Bank: Eftersom fotboll inte är basket så vet vi inte hur det går
...men läktarna går i svartvitt i kväll – vi behöver megamagi
BERLIN. På andra sidan drömmarna och fantasierna – dags att landa i verkligheten.
Läktarna går i svartvitt den här gången.
Knyt nu näven och tänk att vi färgat dem gula förut.
Det här är verkligen inte samma Berlin.
Sex år har gått, det är grått och elakt och inte ens om man tutar i ett stort vikingahorn dyker det upp några VM-rusiga svenska supporterskaror. Fredrik Ljungberg har slutat nicka, Marcus Allbäck har bytt till kostym och Henrik Larsson har – förmodligen – slutat för gott den här gången.
Det här är inte 2006.
Det hindrar inte att alla de där bilderna och minnena väller in som en svallvåg i samma sekund som bilen svänger in utanför Olympiastadion, genom de stora alléerna och förbi de öppna fälten. Sverige har vunnit här, Sverige har haft sin största folkliga fotbollsstund någonsin här, Johan Elmander har slagit ett inlägg här och han mindes det precis när han satt och pratade med oss i en pressal i går.
– Det var en magisk kväll, sa han.
Sverige behöver magi i kväll också. Multipel megamagi. Och inte ens det räcker mer än halvvägs.
Låt mig reprisera lite siffror från gårdagen, Tysklands hemmafacit i betydelsefullt kvalspel de senaste tio åren: 14 vinster, en oavgjord. 47–8 i mål.
Som ett studiebesök
Den moderna landslagsfotbollen kommer från Spanien och Tyskland, från drivna utbildningsprojekt och med ett fåtal klubbar som drivkrafter: Real Madrid och Barcelona, Dortmund och FC Bayern. Välskolade talanger, samspelta superspelare. Och snälla! Spaniens trupp utgörs nästan uteslutande av svärmorsdrömmar, i Tyskland är den effektivaste spelvägen den mellan den finlemmade turktysken Mesut Özil och den überlojale tyskpolacken Miro Klose och den näst mest väloljade linjen den mellan Thomas Müller och Philipp Lahm, två spelare som kritiserats för att de inte är tillräckligt mycket ledare.
Sverige är här för att VM-kvala.
Vi borde se det som ett studiebesök.
När Erik Hamrén, förbundskaptenen som av och till får Mia Törnblom att framstå som Arthur Schopenhauer, i går fick en fråga om vad som talar för att Sverige ska vinna mot Tyskland var han ärlig:
– Det är väl ingenting som talar för att vi ska vinna, sa han.
På papper ser det ut så. På gräs har man alltid chans, eftersom fotboll inte är basket så vet vi inte hur det går.
– Der Ball ist rund und das Spiel dauert 90 Minuten. Bollen är rund och matchen varar i 90 minuter. Det var Sepp Herberger, en tysk förbundskapten, som lärde oss det.
Och om vi ska leta efter gliporna och möjligheterna?
Jag ser exakt var Tysklands svagheter finns. Problemet är att jag också ser att Sverige knappt är starkare på de platserna heller.
Våra vapen: fasta situationer & Zlatan
Jo, det stämmer att Jogi Löws ungdomsbrigad kliver fram med allt de har, att det finns enorma ytor bakom deras ultraoffensiva ytterbackar. Men har Sverige så mycket att hota med där? Sebastian Larsson och Samuel Holmén? En halvfrisk Elmander?
Alla lag får sina möjligheter mot Tyskland, det ingår i Löws ideologi att byta tio chanser framåt mot två bakåt. Sveriges bästa möjligheter finns alltså på de två områden där vi faktiskt borde kunna mäta oss med Tyskland.
Först: Fasta.
Tyskland bygger sitt försvar på samma principer som Barcelona, på tanken att ett överlägset bollinnehav ska göra motståndaren för trött för att ha kraften och koncentrationen för att kunna kontra när de väl vunnit boll. Vorsprung durch Technik.
Men när bollen ligger stilla är Sverige ett minst lika starkt lag. De har fenomenalt känsliga frisparksfötter (Larsson, Källström, Elm), och flera fysiskt tunga huvudspelare (Olsson, Granqvist, Wernbloom, Ibrahimovic, Lustig). Löws lag är lite valpigt fortfarande, de släpper in en tredjedel av sina baklängesmål på fasta situationer.
Det andra övertaget Sverige har är lätt att känna igen. Han har en bindel om armen.
När Paris Saint-Germain spelade seriefinal förra helgen hade de nedresta PSG-fansen med sig en stor banderoll med ett kryptiskt budskap: ”Zlatanez-les!”, ”Zlatanera dom!”.
Eftersom det inte finns ett verb på franska som sammanfattar de där sakerna som Zlatan Ibrahimovic av och till lyckas med på en fotbollsplan så har de uppfunnit ett; zlatanera.
Sveriges chans att gräva fram ett resultat i kväll bygger på en rörlig, hårdjobbande defensiv, på att någon lugnar ner spelet när de vinner boll och att någon annan överraskar alla när bollen väl hamnat längst fram.
Jag vet vad Anders Svensson är bra på, jag vet vad Zlatan Ibrahimovic är bäst på.
Om de gör vad de är bra och bäst på har vi en liten, ynka chans att måla Berlin gult den här gången också.