Fem punkter: Djurgården-Östersund
Per Bohmans fem punkter från Djurgården-Östersund.
1. Özcan – ingen populist
Özcan Melkemichel är ofta publikfriande, men för tillfället går det inte att banna honom för någon populism. Sedan Gustav Engvall försvann har Djurgårdens tränare hårdnackat spelat utan naturliga anfallare på forwardspositionerna. De spännande, men osäkra korten Aliou Badji och Haruna Garba finns att tillgå – vilket det känns som att majoriteten av supportrarna velat upplysa Melkemichel om via allt ifrån frustrerade inlägg på sociala medier till förtvivlade röksignaler.
Det är en smal sak att hävda att de båda afrikanerna måste in i spel, men då fordras det också en rejäl portion tålamod. Michael Olunga behövde ett tiotal mediokert menlösa – och från läktaren utskällda – insatser innan kunde prestera på allsvensk nivå. Kanske behöver Badji (härligt inhopp!) eller Garba en liknande inskolningsperiod och mot ÖFK ansåg sig väl Melkemichel helt enkelt inte ha råd med den lyxen.
2. När tappade ÖFK så mycket boll senast?
I stället fick de båda offensiva mittfältare Kerim Mrabti och Jesper Karlström fortsätta vikariera som ambitiösa, men av sakens natur ganska trubbigt släpande anfallare. Två disciplinerade spelare som – gissar jag – valdes framför Badji/Garba på grund av hur Djurgården valde att pressa Östersund.
Graham Potters renässansmän till lirare är förstås seriens bollskickligaste lag, men på Tele2 Arena noterades de för ett okaraktäristiskt antal tekniska misstag och rena bolltapp på egen planhalva. Hemmalagets forwards/yttrar lät inte skicklige Aly Keita rulla ut på mittbackarna och blodflödet stoppades till firma Brwa Nouri/Fouad Bachirou som väl aldrig har haft så lite så boll vid fötterna?
Det har på ett förhastat (och lite orättvist) sätt spekulerats vilt om Özcan Melkemichels taktiska kompetens. Det fanns dock inget att anmärka på i den första halvlekens matchplan.
3. Till sist kom reaktionen...
Samtidigt är det inte första gången ett lag försöker ställa sig på Östersunds hälar och blitza sönder deras förtjusande uppbyggnadsfotboll. Likt mästerrymmare som smörjt in sin lekamen i fett för att fly fängelsehålan brukar jämtarna tidigt i matcherna lekfullt kunna Xavi-höfta sig förbi frustande motståndarpress och på så vis tömma den på kraft och självförtroende.
Inte i dag.
För till sist kom då reaktionen som väl legat och lurat ett tag. I stora stycken var det samma lag som slet ihjäl sig vid Bosporen för några dagar sedan och Östersund orkade inte – vare sig mentalt eller fysiskt – ställa om till den allsvenska verkligheten igen.
4. Starkt, Gunnarsson
Jonas Olsson kommer med all rätt översköljas av beröm efter sin mästerliga insats mot ÖFK.
Men det finns spelare i varje lag som sällan är på den mottagande sidan av publikens kyssar och uppskattande ord. Genomlojale och sympatiske truppspelaren Niklas Gunnarsson är en sådan typ. Alltid uppskattad, aldrig hyllad. Özcan Melkemichel petade publikfavoriten Felix Beijmo (som varit otroligt bra under våren, det ska sägas) och gav den mer försvarsorienterade Gunnarsson chansen mot Östersund. Ett beslut som förstås belönats rikligt med ovett om Djurgården inte tagit tre poäng, men som slog väl ut. Norrmannen har bäst defensiv av samtliga ytterbackar i truppen, neutraliserade ÖFK vänstersida och krönte en helgjuten insats med att stänga igen centralt tillsammans med Olsson i slutet av matchen.
5. Djurgården – trea i tabellen
I och med segern seglar alltså Djurgården upp på en tredjeplats i den (bortsett från MFF) jämna allsvenska toppen. Inte illa av ett lag där krisen smög runt knuten vid en eventuell förlust i dag. Jag är inte säker på att Özcan Melkemichel är tränaren som tar Djurgården in i en ny storhetstid, men han har gjort sig förtjänt av att inte bli förklarad inkompetent vid varje enskild förlust. Tonläget bör faktiskt sänkas. Förväntningarna på Melkemichels första år måste vara rimliga. Allt annat är kontraproduktivt sett till att han faktiskt (!) levererat resultat.