Bank: Lagerbäcks Nigeria fick inte stryk – de slog sig själva

Simon Bank

BLOEMFONTEIN. Sjön låg blank som en spegel, kursen var klar. Lars Lagerbäck var på väg att finsegla hem till tre tunga poäng.

Så kom inbjudan, som en spark i låret:

Välkommen, Lasse, till ditt stora feta grekiska skeppsbrott.

Du kan programmera om elva spelare till ett lag, börja vinna över 110 miljoner människor på din sida, radera skönhetsfelen och skapa en struktur.

Det räcker lik förbannad med en enda spark för att sänka hela bygget.

Problemet med fotbollsspelare är att de är människor, problemet med människor är att de är mänskliga. Som svensk förbundskapten ägnade Lars Lagerbäck tolv år åt att försöka skrapa bort varje lite tillstymmelse till dumhet och risktagande ur sitt landslag, och lyckades så långt att ett helt land fick läggas in på chockskadeklinik i samma ögonblick som Mikael Nilsson testade en klack i eget straffområde.

I natt stod Lagerbäck på ett hotelltak i Sydafrika och skrek mot stjärnorna:

– Mikael Nilsson! Mikael Nilsson! Ett himmelrike för en Mikael Nilsson!

Nä. Det gjorde han förstås inte. Men en natt som den här hade det varit lätt att förstå om han gjort det.

Mänsklig idioti

En ensam man som vill kontrollera allt föll på sina spelares idiotiska mänsklighet och mänskliga idioti. De hade ordnat det så fint för sig, anat konturerna av ett tryggt spel och fått en kanonstart mot ett mästerskapsmediokert grekiskt lag. Uche frisparks-seglade in 1–0 efter en kvart, AEK-banderollerna på de halvtomma läktarna började sloka i vintersolen, Otto Rehhagel stod vid sin bänk med händerna utslagna som ett ankare.

Och jag satt och tänkte att jag inte förstod mig på Grekland.

Deras ”falska fyrbackslinje” med en droppande Papastathopoulos som förvandlade dem till en trebackslinje såg mest klumpig ut. Den gamle hjälten Karagounis såg allt mer ut som en golfspelare som bara promenerar runt i väntan på att få använda sin fot och slå ett utslag. Gekas var oskarp, Salpingidis slet utan att få med sig bollen.

Utvisning var rätt domslut

Samma blodlösa, temperamentslösa Grekland som i de fyra senaste mästerskapsmatcherna, som i matchen när Lagerbäcks Sverige sänkte dem i EM.

Men vi fick aldrig se hur bristen på temperament fällde Grekland. Vi fick se hur Sani Keitas överskott på temperament fällde Nigeria.

En domarförbannad Lars Lagerbäck sa efteråt att det ifrån hans position ”såg ut som att inget hände” där i den 35:e minuten. Det har han sagt förut, men det var förståeligt den här gången. Han stod inte så bra till. Alla andra kunde se hur en lätt provocerad Kaita kontrade med att markera med dobbarna mot Torosidis vänstra lår.

Om inte domarna visar rött kort för sånt kommer de att ha ett krig ute på planen. Colombianske Oscar Ruiz – en rätt dryg typ, jag håller med Lagerbäck om det – kunde möjligen varnat Torosidis för filmningen också, men det är en bifråga.

Kaita fick ett frispel, och spelbordet vändes upp och ner.

”Kaos” är ett grekiskt ord, och Rehhagels krigare trivdes i det när det uppstod. Under de tio minuter som gick mellan utvisning och pausvila vräkte de på i en förtjust offensiv (det såg ofta ut som 2-2-2-4) mot ett nigerianskt lag som tappat en spelare och all form av struktur.

Att matchen vände var inte Lagerbäcks fel. Men ska han leta självkritik så har han den där, i de tio minuterna.

Rehhagel plockade av Papastathopoulos, skickade in Samaras, och balanserade om hela sitt lag från snooze-läge till stridsläge. Lagerbäck flyttade ner den defensivt handikappade Peter Odemwingie på en kant och hoppades att det skulle hålla båten flytande in i omklädningsrummet.

Det var ett felbeslut.

Grekisk röjarskiva

Salpingidis vallade in 1–1 via Lukman Haruna (det var en dålig dag för Monaco-spelare, Argentina vallade ju in 1–0 via Park) precis före halvtid, Greklands historiska första VM-mål, och plötsligt gick alla sorters proppar ur.

Vi hade en hederlig grekisk röjarskiva på halsen.

Det finns verkligen ingenting att anmärka på hur Lars Lagerbäck fullföljde matchen efter det. Han gjorde bytet i paus som han borde gjort tio minuter tidigare, och samlade laget bakom Yakubu. De försvarade när de skulle försvara, men dök iväg i vettiga anfall när de fick chansen.

Det fanns inte utrymme att göra så mycket mer. De tre bytena gick åt till en utvisning och två skadade vänsterbackar.

Enyeama avslutade farsen

Nigeria klarade av det yttre hotet, Uche var lysande och lugn matchen igenom och lät laget andas med sin klokhet. Nä, Nigeria fick inte stryk – de slog sig själva.

Yobo nickade ner bollen till en fri Gekas i eget straffområde. Obasi missade öppet mål i sekvensen efter. Och den dittills fenomenale målvakten Vincent Enyeama avslutade farsen med att tappa en boll rätt i gapet på Torosidis, som gjorde 2–1.

(Lagerbäck: ”Mikael Nilsson! Mikael Nilsson! Ett himmelrike för en Mikael Nilsson!”).

Grekland firade sin första VM-seger som om de vunnit hela turneringen. Salpingidis skickade upp sin matchtröja på läktaren, de andra hoppade runt i ring. De nigerianska spelarna föll bara ihop, och när de kom ut efteråt såg de mest trötta ut.

– Ibland missar man i fotboll, sa Obasi.

Jo, men problemet för Nigeria är att de nu gjort fler enkla misstag på två matcher än vad ett lag har råd med på en hel säsong.

Det är klart att Argentina ska slå Grekland. Men vad är det som säger att inte Nigeria slår sig själva igen?