Bank: Både Zlatan och Ronaldo vet hur svårt det är att vinna sitt folk
Bli hyllad av de största? Dansa med de bästa? Erövra hela världen?
Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovic vet mycket väl att det finns saker som är svårare än så.
Som att vinna sitt eget folk.
Så rullade vi ut den sista bollen på den sista sträckan, på väg mot dubbeldrabbningarna i Lissabon och Solna.
Taket låg över Friends Arena, det doftade konserverad sommar, gräset såg ut som ett lapptäcke i femtio nyanser av grönt och alla spelarna var med och tränade.
Johan Wiland var först i joggningen och fick en vespa av förbundet för det, Martin Olsson jagade förtjänstfullt i kvadraten och belönades med en Nissan Micra, Johan Elmander vann ett parti gris och ska få en Maserati MC12 levererad direkt till Norwich av Micke Santoft.
Alla innanför sidlinjerna ser ut att må bra.
Alla utanför ser fram emot en titankamp.
Det är ju bara vi som kallar den här krocken för Portugal–Sverige, överallt annars talar de om det som en showdown mellan fotbollsvärldens mest magiska muskelmaskiner.
Han gjorde inga mål
På fredag får vi se vad som skiljer Zlatan Ibrahimovic och Cristiano Ronaldo åt.
I väntan på det kan vi absolut ha nytta av att fundera på vad som förenar dem.
Känner ni igen det här:
Vi hade ett landslag med en defensivt strukturerad förbundskapten. Det gick inget vidare på slutet. Lagets enda världsstjärna hade svårt att leva upp till kraven, han gjorde inga mål, han misskötte sig, och landslaget bästa, mest bragdartade matcher kom när han inte ens var med – vilket ledde till en högljudd debatt på temat ”är landslaget bättre utan honom?”.
Så var det för Zlatan Ibrahimovic. Så var det för Cristiano Ronaldo.
Och sen?
För svårt att leva upp till kraven
Vi snabbspolar: En ny förbundskapten balanserar om laget, gör det mer offensivt och stundtals lite mer naivt. Laget svänger mellan chansorgier och försvarsfiaskon, mellan besvikelser och dramatiska vändningar – men stjärnan trivs bättre, axlar sin givna ledarroll och börjar vräka in mål.
Så är det för Cristiano Ronaldo. Så är det för Zlatan Ibrahimovic.
Det finns ju ett enkelt skäl till att fotbollstränare i hela världen undviker att erkänna bilden av en stjärna som ska bära ett lag.
Det är för svårt att leva upp till.
Messi fick slita i ett halvt årtionde innan han accepterades i Argentina, Wayne Rooney är konstant ifrågasatt i England, Franck Ribéry är oälskad i Frankrike.
Cristiano Ronaldo gjorde tre mål på 29 landskamper fram till hösten 2010, det var så illa ställt att hela laget lyckolubbade fram till honom när han slumpsnubblade in ett 6–0-mål mot Nordkorea i VM – han hade ju inte gjort mål på så länge.
Kan man vara för stor för sitt landslag? Jag tror inte det. Däremot blir omställningen från högkvalitativ, supersynkad klubbmiljö till förväntningarna i landslaget större för de största stjärnorna än för några andra.
En ledare måste erkänna det, och hantera det.
”Ett landslag som heter Ronaldo”
Alejandro Sabella lyckades göra om Argentina till en Messi-anpassad miljö, Erik Hamrén har gett Zlatan Ibrahimovic full frihet och fått bra betalt för det, och i Portugal har Paulo Bento, som spelade tillsammans med Ronaldo i Sporting, hittat rätt sorts nycklar för att låsa upp en stukad stjärna.
I Bentos första landskamp gjorde Cristiano Ronaldo det avgörande målet. Sedan dess har han gjort 20 mål, lika många som han gjorde på åtta långa landslagsår före det.
I dag är diskussionen annorlunda i både Sverige och Portugal.
– Portugal har ett landslag som heter Cristiano Ronaldo. Resten är bara ett gäng spelare som springer efter honom, suckade Carlos Queiroz under EM förra sommaren.
Kommer smälla
De hade gått från att ha varit ett kollektiv fullt av stora stjärnor, till att vara ett kollektiv bakom en stor stjärna.
För ett par år sedan hade Portugal kunnat hoppas på en match där Zlatan Ibrahimovic helt enkelt inte märks, där han är en svaghet snarare än en styrka. På samma sätt hade Sverige kunnat tro på en matchbild där en Adam Johansson skulle kunna radera ut Cristiano Ronaldo utan att darra särskilt mycket.
Det var då.
När vi sätter oss på planet till Lissabon imorgon, när vi sätter oss på läktaren på Estadio da Luz på fredag, så vet vi inte alls vad vi har att vänta oss.
Men Ronaldo kommer att synas. Ibrahimovic kommer att märkas. Det kommer att smälla.
De delar landslagshistoria, men på vägen fram till VM finns det ju faktiskt bara plats för en av dem den här gången.