden, men det är ju mest distansundervisning som gäller på gymnasierna nu. Och ibland blir det lite som det blir med den.
Vi bryter upp från vardagsrummet, och Rosa Kafaji visar upp sitt flickrum. Egentligen är det lägenhetens förråd – på ena väggen sitter ett elskåp, längs den andra löper ett ventilationsrör – men skulle både hon och hennes storasyster få egna rum var det här ytan som fanns.
– Jag är inte så bitchig. Det här funkar bra.
I samtalen runt hennes fotboll är det väldigt lätt att glömma bort hur ung hon fortfarande är, men rummet fungerar som en påminnelse om att det faktiskt är en 17-åring som bor här. På skrivbordet ligger läxböckerna framme, ovanför hänger medaljer och fotbollsbilder från förr.
”Det värsta jag varit med om”
– Den här fick jag när jag var bästa spelaren i SM-finalen... Den här är från när vi vann en turnering med landslaget i Indien... Sankt Erikscupen.
Rosa Kafaji hejdar sig själv i bläddrandet.
– Vad är det här? Från Gröna Lund...?!
Vilken medalj värderar du högst?
– Här är min bästa... Gothia Cup! Det är för att vi förlorade den första finalen vi spelade, 2015. Det var det värsta jag varit med om, den värsta förlusten någonsin. Vi ledde hela matchen med 1-0, sedan kvitterade de med tre minuter kvar. Det blev straffläggning. Jag skulle slå straff, men ingen av dem andra ville skjuta sist. ”Okej, ni får gå före”, sa jag – men så missade flera sina straffar. Och jag hann inte göra någonting för att rädda situationen. Jag var så arg. Det tog två år innan jag kom över det.
På riktigt?
– Jag var så ledsen att jag fick utslag, jag lovar. Du förstår inte hur illa jag tog det – jag tror jag hamnade i en depression. Men 2017 tog vi revansch på Hammarby. Den här silvermedaljen... Hejdå!
I änden på skrivbordet ligger en uppslagen kalender, fulltecknad med olika åtaganden och aktiviteter. Varje vardag den här veckan är det sex, sju olika saker som ska betas av, nästan uteslutande knutna till fotbollen eller skolan.
– En lärare sa en gång: ”Planering kommer att hjälpa dig med allt”. Jag har förstått att hon hade rätt.
Första gången Rosa Kafaji träffade sin tränare Diyar Dawod sa hon att hon visserligen skulle bli världens bästa fotbollsspelare, men att hon som gardering samtidigt också skulle utbilda sig till läkare. Som 13-åring vågade hon inte riktigt lita på att pengarna för en kvinnlig fotbollsspelare, inte ens om hon blev bäst i världen.
Nu är läkartanken inte fullt lika närvarande längre, men de akademiska ambitionerna finns kvar. Parallellt med fotbollen läser Rosa Kafaji naturprogrammet vid Solna gymnasium.
– Min pappa älskar fysik och matte, så han sa: ”Natur är enkelt”. Han utmanade mig – och jag gick rakt in i min egen grav. Nämen, det kräver mycket, skolan tar väldigt mycket tid. Nu när vi gick upp i allsvenskan tränar vi på morgnarna också med AIK, så då missar jag lektioner. Och är jag iväg med ett landslag kan jag missa en hel vecka av skolan. Ska jag hänga med så krävs det att jag pluggar varje kväll. Hoppar jag över en enda kväll så hamnar jag efter.
Förra månaden satt Rosa Kafaji på en mattelektion när en klasskompis tjoade till henne. Han hade kollat sin telefon i smyg, sett på Instagram att tjejen vid bänken bredvid kommit med i a-landslaget.
– Det kom som en chock. Jag bara: ”Vaaa...?!”. Jag slutade jobba efter det. Efter lektionen kollade jag min egen mobil, och då hade jag fått mejl från förbundet.
Hade du med dig matteboken till lägret på Malta?
– Ja, men jag gjorde ingenting. Jag försökte plugga en gång, men jag var helt slut. Vi är inne på Matte 4. Just nu håller vi på med trigonometri och derivata.
Om hon ville skulle Rosa Kafaji kunna flytta till en AIK-lägenhet i Solna – närmare både skolan och fotbollen – men hittills har hon avstått. Är kalendern redan överfull är det i alla fall skönt att få tvätten tvättad och maten lagad.
”Jag snackar bara med gud”
– Det är ofta mat från Mellanöstern här. Mycket ris, mycket grytor, dolmar.
Lagar du mat själv?
– Ibland kan jag göra det, men jag har inte varit i köket så mycket. Jag har varit ute och spelat fotboll, inte haft tid att lära mig. Jag har mycket att lära.
