Från en drömmare till en idol i XXL

Sportbladets Simon Bank berättar om Maradona - världens bäste som är både Gud & missbrukare

En vacker pojke, inte ens femton år fyllda, tittar in i tv-kameran.

-Jag har två drömmar, säger han. Den ena är att spela VM. Den andra är att vinna.

En åldrad man, leende men gravt överviktig, tittar in i tv-kameran.

-Det finns inga idoler, säger han.

Det är 30 år mellan bilderna.

Ett liv.

Vad var det som hände, Diego?

Víctor Hugo Morales föddes i Uruguay, men han har en av de röster som tydligast etsat sig in i den argentinska folksjälen.

För 19 år sedan skrek Morales så att miljoner radioapparater vibrerade i takt. Från Eldslandet i söder till bolivianska gränsen i norr, ingen kom undan.

Och ingen ville.

Argentina slog ut England ur VM, 2-1 efter två mål som visade hela vidden av Maradonas begåvning. Om det finns en signatur, ett soundtrack till sagan om Diego Armando Maradona så är det Morales väg till crescendot den dagen.

Vi tar det med oss från början:

”Maradona rör bollen, fotbollsgeniet går till höger och tar sig förbi en tredje och passar Burruchaga? Alltid Maradona! GENI GENI GENI! Ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta" MÅL! MÅL! Jag måste gråta. Åh, min gud. Så vackert fotboll är. Vilket mål! Diego! Maradona! Jag gråter, snälla ursäkta mig?”

Argentina slog England den 22 juni 1986, det var bara ett steg på väg mot VM-guldet.

En vecka senare hade han blivit världsmästare. På tio år hade Diego nått allt det han drömt om.

Det hade gått snabbt.

Maradona föddes med ingenting, i en kåkstad i Buenos Aires utkanter. Tre rum, en gård, ett kök, två sovrum. Inget mer.

— Hade man pengar till att äta så åt man, och om man inte hade några så åt man inte, har Diego berättat.

Pojken som föddes med ingenting hann bli tre år innan han hade något.

Då fick han bollen.

Sin första fick han av en kusin, Beto, och det skulle dröja länge innan bollen övergav honom. Uppfostran var sträng, katolsk, men mamma Tota kunde inte hindra lille Diego från att jonglera, dribbla, spela tills solen gick ner.

Han älskade bollen, och den älskade honom. Han var överlägsen i lilla kvartersklubben Cebollitas och när han hamnat i ligaklubben Argentinos Juniors kunde alla se en talang som var större än himlen. I pauserna på a-lagets matcher fick han jonglera på innerplanen, som ett cirkusnummer.

Diego var tio år då. Och när spelarna kom tillbaka in på planen hade publiken fortfarande inte sett sig mätt på honom.

— Que se quede! skrek de. "Låt honom vara kvar!".

Diego debuterade sedan i ligan som 15-åring, gick vidare till Boca Juniors - och grät när han som siste man petades från Argentinas guldlag till hemma-VM 1978. Diego var 17 år då, lika gammal som Pelé var 1958. Han hade redan gjort flera landskamper, sedan debuten som 16-åring.

Han tog revansch med att göra Argentina till JVM-mästare året efter. Diego avgjorde finalen med sitt 3-1-mål mot Sovjet. Framgångssagan fortsatte.

1982 mötte han två av sina största kärlekar för första gången, de skulle styra hans liv mer än han kunde gissa.

Den ena var fotbolls-VM.

Diego var given stjärna i laget som åkte till Spanien, men pressen blev för stor och i en match mot Brasilien satte han dobbarna i Batistas skrev och fick rött kort. Han grät när han lämnade planen.

Den andra kärleken har följt honom sedan dess.

Kokainet.

Den argentinske rockstjärnan Rodrigo Alejandro Bueno sjöng om Diegos eviga fiende i sin La Mano de Díos, hyllningssången som Maradona själv älskar:

"En vit kvinna med mystisk smak, som är omöjlig att tillfredsställa".

Han hade inget.

Han fick allt.

För att förstå Maradonas öde måste vi förstå hans bakgrund.

Han hade inget.

Han fick allt.

Redan som tonåring var han ikon och gud för ett helt land. Han kunde inte röra sig som vanliga människor, han hade en enorm press på sina axlar och behövde starka människor att luta sig mot. Vem kan anklaga honom för att han valde fel?

Genom sin karriär har Diego blivit ovän med väldigt många vänner och vän med väldigt många som borde varit hans ovänner.

Efter Spanien-VM åkte han till Barcelona, som världens då dyraste fotbollsspelare (50 miljoner).

Diego är bra, förstås. Bäst. Han gör 37 mål på 58 matcher, men Maradona mår inte bra. Han bråkar med de andra stjärnorna i Barça, syns på stadens bordeller och hamnar i öppen konflikt med legendariske presidenten Nunez.

Dessutom plågas han av motståndarna, som hellre sparkar på Diego än på bollen. Värst sparkar Andoni Goikoetxea, "Slaktaren från Bilbao", som med en mordisk spark är nära att invalidisera Maradona.

Sparken glöms aldrig.

Inte av slaktaren, som enligt rykten ännu sparar skorna han bar i en glasmonter hemma. Och inte av världen. I december i fjol satte Antonio Marfella, en italiensk dramatiker, upp pjäsen "Fotbollsplanernas ensamhet" på Teatro Verdi i Milano.

Pjäsen handlade om Maradona, berättarrollen har tilldelats? Andoni Goikoetxea.

Tiden i Spanien blev en våldsam prövning, på alla sätt. För första gången blev pojken från Buenos Aires ifrågasatt på allvar.

