Wennman: Han visar att han är blyg, osäker, rädd och nervös

Peter Wennman

SUN CITY. En vecka in på VM står vi där med våra vuvuzelor krökta som frågetecken:

Var är kungen?

Vi tänker inte på mannen med en svärson från Ockelbo.

Vi tänker på såna som Messi, Ronaldo, Torres, Drogba – och Rooney.

Det må vara ett tut-VM det här, men nåt skjut- eller krut-VM är det ju inte än (sorry about that, Diego Forlan). De tippade skyttekungarna har inte prickat rätt en enda gång.

Hur mår en sån som Wayne Rooney?

Tja, får man döma av kroppsspråket mår han ungefär likadant som han gjorde under sin allra första presskonferens i ett stort mästerskap, Portugal-EM 2004:

Blyg. Osäker. Misstänksam. Rädd. Nervös. Obekväm.

Det har inte hänt mycket på den fronten.

Men det är alltså den Rooney vi får när han placeras på ett podium i ett rum med hundratalet journalister och han tvingas prata om sig själv och sin fotboll. Han vet liksom inte var han ska ta vägen.

Rooney stel och osäker

Han pratar ett tydligare språk på planen:

26 ligamål för Manchester United den gångna säsongen. Totalt 25 mål i landslaget. Nio mål på nio VM-kvalmatcher. Fyra mål på fyra matcher i EM 2004.

Han är bara 24, men England förväntar sig mycket nu. England förväntar sig en total dominans i Pelé- eller Maradonaklass. England förväntar sig att Wayne Rooney tar ett steg upp till fotbollens VM-legendarer. England förväntar sig att han vinner skytteligan.

Så här satt jag i Royal Bafokeng i går i ett litet rum tillsammans med det engelska pressdrevet, mitt emot en ung man som inte gjort mål i landslaget sen i september och som öppnade VM med en medioker insats mot USA.

Den officiella konferensen var över och Rooney hade varit stel och osäker, som han brukar. Men nu befann han sig bland ”vänner”, i ett tajtare sällskap, och borde känt sig trygg av att ha den bussige Eleganten på stolen till höger om sig. Eleganten är polare med alla i landslaget och har övertagit Mr Bisons roll som fabros Mysig i Drevet.

Men det var fortfarande ett finger som kliade ögonbrynet, en hand framför munnen, en spänd, framåtlutad ställning, en obekvämlighet över hela sittningen som var anmärkningsvärd.

Rooney ville inte spela boll. Han var i fiendeland, trots att få engelska spelare har hyllats mer än honom av media de senaste sex, sju åren.

Giancarlo från Gazettan försökte muntra upp det hela när det var som värst genom att fråga:

– Wayne, på fredag när ni möter Algeriet fyller Fabio Capello 64 år. Planerar ni något? Tänker ni sjunga Beatles ”When I´m sixty-four, till exempel”?

Alla skrattade. Utom Rooney. Han gav Giancarlo en iskall, tom blick och svarade:

– Det blir en vanlig dag.

”Önskar att det hände mer”

”En vanlig dag” är annars inte vad Rooney gillar i campen i Royal Bafokeng. Han erkände för oss att han faktiskt har det skittråkigt mellan matcherna.

– Det är frukost, träning och lunch. Sen lägger man sig i sängen en stund vid 14-tiden. I brist på annat. Vi kan spela lite snooker och sånt, men jag önskar att det hände lite mer grejer.

Vad han önskar sig mest av allt är att få göra sitt första VM-mål. Det kan komma i morgon. Det skulle vara förlösande för både honom och England.

– Men alla har ju börjat försiktigt, sa Wayne. Jag vet inte om det har varit så många bra matcher än. Jo, tyskarna var imponerande. Och jag gillade Elfenbenskustens disciplinerade spel.

Mot bakgrund av Franz Beckenbauers utspel om att England spelar ”sparka-och-spring-fotboll” frågade nån om han vill undvika att möta Tyskland i en åttondelsfinal.

– Nej, sa Rooney.

– Varför inte?

– För att vi vill spöa dem.

Satt senare med Eleganten och såg Bafana Bafana falla tungt. Eleganten åt två bananer framför tv:n och kallas nu således Banana Banana av resten av Drevet. När han frågade vad jag skrivit om Rooney berättade jag att Sportbladet anlitat en expert på kroppsspråk.

– Lysande idé. Vad kom ni fram till?

– Att han är sexuellt frustrerad, sa jag.

Innan Drevet begrep att jag skojade rörde det sig många rubriker i skallarna, det ska ni veta.

Vi är bara två utlänningar i den engelska pressbussen, de rosa tidningarna Gazzetta dello Sport och Sportbladet. Men vi har en bundsförvant i The Guardians Kevin McCarra, som är skotte från Glasgow. Han är stor Henrik Larsson-fan och har blivit en mycket god vän på de här resorna.

McCarra satt mitt emot i bussen i går och meddelade:

– Idag är det prick tjugo år sen Skottland vann en VM-match i fotboll. Vi slog Sverige med 2-1 i Genua 1990.

Engelsmannen Mr Först-i-kön, som satt och läste en av Stieg Larsson-böckerna, tjyvlyssande och började förstås håna den skotska statistiken.

– Och när slog NI Sverige senast, fräste jag.