Snart är det dags för ramadan, och trots att den sammanfaller med den allsvenska premiären har Rosa Kafaji för avsikt att fasta på ett sätt som går att kombinera med fotbollen. Hon är praktiserande muslim. I en fönsterbräda längre in i lägenheten ligger ett exemplar av Koranen.
– Jag följer islams fem pelare.
Vad betyder din tro för dig?
– Tron är en stor del av min personlighet. Jag känner att jag inte hade klarat av någonting utan gud. Jag känner att jag blir skyddad, att jag får hopp. Till exempel så har jag många kompisar som inte vet vem de ska prata med ifall något är jobbigt. Jag snackar bara med gud.
Medan Rosa Kafaji rafsar ihop lite grejer står jag med hennes storebror ute i trapphuset där hon brukar träna. Vi tittar ut genom fönstret mellan sjätte och sjunde våningen, det som vetter norrut. Ali Kafaji pekar mot höjderna någon halvkilometer bort, områdena där pengar finns. Det är inte särskilt långt dit, men det syns ingen väg som binder ihop den ena stadsdelen med den andra.
– Området här runt Termovägen är som ett fängelse. Det är liksom utanför allt annat, utstött. Bor du här så går du ingen annanstans, utan det är bara här du är.
Har ni behövt vara oroliga för Rosa?
– Nej. Men de flesta hon var med när hon var yngre valde fel väg. För varje år vi gick till fotbollsplanen har det varit färre och färre där. En har åkt in, en har försvunnit... Men när hon kom upp i 15-16-årsåldern såg jag vilka hon umgicks med, vilka saker hon gjorde. Och det var bra saker, bra personer. När de andra försvann från fotbollsplanen försvann de också från hennes liv.
Andras föräldrar stöttade med pengar
På dörrarna i trapphuset läser jag svenska, arabiska, finska, polska, persiska, turkiska och västafrikanska namn. Medelinkomsten här är knappt ens hälften så hög som riksgenomsnittet.
– Jag lärde tidigt Rosa: ”Var inte så materialistisk”. Hon skulle inte bli ledsen när någon annan fick nya skor – hon skulle bara motiveras av det. Hon kunde inte få samma saker som alla andra, men hon kunde göra det till något som drev henne på planen. ”Skit i de där skorna! Om 10 år ska du kunna köpa vilka skor du vill”.
Fanns det någonsin en risk att fotbollen skulle falla på pengarna?
– Det fanns i alla fall inte en chans att vi skulle betala några 12 000 i årsavgift eller lägga ut för en turnering i Las Vegas. Vi kunde bara inte. Till slut var det föräldrarna till de andra spelarna och tränarna i laget som la in pengar – men det var inget de pratade med oss om. De bara löste det för att Rosa skulle kunna spela. Vi fick reda på det först senare.
Snyggt gjort.
– Jättesnyggt gjort. Man blir fett glad. Vi är väldigt tacksamma för det, det är såna grejer man inte glömmer. Folk har hjärtan ändå.
I vintras hade Team Kafaji ett beslut att fatta. Kontraktet med AIK hade gått ut, och möjligheterna att flytta utomlands var både många och konkreta. Hon hade kunnat bo i USA redan idag – ett annat liv, en annan ekonomi – men istället skrev hon på ett nytt treårskontrakt med AIK.
– Sen den första dagen Rosa kom in i AIK har de behandlat henne bra. Varje dag, alla tränare. Och det är därför vi valde att vara lojala mot AIK.
Nu när inte Rosa Kafaji står bredvid och lyssnar uttrycker sig hennes storebror på ett lite annat sätt än när hon är med. Han blir lite mer eftertänksam och reflekterande, lite mindre kompromisslös.
– Ända sedan hon var liten har planen varit att hon ska bli bäst i världen. Och det är så jag alltid har pratat med henne: ”Antingen spelar du för att bli bäst, eller så spelar du inte alls”. Ärligt talat, när hon var liten och jag tagit henne till en match kunde jag säga: ”Idag gör du minst fyra mål – eller så kommer du inte hem”. Hon tar det fortfarande väldigt hårt när hon inte spelar bra. Gör hon en dålig övning blir hon ledsen. Gör hon en dålig träning kan hon komma hem i tårar.
Det låter som en tung press på en ung tjej. Är du inte orolig för att det kan bli för mycket?
– Jag fattar hur det kan låta, men Rosa har själv den mentaliteten. Hon tycker att hon är bäst – hon kräver det av sig själv – och eftersom vi alltid har hängt ihop vet jag exakt hur hon tänker och fungerar. Ibland har jag haft jobb där jag försökt motivera andra ungdomar. Det har inte alls gått lika bra, det har känts som att jag inte nått fram till dem. Men jag och Rosa connectar på ett annat sätt.
Planen är fortfarande att hon ska bli bäst i världen?
