Bohman: Ett allvarligt hot mot allsvenskan
Uppdaterad 20.21 | Publicerad 19.56
”Om jag inte får vinna så kommer jag förstöra för alla andra i stället”.
Så resonerar självupptagna barn som har svårt att hantera motgångar.
Ja, och vissa djurgårdare då – som nu skapat en djup kris i svensk fotboll.
I underläge med 0–2 och med kvarten kvar att spela började bortasupportrar synkroniserat slänga knallskott i akt och mening att få matchen stoppad. För att visa att de inte tolererar att bli ”förnedrade i derbyn”, skulle jag tro. Det var som när en sjuåring vänder upp och ner på hela spelbrädet och kastar pjäserna åt helvete när han inser att det inte bidde någon seger.
För mig innebar det här en så mycket större förnedring än att ”bara” förlora, eftersom man med ett sådant beteende så tydligt våldför sig på sportens idé och matchens integritet. Det är såklart inte handlingskraftigt. Bara tragiskt. Dessutom kastade de in hela allsvenskan i en djup kris med sitt idiotiska agerande, men sånt skiter de väl i.
Fotboll ska alltid avgöras på planen men i ett sånt här fall, där det så tydligt är ett lags supportar som agerar på kommando, vill man nästan kräva 0–3 och att matchen inte ska återupptas.
Polisens behov av att sätta ner foten
Efter någon timmes avbrott och möten beslutade polisen att derbyt inte fick spelas vidare med publik. Det är ett historiskt nederlag för svensk fotboll. Och en stor sorg. Polisen anser uppenbarligen att fotbollen inte kan hantera säkerheten under så här stora arrangemang. Det är svårt att med hedern i behåll säga emot, även om trenden kring ordningsstörningar länge var positiv under 2024. Det går inte att acceptera att supportrar cyniskt kastar in tio-femton farliga knallskott för att aktivt påverka en match. ”Låt gå”-mentaliteten som ofta präglat svensk fotbolls inställning till de mest destruktiva delarna av läktarkulturen slog till slut tillbaka. Man kan förstå polisens, och samhällets, behov av att sätta ner foten.
Det visade sig snabbt att ett par tusen grönvita ståplatssupportar, av princip, vägrade att lämna arenan. Det var förstås djupt provocerande att snuvas på derbyglädje när man själva inte gjort något fel. Det är för jävligt att de berövades på festen. Efter någon timmes ställningskrig där alla försökte vänta ut varandra insåg man det ohållbara i situationen. Då bestämdes det att sista kvarten spelas klart på ett tomt Tele2 under måndagen.
Klubbarna hade velat spela vidare redan på söndagen, och med publik. Hade det varit möjligt? Jag vet inte. Kanske. Det mesta tydde på att sabotörerna lämnat arenan. Det fanns legitima frågor som polisen inte verkade intresserade av att ta i beaktning, vilket förstås försvårar det redan såriga samarbetet mellan parterna.
Samtidigt vore det billigt och djupt kontraproduktivt om klubbar och supportrar nu helt riktar ilskan mot polisens agerande snarare än de personerna som aktivt förstörde derbyt. Man kan nästan få uppfattningen att många tycker att det är en större skandal att polisen utrymde läktarna än att det kastades in mänger av knallskott som riskerar att skada oskyldiga människor. Det är en bekväm och oansvarig position som knappast kommer leda till något gott.
Nu befinner vi oss i ett helt nytt läge i svensk fotboll. Vilka blir egentligen de praktiska följderna av polisens nya stenhårda – och nog inte helt genomtänkta – sätt att hantera frågan? Kommer varje match där det förkommer utskjutande pyroteknik eller enskilda knallskott leda till att ”det offentliga tillståndet upphör” och att publiken på arenorna utryms? Vilken makt ger man inte då till sabotörerna? Kommer bortasupportar i det läget kunna tillåtas på derbyn? Är det ens möjligt för fotbollsföreningar att framöver garantera säkerheten på ett för polisen tillfredsställande sätt? Det finns mängder av svåra frågor och mycket få svar. Allt hänger i luften. Vilket är djupt oroväckande och ett allvarligt hot mot allsvenskan som vi känner den.
Kennedy, Kenta, Nacka, Ronnie och... Nahir
Jag vill också avsluta med ett par stycken om Nahir Besara. Det vore orättvist om han helt hamnar i skymundan för skandalscenerna.
Fredrik Hammar gick segrande ur en av de där hundratalet 50/50-dueller som brukar avgöra derbyn. Rivjärnet petade den till Nahir Besara, som avancerade ett par meter och lät sin högerfot tala. Eller tala och tala, det är en underdrift, Besaras högerfot fullkomligt vrålade när lagkaptenen smällde in ett hårt, skruvat och mycket obehagligt skott från 25 meter.
Han är hela Stockholms bästa derbylirare i modern tid. Nahir Besaras platta insats mot AIK stack ut just för att den var ovanlig. Så när veteranen smekte in 2–0 i bortre krysset blev ingen överraskad. Spelare som tillbringar många år i Djurgården, Hammarby och AIK kan drömma om att någon enda gång under karriären får bli derbyhjältar. Men det unika för andra är normalt för Nahir Besara, som sjukt nog står för flera sådana derbyinsatser per säsong.
Efter 2–0 vände jag mig om till bänkkamraten och utbrast spontant:
”Nu är han fan lika stor som Kennedy”.
Jag tycker det. Nahir Besaras är inte ”bara” en poängkung. 33-åringen är en lojal och klok klubbföreträdare och uppträder som sina tränares chefsideolog, alltid redo att stötta upp med ett par väl valda ord. Bajen har Kennedy, Kenta Ohlsson, Nacka, Ronnie Hellström och någon till högst där uppe, men tveklöst också Nahir. Han har förtjänat att nämnas med samma respekt och är en av Bajens största spelare genom tiderna.