Kryssa mot EM
MOSKVA. Så står vi här med en svensk fotboll som gått gyllene gator fram, alldeles i färd med att knacka på dörren.
Handtag, famntag, klapp?
Äh, i kväll duger det väldigt fint med kryss.
Hur man vet att man hamnat i Moskva?
De vackra blommorna i affärerna, imperialmonumenten längs praktgatorna, de tjutande rälsskriken i tunnelbanan, de kontrollerade minspelen?
Jo. Men riktig säker är man ju inte förrän en inhemsk journalist inleder en presskonferens med att vänligt ge förbundskaptenen en samling av Pusjkin och fråga på exakt vilket sätt man kan inspireras av Poltava-dikten inför matchen mot Sverige.
Leonid Slutskij, han som kom till landslagssamlingen med en urtvättad svart t-shirt med Salvador Dalí-tryck, sa att det inte finns några genier som Pusjkin inom fotbollen, och så var det inte mer med det.
Säga vad man vill om Ryssland, men det är ett land för vuxna. Jag är inte säker på att en svensk presskonferens hade överlevt om någon ställde en fråga om Göran Sonnevi.
Fotbollens främsta funktion är att den är på en och samma gång blind och bredsynt. Vi kan ha den till att förstå och till att slippa.
Det här är en vecka när fotbollssupportrar manifesterar humanism i hela Europa, det är en helg när världen ser fotbollsfascister slåss i ett Budapest där flyktingar slåss för livet.
Och det är, för all del, en lördag när Sverige har chansen att slå upp dörren till en ny sorts fotbollsframtid.
EM skymtar runt nästa hörn.
Det är bara att runda det 25 meter höga Spartakus-monumentet utanför norra ingången, buga framför bronsbänken där de ikoniska Starostin-bröderna står staty på innerplan, och brotta ner ett av Europas allra mest svårbedömda fotbollslag.
– Om man trycker till dom lite tappar dom humöret, sa Pontus Wernbloom igår.
De ser lugna ut
Ryssland är lika mycket svårmod som briljans, och de senaste åren har gått i grått. Om Sveriges a-landslag har hankat och halkat sig hit så har de ändå ett juniorguld och ett Malmö-kval i ryggen som prozac mot pessimismen.
Här hoppas man mest att Leonid Slutskij sitter på en alldeles egen pillerburk.
– Atmosfären har blivit mer avslappnad, sa lagkapten Sjirokov i går. Sedan fick han känning i en muskel och klev av träningen.
Ryssland behöver vinna för att bli ett lag igen.
Sverige behöver bara ta poäng för att segla vidare mot en sommar i Frankrike.
De ser faktiskt ganska lugna ut, kapten Hamréns killar.
Kim Källström fick en kram av Spartaks lagläkare Michail Vartapetov före träningen, ersättaren Wernbloom vägrade prata med ryska reportrar (”det blir bara fel, de fattar inte ironi”), och Erik Hamrén var självsäker nog för att skicka ut sin förmodade startelva utan att mörka.
Jag är nöjd med uttagningen. Emil Forsberg har förtjänat en startplats länge nu, mittbackarna kommer att behöva skyddet de får från tre centrala mittfältare, och resten handlar mer om hur än om vilka.
Hur stör de rytm- och uppsamlingsspelaren Denisov och sticken från Glusjakov? Hur ser de till att Zlatan Ibrahimovic inte blir isolerad, kall och så småningom överambitiös? Hur hanterar de farten från Kokorin och Dzagojev? Hur handskas de med targetbjässen Dzjuba?
Jag ser hellre att Jimmy Durmaz spelar lite längre ner där i mitten hos Ekdal och Wernbloom, medan Sebastian Larsson och Emil Forsberg tar ansvar för att centrera och stötta Zlatan Ibrahimovic längst fram.
Man kan inte skydda sig mot allt, och det behöver inte göra så mycket om Ryssland får forsa fram från kanterna. Andreas Granqvist har stångats med Dzjuba fem gånger förut, och Zenit-jätten har inte gjort ett enda spelmål.
Vore fint att få mer
I den bästa av världar rider Sverige ut initialstormen, klarar av att vila med boll och utnyttja luckorna som Ryssland lämnar bakom sina ytterbackar. I den världen får Zlatan tillräckligt med uppspel för att kunna valsa runt med Ignasjevitj och Vasilij Berezutskij, medan Pontus Wernbloom står bredbent och flinar över mittfältet utan att dra på sig tre-fyra gula kort.
Jag tror på systemet, jag är orolig för Rysslands slumrande kvalitéer, jag är övertygad om att Sverige kommer att ta sig till EM på det ena eller andra sättet. Men det var längesedan jag gick till en match och kände mig osäker på så mycket annat.
Ryssland? Slutskij är en x-faktor, men de kan lika gärna fortsätta med Capello-flegmatisk fotboll som de kan explodera i ett fyrverkeri.
Sverige? De har inte vunnit en viktig bortamatch mot ett lag av den här digniteten på åtta år, men hela världen vet att laget har en Z-faktor att skrämmas med.
Men det vore så fint att få lite mer.
Det här laget har chansen att visa att de behärskar två olika spelsystem, möjligheten att visa ett grundspel som behövs för att vara mer än enstaka Ibrahimovic-ögonblick.
Det kommer att vara grått och vått i Moskva i kväll, det kommer att blåsa.
Det kommer att vara ett utmärkt tillfälle att fälla ut seglen och känna hur allt tar fart igen.
* Ryssland–Sverige spelas i kväll 18.00 och sänds direkt i kanal 5.