– Planen ligger fast. Och går det inte så har vi i alla fall försökt. När Rosa spelar känns det som att jag spelar, när hon vinner så känns det som att jag vinner. Det finns inget annat i världen som jag är lika stolt över som Rosa.
Om han ska välja ett enskilt minne från åren som tränare för Rosa Kafaji så plockar Diyar Dawod fram tillfället då AIK mötte Paris Saint-Germain i Lennart Johansson Trophy. De var underlägsna, på gränsen till utspelade. De förlorade och egentligen fanns det ingenting att säga om saken – men likafullt vägrade Rosa Kafaji förlika sig med situationen.
– Det var likadant varje gång vi mötte utländskt motstånd som var uppenbart bättre. Rosa insåg också att det var på det sättet, men hon accepterade det inte. Hon skulle vara bäst, hennes lag skulle vara bäst. Så till att börja med försökte hon vända på de där matcherna helt på egen hand – var ofta väldigt nära att lyckas – och därefter skärpte hon till sin träning ytterligare. Hon började göra allt lite snabbare, lite svårare och hon ställde krav på andra att göra samma sak.
Diyar Dawod gör en konstpaus i telefonen, samlar både andan och tankarna.
– Det är svårt att lära sig motivation. Men det är lätt att lära sig av motivation. Rosa gjorde de andra bättre.
Ryggradsmässigt är det lätt att slå ifrån sig för den som lyssnar på hur Rosa Kafaji själv pratar, på hur andra pratar om henne. Är det verkligen rimligt att förvänta sig så mycket av någon så ung? Är det överhuvudtaget sunt? Riskerar inte den här 17-åringen att förvandlas till en sorts allmän yta där alla vi andra projicerar våra förhoppningar, och där trycket utifrån till sist blir för stort? Borde inte någon stanna upp och bromsa, snarare än att bygga upp och elda på?
”Måste ge henne möjligheten att bli bäst”
Det här är avvägningar som Diyar Dawod funderat mycket på.
– Det är en hårfin balans. Och till att börja med pratade jag såklart inte om henne på det här sättet när jag var hennes tränare, när hon var någon sorts barnstjärna. Då försökte vi bara guida henne, utmana henne och hålla henne skadefri – framförallt se till att hon fortsatte älska fotboll. Men idag är hon seniorspelare och befinner sig i ett nytt sammanhang... Nu kan jag börja prata om henne som symbolen, ikonen.
Diyar Dawod tar ny sats:
– Och till att börja med: Hon tycker att hon är bäst, hon tycker att hon ska vara bäst – och det utgår ju från att hon faktiskt är bäst. Hon har alltid varit den bästa spelaren i Sverige född 2003. Och även om jag inte känner till exakt alla så har jag aldrig sett någon annan spelare i Europa som är så värst mycket bättre. Och det blir på något sätt... problematiskt i den kulturen vi har här i Sverige. Hur ofta får du säga att du är bäst? Och ett steg till: Hur ofta får du säga att du är bäst om du är tjej i en lagidrott? Carolina Klüft och Sarah Sjöström kanske får göra det, men då tävlar de mot sig själva. Där tycker jag att vi måste bli bättre. Vi måste tillåta individualisten, elitisten att få möjligheten att bli bäst. Jag tycker inte heller att vi ska räkna resultat för 8-åringar, men när en 14-15-åring har bestämt sig för att försöka bli allra bäst – ska vi inte ge honom eller henne möjligheten då?
Du är trygg i att hon kommer att orka bära allt?
– Det är jag övertygad om.
Klockan har rusat iväg, och det har blivit dags för Diyar Dawod att gå vidare med sin dag. Härnäst ska han försöka lära ett par tioåringar mer om pronomen, och därefter ska han försöka lära ett gäng tolvåringar att spela, lära och vinna fotboll.
På dagarna jobbar han i en skola i Skärholmen, på kvällarna har han börjat om med en ny kull AIK-tjejer med ambitioner.
– Idag kan jag berätta för dem om Rosa, förklara hur hon har haft det och varför hon kan vara en förebild. Men framöver tror jag inte att jag behöver förklara. Då kommer det att räcka med att bara säga hennes namn så kommer alla veta vem och vad jag menar.
Det vore helt felaktigt att beskriva Rosa Kafaji som blyg, för det är hon inte alls. Hon är utåtriktad, verbal, högenergisk.
Ändå ger hon genomgående ganska korta svar på rätt omfattande frågor. Hur resonerar hon kring det här med andras förväntningar? Hur förhåller hon sig till kraften i sina egna krav? Oftast möts den sortens trevanden av några bortvända ord och en avfärdande gest.
Men är inte att vara blyg eller tyngd – det är att vara ung. Vissa aspekter har hon absolut funderat på. Rätt många andra har hon helt enkelt inte tänkt särskilt mycket på.
