Jag har nog inte haft tid att sörja

Håkan Ericson i stor intervju om pappa Åby och nya tränarsysslan i Norrköping: Det blir oerhört mycket slit

NORRKÖPING

Ett kvarglömt programblad stämplat av en Ecco-doja i storlek 43 fladdrar förbi över betongläktaren, sidorna är klibbigt täckta av pollen, nånstans i slutet en lagbild söndertrasad av regn.

IFK Norrköping skriker efter hjälp.

Mitt på Idrottsparken står Åbys grabb – redo att skapa sig ett eget namn.

– Den dagen ni bara skriver Håkan Ericson i tidningen så kanske man har presterat något på egen hand, säger mannen som anställts för att rädda en institution i svensk fotboll.

Handslaget är fast, leendet hjärtligt, ögonen ljusa, blicken nyfiken...och klubblokalen...

– ...väldigt fin, va? Spelarna brukar äta därinne i stora salen, och så håller vi på att inreda ett rum en våning ned med nån säng bra att ha till vila mellan passen, plus att det ska finnas lite datorer och nåt tv-spel. Smågrabbarna gillar ju sånt...

Håkan Ericson skrattar. Äntligen. Borta är symptomen efter utbrändheten, de där hemska dagarna när fingrarna darrade, benen vek sig, tårarna forsade. Division 1 med Nacka och tiden när ”pendlingen-fotbollen-husproblemen-småbarnen-otillräckligheten” tillsammans knäckte en kärnfrisk 39-åring, som nu blivit 41, finns inte längre.

2000 har blivit 2002 – och Håkan Ericson största problem är plötsligt text tv:s sida 343: IFK Norrköping, 7 matcher, 1 seger, 2 oavgjorda, 4 förluster, plats 14 – sist i allsvenskan.

”Jag är värd chansen”

Mannen mitt emot pratar om sitt livs idrottsutmaning.

– Jag har jobbat som fotbollstränare i 16 år, varit riksinstruktör i åtta, men nånstans alltid drömt om det här jobbet. Två gånger har jag tackat nej, men nu när B-A Strömberg fick gå och klubben ringde igen kunde jag inte stå emot. Att leda IFK Norrköping är väldigt speciellt. Historien i de här väggarna, alla stora spelare, alla storhetstider...det har skapat en enorm tradition. Jag är ju uppväxt på de här läktarna, med alla spännande matcher och lidelsen och glädjen över resultaten. Efter ett antal hundår i lägre serier tycker jag att jag är värd chansen. Sedan om jag har kapacitet får andra bedöma.

Håkan Ericson är van vid kritiska blickar, han är ju Åbys grabb.

Uppe på ett ensamt piano i lokalens inre finns en minnesbild av en man som under sina 82 år hann göra 15 nyårsrevyer med ”Tjadden” Hällström, ackompanjera Zarah Leander till världsschlagern ”Wunderbar”, föra Sverige till två VM-turneringar – och bli lika med IFK Norrköpings själ.

I vintras gick Georg Ericson bort och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Hur var det att ha en far som var en så stor fotbollsprofil?

– Både gott och ont. Jobbigast var det som spelare, mycket för att man var mer omogen som människa då. Då gick man på den här jämförelsen, att man skulle prestera något bara för att man var hans grabb. Kom man med i något distriktslag handlade det bara om att man var Åbys...det var psykningar naturligtvis, men det störde mig litegrann. Sedan tog jag medvetet, eller omedvetet, ett brejk från Norrköping, flyttade upp till Stockholm och gick på Idrottshögskolan. Jag blev kvar där i elva år mellan 1985–1996 och det tror jag var väldigt bra. Däruppe var det ingen som brydde sig om mitt efternamn, det kryllade av kända personer och jag fick en egen identitet. Det kom inga jobb eller speciella förmåner bara på grund av pappa och jag lärde mig att stå på egna ben. Sedan dess har det inte bekymrat mig.

Vad har han gett dig fotbollsmässigt?

– Jag har ju fått sett mycket fotboll sedan väldigt unga år, annars tycker jag inte att jag haft nåt vidare stöd av honom i min fotbollsuppfostran – han var ju nästan aldrig hemma. Han såg mig spela väldigt lite jämfört med andra föräldrar. Många frågar mig om jag har lärt mig nåt, och det har jag naturligtvis – men fotbollen på hans tid var så annorlunda. Man tränade ett par, tre gånger i veckan och kunde vara landslagsspelare både i fotboll, bandy och hockey. I dag är det ett jobb, man tränar tio pass i veckan, gör inget annat. Fast lite av grunden har han nog lärt mig, det här med att känslan ska styra laguttagningar, att det ska kännas rätt i magen.

