Niva: Hur reser man sig efter ett pistolskott i nacken?
SOTJI. Går det att förlora en landskamp på ett värre sätt så har jag i alla fall inte provat på det.
På förhand hade en 2–1-förlust varit ett helt okej resultat, men här och nu framstår det som vägens ände.
När man nått slutet av en revolverduellsmatch och träffats av ett pistolskott i nacken – hur reser man sig och går vidare då?
Av alla hemska, värdelösa och odugliga sätt att förlora på var det här ett nytt, ett som jag inte ens visste var uppfunnet ännu.
Att matcha världsmästarna i mer än 90 minuter, att vara någon enstaka stopptidsminut ifrån att i praktiken skicka deras tio man ut ur ett gruppspel för första gången på 80 år. Att tvingas tänka tillbaka på en utebliven VAR-straff, att behöva konstatera att det hade funnits chanser för att både spela oavgjort och vinna.
Så bittert. Så outhärdligt svårtuggat.
Ännu vackrare än Kennet Anderssons mål
Så tomt och så tungt och så oerhört långt ifrån sagostunden vi hade bara en dryg timme tidigare.
Då flög vi så högt, så högt att det var omöjligt att tro att det ens var på riktigt.
Det var bara att titta på de där uppspärrade, överrumplade ögonen. De ögonen var stora som två fotbollar, som två hela jordklot.
Inte ens Ola Toivonen själv trodde att det var sant.
Målet han just skopat in – och vi struntar i om den touchade Antonio Rüdiger eller inte – var en inverterad uppgradering av målet som Kennet Andersson gjorde mot Brasilien 1994.
Bara ännu vackrare, ännu viktigare.
Sverige ledde mot världsmästarna – mot världsmästarna – och vilka ögon som än världen tittade med så trodde den inte på dem.
Toni Kroos från Real Madrids glänsande Rolls Royce-avdelning hade slagit bort den enklaste av passningar, Ola Toivonen från Toulouses skrotupplag hade gjort det svåraste av mål.
Och det kunde ha varit mer, det borde ha varit mer.
Vi fick ingen signal, ingen straff
Mindre än en kvart in på matchen satt vi återigen i en avlägsen, egendomlig rysk stad och hejade på en tv-skärm.
Marcus Berg hade gnisslat sig loss från de tyska mittbackarna innan Jerome Boateng nådde ikapp honom i skottögonblicket och knuffade till i ryggen. Det kunde ha varit straff – det borde ha varit straff – och vi var en enda visselsignal ifrån att möta ett tiomannamotstånd i en helt annan typ av match.
Vi fick ingen signal, ingen straff.
VAR? Det var som det var med VAR. Det ropades inget i huvuddomarens headset, det var tydligen ingen i den där stridshytten som tyckte att ett klart och uppenbart misstag hade begåtts.
För egen del var det obegripligt, omöjligt att hålla med – men på samma sätt som jag inte tyckte att det var dags för ett definitivt rättfärdigande av systematiken i måndags tror jag inte att det är läge för någon slutdebatt ikväll.
Ingen har påstått att det kommer att kunna bli rätt hela tiden, och själv håller jag fast vid tron på att det är bra att felbedömningarna blir färre och de korrekta domsluten blir fler.
Ambitionen måste fortsätta vara att vi ska slippa den här känslan av att vara bortfuskade – inte att resignera inför att den alltid ska finnas där.
Oavsett vilket fanns det en del fotboll kvar att spela, och under den avslutande halvtimmen av första halvlek gjorde Sverige det fullständigt formidabelt.
Inte världsmästare utan anledning
Försvarsspelet var hyperkoncentrerat, och omställningarna var vassare än jag sett dem någon gång tidigare under Janne Andersson. Laget var så väldigt bra på just det vi behöver vara bra på.
Och hade bara Viktor Claesson skjutit direkt ifrån det där högerinnerläget eller hade bara Manuel Neuer varit lite mindre Manuel Neuersk när Marcus Berg nickade med axeln – då hade vi verkligen kunnat bärga den där titantriumfen från Svarta havets botten.
Istället fick vi ytterligare en tysk blixtstart i andra halvlek, och den gången blev anstormningen för stark. Marco Reus bufflade in bollen med insidan av knät, Tyskland såg ut som Tyskland igen.
De är liksom inte världsmästare utan anledning, och de tänkte inte släppa greppet om bucklan utan kamp. Det är inte alldeles enkelt att gå ut till den här typen av kväll och matcha dem över 90 minuter.
Janne Anderssons bortablåa landslag gjorde det. Man för man, över hela planen vann de svenska spelarna sina respektive matcher-i-matchen.
Marcus Berg och Ola Toivonen hade övertag på Jerome Boateng och Antonio Rüdiger. Sebastian Larsson och Albin Ekdal tuggade i sig Toni Kroos. Andreas Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf sopade bort allt det som de tyska flankspelarna virvlade fram.
Då besegrar vi Mexiko
Tyskland hade sina chanser, sina bollar som susade i stolpen och sina rikoschetter som kröp några centimetrar utanför stolpen?
Det hade vi med, våra fasta situationer, våra kontringar och våra tillfällen där friläget bara var en sistapassning bort.
Det blev den typen av revolverduellsmatch, och det hade absolut inte funnits något orättfärdigt över en svensk poäng.
I stället kom den där sista vågen, Jimmy Durmaz uppsträckta ben och Toni Kroos höger insida.
Livräddade, jublande tyskar i klasar och högar, hela vägen upp i våra nyllen.
Inte sedan Henri Camara duffade in en strumpträff för Senegal 2002 har ett baklängesmål framstått lika definitivt. Inte på 16 år har det känts lika mycket som en kula i fotbollsnacken.
Hur reser man sig efter ett sådant?
Sverige har fyra dagar på sig att hitta svaret. Gör vi samma prestation som vi gjorde i kväll mot Mexiko besegrar vi dem, då går vi vidare.
Det finns fortfarande liv i den svenska VM-turneringen. Just nu känns det bara inte så.