– Jag vet inte, men... Jag ser det inte som en press, jag ser det som en utmaning. Och jag kan ta det.
”Tar med mig bollen överallt”
Vi har tagit en boll under armen för att knalla ner till Bolindervallen, konstgräsplanen i Kallhäll där Rosa Kafaji förmodligen tillbringat mer tid än någon annan plats på jorden.
Under promenaden kan hon liksom inte hålla sig. Fotbollar är inte till för att hålla under armen, fotbollar är till för att spelas med. De ska jongleras, dras bakom klacken, passas mot trottoarkanter. I kulverten på väg ut från gården stannar Rosa Kafaji till, spelar vägg med sig själv.
– Här brukar jag ställa mig och köra på vägen hem om jag inte fått ut tillräckligt på träningen.
Du tar fortfarande med dig en egen boll till och från träningarna...?
– Oftast. Då kan jag spela på vägen. Jag brukar ta med mig bollen överallt, förut hade jag alltid med den om jag gick till affären eller så.
Under sitt debutantår gjorde Rosa Kafaji 4 mål på 7 matcher i Elitettan, då knappt 16 år fyllda. Ifjol gjorde hon 12 mål på 18 matcher, när hon väl blev frisk från en efterhängsen meniskskada. Nu är det dags för den första allsvenska säsongen, och än har Rosa Kafaji inte hunnit bygga sig någon riktigt klar bild av hur nivån där kommer att vara. Hon är inte typen som sitter hemma och följer Damallsvenskan på tv, kan inte ens komma ihåg ifall hon någonsin sett en enda match.
– Ska jag vara ärlig var Elitettan ganska enkel för mig, men när jag var iväg med landslaget nu blev jag faktiskt lite stressad. ”Kommer allsvenskan vara såhär..? Det här tempot?”. Men de andra sa bara: ”Nejnejnej... Det är ganska stor skillnad jämfört med landslaget”.
Varje nyårsafton sätter sig Rosa Kafaji och skriver ner konkreta målsättningar inför det kommande spelåret. 2021 vill hon göra minst 10 mål och 5 assist i allsvenskan. Själv tycker hon att det är en ganska blygsam målsättning, men hon är också inställd på att både hon och laget kommer att behöva försvara mycket.
Ingen stress, det ska få ta tid. Det nya kontraktet skrevs på tre år av en anledning. År ett ska mest kretsa kring etablering, det är år tre då det ska domineras och det är förmodligen först därefter det blir dags att flytta ut i Europa.
Landslaget? Det får komma när det kommer, om det kommer. Rosa Kafaji vet själv att hon fortfarande har stora brister – i det defensiva, i spelet utan boll – men efter en kort anpassningsperiod tyckte hon ändå att hon hängde med bra på a-landslagsträningarna. Även om hon från början inte förväntat sig någon speltid kunde hon inte hjälpa att det kändes ”fett segt” att inte få ett inhopp mot Malta.
– Men Peter Gerhardsson sa: ”Vi vill inte att du ska göra ett inhopp och spela 10 minuter bara för att göra debut. Vi vill att du gör det på riktigt när du väl gör det, spelar kanske 45 minuter och får chansen att göra ett mål”. Jag håller med. Jag vill inte hoppa in bara för att vara där. Jag vill ändå göra något bra av det.
Pratade du mycket med de äldre spelarna?
– En del med Kosovare Asllani, mest med Caroline Seger. Hon sa... Vänta, jag skrev ner det faktiskt...
Telefonen dras upp ur fickan.
– Hon sa: ”Spela alltid som om det är någon som tittar på dig”.
Rosa Kafaji tittar upp från telefonen, nickar bekräftande.
– Det var någonting jag redan tänkt på, men att få höra det från henne gjorde det lite starkare. Hon tänker att det alltid är någon hon ska bevisa något för, varje gång. ”Du har ögonen på dig, försök göra något bra”. Varje träning, varje match – alltid 100.
Vi kommer ner till Bolindervallen, rullar ut bollen sisådär 20 meter från målet. Jag frågar om Rosa Kafaji kan träffa ribban. Utan ett ögonblicks tvekan – eller uppvärmning – joggar hon fram och lättar bollen i ribban på första försöket.
Bombsäkert, enkelt. Var det något mer...? Det blir ett kort triumfvarv, med armarna rakt utåt sådär som Zlatan brukar ha dem. Fokus hitåt, blickarna på mig. ”Spela alltid som om det är någon som tittar på dig”.
Fick fotografen med det? Var det någon annan som såg? Nä, Rosa Kafaji får nöja sig med ett par journalister och några knattespelare som publik. Den här gången.
Framöver kommer alla att titta på.
Sportbladet sänder svenska cupen och damallsvenskan i fotboll