På väg in i mörkret

Stefan Alfelt

Sportbladets Stefan Alfelt om ex-allsvenska klubbar som sladdar och krisar

Man kan rasa snabbt.

Man kan förtvina långsamt.

Men det blir alltid lika jobbigt att komma tillbaka för etablerade allsvenska lag på dekis.

Just nu i Superettans bottenskikt hittar vi Gais på 11:e plats, Mjällby på 15:e och Brommapojkarna på 16:e och sista platsen.

I Söderettan lirar sju lag som tillsammans har 153 allsvenska säsonger bakom sig. Kvartetten Örgryte, 56 allsvenska säsonger, Landskrona, 34, Öster, 33, och Trelleborg, 17, har alla rasat genom seriesystemet de senaste åren.

Gais, Mjällby och/eller Brommapojkarna kan följa efter i år. Trion sladdar och krisar i Superettan redan nu.

För varje serie man åker ner krymper inkomsterna drastiskt medan utgifterna bara kan sparas in med en billigare och därmed förmodligen sämre spelartrupp. Ett förödande dödläge där ambition och stolthet kan resultera i ett evighetslångt mörker.

För vi har inte många lag som varit nere och vänt på riktigt låg nivå och sen återigen etablerat sig i den absoluta toppen.

Helsingborgs IF som var nere och vände i tredjedivisionen känns hyggligt stabilt i dag även om ekonomin och publik- intresset sviktar. Örgryte, Öster och Gais har farit upp och ner och är definitivt neråt igen just nu. Alltså är det få av de lag vi kan kalla etablerade allsvenska lag som dippat och återkommit riktigt starkt.

Malmö FF, AIK, Djurgården, IFK Göteborg och Elfsborg har åkt ur allsvenskan men kommit igen hyggligt fort och starkt medan flera andra lag har degraderats och aldrig tagit sig tillbaka.

16 bör bli 18

Tittar man på den allsvenska maratontabellen hävdar jag att det historiskt sett bara funnits 26 lag som någon gång kan anses ha varit etablerade allsvenska lag.

I dag har vi en allsvenska med 16 lag (jag önskar att det blir 18 snart). Det är alltså inte många etablerade som saknas, men vi är ett litet fattigt fotbollsland med internationellt sett väldigt små inkomstmöjligheter så en dipp blir fruktansvärt jobbig för varje klubb.

Sönderslitna av schismer

Landskrona snuddade vid allsvenskan under första året med Henke Larsson som tränare men slets sen sönder av inre och yttre schismer. Anklagelserna om att ha varit med i fixade matcher sög ut en hel del av den sista kraft som behövdes för att mobilisera till kamp för överlevnad för en förening där drömmarna de senaste årtiondena varit betydligt större än förutsättningarna.

Öster fick ett drömläge med ny arena och allsvenskt avancemang men fick inte laget att fungera innan det blev för sent.

Örgryte har som klubb nog aldrig accepterat att man inte längre är en av Sveriges mest framgångsrika och då är det lätt att pengar försvinner till ingenting. Det anrika Sällskapet har helt enkelt inte insett sin plats i näringskedjan.

Trelleborg och Mjällby har varit helt andra typer av framgångssagor. Från ingenstans till översta eliten. Man kan tycka att marschen från småklubbsvärlden till allsvenskan borde föra med sig ett sunt förnufttänkande, vilket det gjort hyggligt mycket i TFF:s fall, men i lilla fiskeläget Hällevik har nog få fattat vad de sysslat med.

Inkompetensstämplar sig själva

När Mjällby sparkade Anders Linderoth som tränare efter åtta omgångar av Superettans 30 inkompetensstämplade styrelsen sig själv. Inget fel på Mjällbyikonen Hasse Larsson som ersätter, men Hasse har samma trupp att hantera och jag förstår inte vad han ska säga till spelarna annat än att de ska spela bättre.

Trelleborg, som snuddade vid att åka ned ännu ett snäpp förra året, står kanske med fötterna stadigast på jorden av alla dessa krisande före detta ”storlag”, vilket kanske kan ge en sensationell återkomst i stället för den död som många förespått klubben.