Asaharas fem punkter: ”En extra viktig rutinseger”
Sviter förlängdes och sviter bröts under en fullspäckad allsvensk lördag.
Sportbladets Makoto Asahara summerar sina intryck från dagens fyra matcher i fem punkter.
1. Isbrytare – igen
Rosengårdsoffensiven hade problem mot AIK i närmare en timme. Det rådde det ingen tvekan om på Malmö IP under lördagen.
Med det senaste mötet lagen emellan (som slutade 7–0 i underkant för Rosengård) i åtanke så kändes det något överraskande att de stjärnglänsande serieledarna hade så mycket bekymmer med nykomlingsförsvaret som de faktiskt hade.
Samtidigt som det inte var så överraskande – för mycket har trots allt hänt sedan den där 7–0-matchen på Skytteholm.
Rosengård har bytt en hel del spelare och även tränare. Samtidigt som AIK, framförallt defensivt, utvecklats till en betydligt enhetligare, stabilare och mer allsvensk enhet. En form av enhet som Rosengård behövde sin offensiva, serbiska nyckel för att låsa upp.
Jelena Cankovic brukar primärt låsa upp försvar med speluppfattning och sin känsliga passningsfot. Här var det en soloprestation som bröt isen för skånskorna.
Strängarna på Cankovics offensiva lyra är många. Och framförallt ska Rosengård vara väldigt lyckliga att Cankovic inte följt spelare som Björn, Anvegård, Viggosdottir och Bennison ut i Europa utan i stället valt att förlänga sitt avtal med klubben. För hon har varit och är fortsatt den kanske allra viktigaste spelaren hos det här laget, i alla fall offensivt. Vilket hon visade i dag igen när hon visade vägen när det som mest behövdes.
2. Inte bara en seger i mängden
Rosengårds 3–0-seger var väntad och planenlig. Men frågan är om den inte var viktigare än så med tanke på vilken stjärnsmäll 0–3-förlusten mot Hoffenheim i tisdags faktiskt var.
Att Hoffenheim, tredje bästa laget i en av världens bästa ligor, besegrar Rosengård är inte anmärkningsvärt i sig. Men för en klubb som är så vana vid att vinna fotbollsmatcher, och vars hela självbild är byggd på en vinnarkultur och en förväntan att vara bäst, så var det onekligen en tuff mental smäll.
Visst, ett Rosengård i toppslag, vilket de inte var i tisdags, faller inte ihop med 0–3. Men likväl var det en indikation på hur snabbt de större europeiska nationerna faktiskt börjat springa ifrån.
Med den verklighetschocken och svaga insatsen i åtanke var den här rutinsegern ack så viktig. För på inhemsk mark är det fortfarande Rosengård som styr och ställer på vägen mot ett SM-guld – det är alltjämt känslan inför seriefinalen mot BK Häcken (2 oktober) som kryper allt närmare.
Samtidigt ska jag medge att jag ännu inte är helt övertygad om den nya defensiva centralkonstellationen med Teagan Micah/Gudrun Arnardottir med Emma Berglund i stället för Stephanie Labbé/Glodis Perla Viggosdottir med Emma Berglund.
Det fungerade inte så bra mot Hoffenheim. Och även mot AIK såg det stundtals svajigt ut. Men än finns ju tid att spela ihop sig.
3. Sådana här segrar behövs också, Häcken
Filippa Angeldahl försvann under veckan till Manchester City. Så klart ett oerhört stort tapp för ett BK Häcken som fortsätter att jaga Rosengård i serietoppen.
Efter att ha gjort det på ett väldigt iögonfallande och sprudlande vis mot både Kristianstad och Hammarby så var det långt i från lika glamoröst borta mot Piteå.
Men det blev tre minst lika viktiga poäng.
När Mille Gejl Jensen stod rätt och sköt rätt efter passning från Stina Blackstenius så var det en sådan typ av individuell prestation som allt som oftast räcker till segrar för lag med medvind och med kvalitet på var och varannan position. För trots det tunga tappet av Angeldahl så är detta fortfarande en titelkandidat som kan störa Rosengård i guldjakten.
Och för att vara en guldkandidat så behövs också de där segrarna när man inte är så sprudlande. När allt inte går precis som på räls. När man klarar sig trots att man drar på sig en indirekt frispark på tilläggstid och har marginalerna på sin sida.
Det visade ju faktiskt Häcken förra säsongen, när de vann alltihopa under dåvarande namnet Kopparbergs/Göteborg, om inte annat.
4. Vissa sviter vill aldrig brytas
Eskilstuna United har varit ett av sommarens stora utropstecken. Med sex raka segrar, och dessutom sex raka hållna nollor, så åkte ett tredjeplacerat United till Skåne och natursköna Vittsjö i hopp om att förlänga sviterna.
De förlängde en svit – men fel svit.
Trots allt har Eskilstuna aldrig lyckats besegra Vittsjö på bortagräs. Och inte skulle de lyckas den här gången heller. Sandra Adolfsson, lagkaptenen, gjorde den typ av mål som man kan tänka sig att en Vittsjömittback som inte gör mål så ofta skulle lyckas göra. Nämligen ett framföst avslut i samband med en ytterst stökig inläggssituation.
Det räckte för att Vittsjö skulle sätta en rejäl käpp i hjulet för Eskilstuna Uniteds galna positiva våg. Och även för att påminna om att Vittsjö IP alltjämt är en lika idyllisk som fruktansvärd plats att besöka som bortalag.
Rosengårds storseger senast (även om de är just Rosengård) satte ändå vissa frågetecken i huvudet kring Vittsjöborgens svårintaglighet.
Men jo, visst är det fortfarande en oerhört jobbig plats att besöka. Till och med för ett lag i glödande form.
5. Tack och godnatt för Växjö
Fotboll går ut på att göra mål. Mål förändrar matcher. Och Växjö har varken kunnat göra mål eller förändra matcher till det positiva under den här säsongen. Det är just därför som lördagens hemmamatch mot Kif Örebro var så oerhört, oerhört, oerhört viktig.
De behövde tre poäng för att hålla liv i bottenstriden. De behövde framförallt mål – med tanke på att de blott lyckats peta in tre på 14 matcher.
En 0–1-förlust senare så vågar jag nästan säga att vi nog kan tacka Växjö för den här tiden och välkomna dem till elitettan nästa säsong.
För det måste ju ligga någon form av förbannelse över det här laget i år? Hemma mot Kif saknades inte chanser. Men om det så var Tove Enblom som räddade eller Tove Enblom som fick hjälp av ribban så kunde inte Växjö göra mål. De hade kunnat värva in tio finländska landslagsforwards (de nöjde sig med två i sommarfönstret) och ändå inte lyckas göra mål.
Så stark är känslan efter tre raka matcher efter uppehållet utan mål i protokollet. För Växjö är verkligen, verkligen inte så dåliga som tabellen, med fyra poäng på 15 matcher, visar.
Förutom då på den här grundläggande, essentiella biten som fotboll går ut på.
Så hur välorganiserade och stabila de än har varit bakåt så räcker det bevisligen inte eftersom de inte gör mål. Och oavsett vad anledningen är till att de inte kan göra mål så tyder allt på att sju poäng till Piteå på sju matcher är för mycket att ta ikapp.