Bank: VM-chansen är inte borta – det är å andra sidan inte frågetecknen heller
VM-vägen vindlar, men ligger kvar. Det gör dessvärre frågorna också.
Om spelet svajar stabiliserar man det.
Men om spelarna inte räcker till?
Det hade gått en god halvtimma sedan slutsignalen. Johan Elmander hade skrikit åt allt och alla, Andreas Granqvist hade hållit straffsparksförhör med domare Rocchi, Sebastian Larsson hade sparkat en vattenflaska åt helvete.
I österrikisk tv intervjuades David Alabas sprängstolte pappa George, och genom ett öppet fönster svängde en evighetssång genom natten:
– Oh wie ist das schön! Oh wie ist das schön!
Erik Hamrén kom in för att försöka förklara förlusten utan att peka finger.
– Har vi ett mittbacksproblem? frågade jag.
Svaret var lika svävande som frågan var konkret, och det är inte så märkligt.
Den tyngsta kritik jag riktat mot Erik Hamrén under hans kaptensperiod är att han svikit sina spelare. Han har emellanåt skickat ut dem utan trygghet, utan ett organiserat försvarsspel, med rätt spelare på fel platser och fel spelare på rätt platser.
Men nu?
Den här gången fanns han ju där för dem.
Den här gången var det ju spelarna som svek.
Mål ändrar matcher
Lärdomarna Sverige dragit har omsatts i en praktisk taktik, en pragmatisk balans med mest skydd på de farligaste ytorna, mest offensiv vilja där man kan hota sin motståndare.
Den här fredagskvällen klev landslaget in på fest hos ett nyväckt fotbollsfolk. Ernst Happel-stadion gungade i rött och vitt, Österrikes spelare bar sorgband för att hedra översvämningskatastrofens offer (de hade samlat ihop hundratusen till de drabbade) och publiken var här för att blåsa upp till storm.
Vi var många som hade varnat för en inledande attack som… aldrig kom.
Sverige spelade tätt, samlat 4–4–2, med Johan Elmander och Zlatan Ibrahimovic som kloka styrspelare längst fram och med Kim Källström som omedelbart kopplade grepp om boll och kamp på mitten.
Det kändes så lugnt så långt. Sverige tog varje chans att dra ner tempot, andas, komma rätt in i matchen.
Tjugotvå minuter in på matchen antecknade jag: Det här är det bästa tidiga försvarsspel Sverige spelat under Hamrén.
Tre minuter senare fick jag komplettera: MEN DET SPELAR INGEN ROLL OM DET LÅGA ÄR SÅ FÖRBANNAT USELT.
– Mål ändrar matcher, sa Erik Hamrén.
Och ibland är det faktiskt precis så enkelt.
När Österrikes målvakt missar en inspark bommar Johan Elmander sitt avslut. När Andreas Granqvist felbedömer och Jonas Olsson tvekar – ja, då hugger Harnik hundraprocentigt och ordnar fram en straff.
Mål ändrar matcher.
Misstag drar undan mattan.
Efter det där förfärliga första försvarsfiaskot förändrades matchens ansikte på en sekund. Automatiken i Sveriges presspel blåste bort, de modiga reflexerna ersattes av ett ögonblicks tvekan och tvivel i varje moment.
Mer manöverutrymme än så behövde inte Österrike för att köra rakt över Sverige, med man och allt. De forsade fram i våg efter våg, använde båda kanterna, fick med Alaba som släpande anfallare, och vann alla strider som fanns att vinna.
Bytena var rätt, men kom sent
Rasmus Elm? Sorgligt nog ytterligare en match där generalen var en svajande malaj. Zlatan Ibrahimovic? Ensam längst fram framför ett mittfält som inte hittade honom. Oscar Wendt? Passiv, så att Harnik kunde skjuta in ett inlägg. Granqvist? Trög, så att Janko kunde nicka in inlägget i mål.
Och Erik Hamrén?
För honom var matchen ytterligare ett bevis på att lag döms minst lika mycket utefter sina brister som sina kvalitéer.
Det gäller även för tränare.
Hamrén hittade rätt från start den här gången, men grundtryggheten i laget är inte större än att ett enskilt misstag räcker för att rasera den. Bytena var rätt, men kom sent.
Anders Svensson är fortfarande överlägset bäst på att hitta Zlatan Ibrahimovics fötter, han gjorde det i går igen, men han fick bara en halvtimme på sig. Jimmy Durmaz har varit glödhet en hel vecka, men fick bara 5 minuter.
Johan Elmander sprang in 2–1, Granqvist borde fått straff när Schiemer dumsparkade ner honom i slutsekunderna – men det var för lite, för sent, och nu står vi där vi står.
Finns det något trösterikt efter Österrike?
Tja, ett målfyrverkeri mot Färöarna (en match där Toivonens egenskaper ju faktiskt passar bättre än den avstängde Elmanders) gör att Sverige slirar upp jämsides med Irland och Österrike.
VM-chansen är inte borta.
Det är, å andra sidan, inte frågetecknen heller.
Hamrén har två matcher på sig (Färöarna, Norge i höst) på sig att spela in Per Nilsson som mittback, nu när Mikael Antonsson är skadad.
Sverige har sölat bort sina marginaler nu, vägen till Brasilien finns här än, men den har smalnat till ett streck.
– Man får inte göra sådana här misstag på den här nivån, sa Jonas Olsson när han kom ut ur omklädningsrummet.
Han var sansad och samlad, men han visste lika väl som alla andra att missar och mål avgör både matcher och kvalgrupper.
Inom sig måste han ha varit utom sig.