Fagerlund: Nu jävlar, kanske...
Sverige är inte störst eller bäst inför VM-premiären
WELLINGTON. Från europeiska och asiatiska värmeböljor, till bitande vindar i Oceanien.
Denna sommar ”down under” är Sverige varken störst eller bäst på förhand.
Vintern till trots är kanske allt precis som det ska vara.
För ganska exakt två år sedan stod vi – dränkta av svett – utanför en plywoodbyggnad i Tokyo.
Det stod 32 plusgrader på termometern, OS-febern hängde i luften trots de ödsliga gatorna runt om i den japanska huvudstaden.
Marika Domanski-Lyfors, en konstant i damlandslaget sedan 1991, sade rakt ut att ”nu jävlar”. Nu händer det. Ett handfallet USA, Nya Zeeland, Japan och Australien (två gånger om) hade redan svepts undan på vägen fram till finalen.
Ingen benämnde det kanadensiska motståndet som favorit, så tro tusan att de slog underifrån med gott resultat.
Covid förstörde folkfesten, nerver grusade hoppet om ett svenskt guld efter en utdragen tillställning i plågsamt hög luftfuktighet.
Inte fullt så värdelöst men...
Efter att ha lanserat kampanjen ”How to beat Sweden” inför EM 2022 – en 34 sidor lång guide över hur Peter Gerhardssons gäng eventuellt kan rubbas – kapitulerade det svenska laget spektakulärt mot värdnationen England en sen kväll i juli på Bramall Lane.
Sverige anlände till de brittiska öarna med en självbild som i slutändan visade sig vara svår att leva upp till. Covid-fallen trillade in, trycket från media ökade och fokuset svajade.
Jag tillhör fortfarande skaran som anser att spelet inte var fullt så värdelöst som det gavs sken av, men det går inte att undgå ett mönster:
När förväntningarna är som lägst, är Sverige som bäst.
Varför? Kanske går det att göra en sorts psykoanalytisk koppling till Aksel Sandemoses oskrivna jantelag, djupt rotad i det svenska samhället vare sig vi vill det eller ej. Sedan finns det naturligtvis en betydligt enklare förklaring som går att finna i spelet.
Bästa matchen någonsin
Häromdagen satt jag ned med landslagets relativt okända geni, analytikern Anders Eriksson.
Han håller vanligtvis låg profil, men skymtas här och var på träningsplaner och läktare. Det är Eriksson som rusar mot datorn så fort lottningen till ett mästerskap är gjort för att minutiöst bryta ned motståndarna, innan han lämnar över den heliga Graal till förbundskaptenen.
På frågan vilken match Eriksson är mest nöjd med de senaste åren blir svaret väntat:
– OS-premiären mot USA. Det finns inga fulländade fotbollsmatcher men på många sätt så var de 90 minuterna bland det bästa vi har presterat.
Sverige hade mött den regerande världsmästaren tre gånger inom loppet av 1,5 år, ett starkt om än förutsägbart motstånd. Kunskapen räckte för att USA skulle se ut som en blåbärsnation, en taktisk triumf som än en gång framhävde detta svenska lags absoluta spetsegenskap.
Vore det inte för det sargade självförtroendet, att halva backlinjen mådde dåligt samt att Hanna Glas tvingades spela till vänster, är jag övertygad om att Sverige hade gett England en tuffare match förra sommaren.
Knappt något lag, med undantag för Spanien och Tyskland, lyckades få den blivande Europamästaren lika mycket ur balans. Även om det bara höll i 20–25 minuter.
Nu jävlar
När Sverige nu intar den nya zeeländska huvudstaden Wellington är det inte som given guldkandidat.
Temperaturen håller sig kring tio grader, regnmoln sveper förbi med jämna mellanrum och vindarna piskar en i ansiktet. Tempot bland lokalinvånarna är lugnt, en aning för lugnt, enligt Caroline Seger som lämnar ifrån sig kaptensbindeln till Kosovare Asllani i första gruppspelsmatchen mot Sydafrika.
Trots avsaknad av sommar finns det något annat här, en harmoni och mognad. Bästisarna Nathalie Björn och Filippa Angeldahl har växt till sig, Stina Blackstenius börjar äntligen inse att hon är en världsstjärna och Asllani är lovande nog på alldeles förträffligt humör.
Till och med 38-årige Seger har tvingats gå igenom en självutvecklande period av mörker för att ta sig hela vägen hit till sitt sista VM.
Enda riktiga orosmolnet på den gråsprängda himlen är Fridolina Rolfös ömmande knä.
Sverige har varken den bästa startelvan eller bänken, långt ifrån störst support på läktarna. Vad de har är skickliga analytiker, en omtyckt förbundskapten samt vetskapen att ett världsmästerskap aldrig har varit öppnare.
Ingen vågar ta på sig favoritskapet denna gång, men det passar antagligen det svenska laget bra att gå under radarn. Nu jävlar, kanske är det nu det händer.