Pratades det mycket fotboll hemma?

– Ja, i alla fall när pappa var där, för det var mest det han pratade om överhuvudtaget. Däremot, när han var borta, pratades det aldrig fotboll – min mor var totalt ointresserad. Hon valde den linjen och just den blandningen har varit ganska skön. Jag har fått med mig lite av varje och kan ha andra värderingar i livet än 1–0...det tycker jag känns skönt och hjälper mig att klara pressen.

Vad lärde du dig av Åby som människa?

– Ja, det där är en känslig fråga. Jag höll ett tal på hans begravning som var en blandning av positivt och negativt...han var den store ledaren även hemma och ville styra det mesta. Det har lärt mig att man måste skilja på ledarskapet i ett lag och att vara förälder. Man kan inte bestämma över barn som man bestämmer över ett lag.

Han kunde vara ganska hård hemma?

– Ja...man kan säga så här; han var nog en jävligt bra idrottsledare, för att han var fixerad vid att vara nyttig, vid att prestera hela tiden. Han krävde väldigt mycket hemma på olika sätt, var egoistisk och utgick från sig själv i alla lägen. Det kanske är så man når framgång, men socialt blir det återverkningar också.

Hur var det för dig när han gick bort?

– Jag tror att jag hade förberett mig på tanken i ett antal år, han blev ju ändå 82. Så jag har inte känt mig chockad nångång. Vi hittade honom i bastun och jag visste att han låg livlös, men rusade in och gjorde konstgjord andning tills ambulanskillarna kom. Jag tror att det hände nåt med mig just i den situationen...jag tänkte att nu är det jag som måste ta ansvaret, dels att försöka rädda honom, dels att ta över hans roll. Jag kanske inte har haft tid att sörja. Det har varit hundra kilometer ända sedan dess och från den sekunden har jag varit väldigt drivande hemma. Jag tog hand om begravningen, om mamma, om bouppteckningen. Kanske har det varit ett sätt för mig att ta mig ur det, eller så har jag bara förhalat sorgen. Vissa säger att den kan komma långt efteråt...kanske är det så, jag vet inte.

Håkan stannar upp, erbjuder oss mer automat-cappucino, tvekar över om samtalsämnet är rätt.

– Jag kan förstå att pappa var folkkär. Han har ju alltid haft svårt att hålla inne med sina känslor och sagt vad han har tyckt – det tror jag har uppskattats.

”Vi måste våga fejsa verkligheten”

Blåvita IFK Norrköping genomsyras av ett rikt kulturarv, men har anställt en traditionsbärare som vill skapa en ny framtid. Håkan Ericson säger det inte som kritik, men tycker att klubben måste tänka om.

– IFK har legat i botten under flera år och man måste fråga sig varför naturligtvis. Jag hoppas att vi har påbörjat ett arbete som ska leda framåt. Med facit i hand har IFK fått fram för få egna spelare under den senaste tioårsperioden, och det har ingen förening råd med i dag.

Just därför har förre huvudtränaren Tor-Arne Fredheim anställts som utvecklingsansvarig.

– Det behövs en röd tråd genom hela ledet i klubben, från fem år och uppåt. Spelet, men framför allt träningsupplägget, måste bli mer likriktat. Belastningen måste bli rätt, vi måste träna med rätt saker i rätt ålder. Målet måste vara att etablera laget på den övre halvan igen.

Håkan Ericson vet att han har fått ansvaret för en trupp som under våren inte såg ut att orka i 90 minuter, som uppträdde ängsligt i försvaret, omständligt i anfallet – och som han själv faktiskt ryckte in och hjälpte kvar via kval redan i fjol.

...du vet att pressen kommer att bli stor. Vad skulle hända om IFK åkte ur?

– Vi måste våga fejsa den verkligheten, förstå att det faktiskt kan gå så. Några lag kommer att rasa ur den här serien, så är det – men än så länge pratar vi inte alls om det.

Vad pratar ni om?

– Det kommer att bli oerhört mycket mycket slit – men jag har min vision om hur vi ska spela, och jag tror mycket på den här truppen. IFK Norrköping och allsvensk fotboll hör ihop.

Ericson tycker till om gnäll-Köping & utbrändhet

Anders Burström