— Mina största tvivel är om han är man nog att rättfärdiga att han dyrkas över hela världen.

Sa Pelé.

Några månader senare såldes Maradona till Napoli för 65 miljoner kronor.

Ett perfekt äktenskap.

Matematiken lär oss att minus gånger minus alltid blir plus. Napoli är Italiens smutsiga, vackra kusin - Maradona var hela världens smutsigaste och vackraste.

Torsdagen den 5 juli 1984 sprang han in på San Paulo-stadion för att presenteras inför fansen. Diego sa några korta fraser på italienska, jonglerade lite och sparkade upp bollen på läktaren.

Inför 80000 personer.

Neapel såg sig självt i Maradona och Maradona såg sig själv i Neapel. Förhållandet var underbart, men självförtärande. Diego gav staden två ligatitlar, men blev en fånge för sin egen storhet. Han kunde inte röra sig bland folk, umgicks med Camorran (maffian), hade kvinnoaffärer och gick upp i sin relation med den vita kvinnan som är omöjlig att tillfredsställa; kokainet.

Diego Maradona var bara en människa. Problemet var att han samtidigt var en gud. Han hade själv sagt det. Mot England, i VM 1986 hade han gjort mål med "Guds hand".

Och fem minuter senare hade han alltså gjort fotbollshistoriens vackraste mål. Han dribblade av fem engelsmän i total kontroll, medan Víctor Hugo Morales skrek i radio:

”?Maradona, med en minnesvärd löpning, med det vackraste numret genom tiderna? kosmiska lilla tunna" vilken planet är du från? Du får det att se så enkelt ut, och hela landet är en knuten näve, det skriker för Argentina. Argentina 2, England 0. Diegoal, Diegoal, Diego Armando Maradona?”

Det kunde inte vara för evigt.

Den 29 mars 1991 får världen veta att Diego fastnat i ett dopningstest efter ett derby mot Bari. Kokain igen.

Sagan Maradona vänder där, de 14 år som gått sedan dess är en karusell av knark, rehabilitering och knark igen. Han blir sig aldrig lik.

1994 gör han ett försök i VM i USA. Han hårdbantar före turneringen, och plötsligt är geniet tillbaka. Han gör mål, dribblar, spelar fram.

Diego mår som en kung där han sitter på en parkeringsplats utanför Babson College i Massachusetts. Det är vilodag och solen skiner i ansiktet.

Men det finns två saker han inte vet.

Den ena är att Babson College grundades av Roger Babson, en ekonom som blev berömd när han förutspådde den stora börskraschen 1929.

Den andra är att Diego Maradonas aktie just förlorat allt värde.

En lagledare delar ut dödsstöten:

— Diego, ditt dopningsprov mot Nigeria var positivt.

Medvetet eller av misstag har han fått i sig efedrin, och karriären är i stort sett över.

— Jag ville skära mig i handleden... Jag kände mig mer ensam än någonsin.

Tre år senare ställer han sig upp och erkänner inför världen:

— Jag har varit, jag är och kommer att förbli en missbrukare.

De senaste åren har inte handlat mycket om hur Maradona lever. Det har mer handlat om hur han överlever.

Hans hjärta har varit på väg att ge upp flera gånger, han har lagts in på både sjukhus och mentalsjukhus - och hittat en fristad på Kuba hos vännen och idolen Fidel Castro.

På sin 37-årsdag förklarar han att karriären definitivt är över. 2001 tackar det argentinska folket av honom med en galamatch på La Bombonera i Buenos Aires. 50000 människor sjunger hans namn, Diego gråter - och förbundet lovar att ingen längre ska få spela i La Camiseta 10, tröja nummer tio, i ett argentinskt landslag. Senare regler ändrade det, men gesten var ärligt menad.

Fotbollsvärlden kommer alltid att tvista om huruvida Pelé eller Maradona är den störste - inte ens Fifa vågade ta ställning - men på La Bombonera eller San Paulo finns inga tvivel. Napolitanarna sjöng sin egen sång om det; Maradona e' meglio 'e Pelé. Maradona är bättre än Pelé.

Men 2005 är Pelé ett helgon.

Diego är en gravt överviktig knarkare som kämpar för att komma tillbaka till livet.

I april i fjol var han millimeter från döden, och låg i fem månader på Suizo-Argentina, en privatklinik i Buenos Aires.

— Gud ville inte ha mig däruppe, det var inte min tur att dö, har han sagt.

I en intervju med Sportmagasinet berättade Diego om helvetet på kliniken.

— Jag grät mycket... Jag skrek också för att jag var arg över situationen. Jag svor, jag hånade vårdarna och jag bet mig själv i händerna tills jag skadade mig, för att jag kände sådan enorm maktlöshet och desperation.

Nu är Diego Armando Maradona utskriven från kliniken. Alla som ser honom ser en enorm kropp, som en bubbla kring fotbollsvärldens största själ.

I veckan var han på besök i Grekland. Svenskgrekinnan Alexandra Pascalidou bad honom säga något till alla de ungdomar som avgudar honom.

Diego vände sitt 44-åriga, runda ansikte mot kameran och sa:

— Lyssna inte på journalister som säger att Maradona är en förebild. Jag räcker inte till. Era förebilder har ni hemma hos er.

— Det finns inga idoler. Okej?

Gud har klivit ner från piedestalen, ikonen har krossat sitt altare.

Drömmen är över. Men Diego lever.

En del av honom kommer att göra det i evighet. Det var därför Víctor Hugo Morales grät och skrek till hela Argentina, mitt på dagen den 22 juni 1986:

”Tack gud! För fotboll, för Maradona, för dessa tårar?”

Världens 10 bästa spelare det hände sedan

Simon Bank