Simon Bank: Då finns det inget att vara orolig för...

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-09-08

”Allt rasade i Moskva och nu är de uppressade mot väggen”

Försvaret har rasat, systemet svajar, slutspelet skymtar och Zlatan är småskadad.

Skönt.

Kan vi få ett svenskt landslag som gör vad svenska landslag är allra bäst på nu?

Hur känns det?

Jag vet inte särskilt många fotbollstränare som pratar lika mycket om känslor som Erik Hamrén, så vi kan väl b­örja där.

Känns det bra, känns det spännande, känns det darrigt?

När Sverige ramlade ut från den sura Spartak­-smällen i Moskva hade allt rasat, de hade misslyckats med varenda svensk ultradygd, varit passiva i presspelet, stressade i spelbyggnaden och ineffektiva när chanserna efter många om och men dök upp. Zlatan Ibrahimovic hade sagt ”Erik, det går inte” och slagit ut med armarna, och där stod vi.

Hur det kändes? Som att allt var över.

Det kändes som att Österrike växt ut till en eldsprutande kval-Katla, som att EM blivit en hägring och som att Zlatan Ibrahimovic hade löst biljett till behandlingsbordet snarare än startelvan.

Det kändes, på det hela taget, tämligen värdelöst.

En blixtärlig Sebastian Larsson sammanfattade allt där i Spartak-katakomberna e­fter matchen:

– Det kändes inte som att vi visste vad vi skulle göra.

Vi vet exakt vad som krävs

Man kan säga vad man vill om oss och vår fotboll, men om det funnits någon konkurrensfördel för det här laget är det själva motsatsen. Sverige har inte alltid spelat ögonfägnande fotboll, Sverige har inte alltid varit tekniskt i jämnhöjd med motståndet, Sverige har inte alltid drivit eller fört matcherna.

Men det man vetat är att Sverige alltid ­vetat exakt vad de ska göra.

Mot Ryssland svajade en konstruktivt ­begåvad Jimmy Durmaz runt utan att någonsin vara nära Alan Dzagojev defensivt, men eftersom Durmaz inte hade någon lust att se tillbaka vet vi inte om det var order eller u­tförande det var fel på.

Synd, det hade varit intressant att få veta.

Men… om vi nu inte vet vad Sverige ska ­göra vet vi i alla fall exakt vad Sverige m­åste göra.

Österrike står en andning ifrån att kvittera ut mästerskapsbiljetten de sölade bort i Solna inför VM, och om Erik Hamrén ska kunna fortsätta hoppas på mer än ett ovisst playoff i november krävs tre poäng i kväll.

Som tio Atlantissjunkande öar

Det kommer att skyfflas om i laget. ­Martin Olssons enda tävlingsmatch på tre månader var en medioker mangling i Moskva, det är inte rimligt att han ska kunna återhämta sig på tre dygn. Kim Källström är tillbaka – som verbal ledartyp och startspelare – och en ändring till 4-4-2 ger utrymme för en ny a­nfallare (Marcus Berg?) eller möjligen två (Isaac Kiese Thelin?). Jimmy Durmaz lär hamna på en kant snarare än i mitten.

Vi har till och med fått anledning att dra den gamla Zlatan-diskussionen ett varv till:

Sverige har ju stått här förut.

Stressat, uppressat mot väggen, kanske utan sin bäste spelare. De slog Spanien utan honom, de brottade ner Nederländerna ­utan honom.

Är de till och med bättre utan honom?

Frågan underkänner den som ställer den. Om du har en van Gogh-målning hemma som liksom inte passar in i stilen är det ju inredningen det är fel på, inte målningen. Om Sverige inte klarar att involvera sin ende världsspelare i modellen är det modellen som är trasig.

Zlatan Ibrahimovic var inte dålig mot R­yssland, han var bara inte med. Han var en ö, hundra meter ifrån en grupp med tio A­tlantissjunkande öar som inte klarade att använda honom. Det duger inte.

Som en Hollywoodfilm

Med eller utan Zlatan Ibrahimovic kommer den svenska framgångsformeln alltid att vara att ha elva spelare som känner sig tillräckligt trygga i sina grunduppgifter för att kunna överträffa sig själva. Så var det inte i lördags, men så måste det vara i kväll, och det handlar inte särskilt mycket om att välja 4-4-2 eller 4-5-1. Det är bara inte tillräckligt att ha ett lag som inte vet vad de ska göra, och dessutom gör det dåligt.

Vi kan begära mer än så, och jag antar att kapten Hamrén använde några av sina känsloladdade införtal inför den här matchen till att prata om att Sverige faktiskt stått inför exakt den här sortens utmaningar förut. Mot Spanien, mot Nederländerna.

Österrike kommer med ett sjuhelsikes självförtroende, de kommer med Alabas och Junuzovics djupledshot, det är den där sortens situationer som alla Hollywoodfilmer bygger på:

Ryggen mot väggen, hotande ­nederlag, do or die, man mot man.

– Då ställer sig allting på sin spets, det är då man plockar fram allt det man behöver för att uppnå resultat. Vi är alla vinnare, vi älskar att gå ut till sådana här matcher, det är det vi håller på med, sa Kim Källström i går.

Han pratade om viktigare saker också, om världen utanför och om allas ansvar att vara solidariska världsmedborgare i en tid då motsatsen är omöjlig. Andreas Granqvist pratade om ilska, Jimmy Durmaz pratade om revansch, och i kväll har de chansen att ge oss annat än besvikelser och en annalkande höst att prata om.

Måste visa varför

Det är så de måste se det, som en chans och en möjlighet att visa varför svensk fotboll har egenskaper som alltjämt gör den unik.

Jag väljer att tro att det fort­farande är så. Österrike står i vägen, en EM-plats ligger i potten.

Och om Sverige spelar som Kim Källström pratar finns faktiskt inget att vara orolig för längre.