Det känns i mitt hjärta när Strömvallen överges

Peter Wennman

Peter Wennman minns tillbaka: ”Farsan såg mig och jag var skräckslagen”

Hålet i nätstängslet längst ner mot Gavleån, bakom ståplatsläktaren, var ­lagom stort för en rädd, pank, hungrig 15-åring.

Jag väntade tills matchen hade börjat och publiken stod med ryggen till.

Sen smet jag upp för slänten, fram till min favoritplats nere vid räcket närmast planen.

Var han där?

Klart han var där.

När allt kommer omkring hade han varit där nästan hela sitt liv, ända sen 1934 när han fick fem öre i timmen för att vakta ­cykelställen under Gefle IF:s allsvenska matcher.

Farsan, alltså. Han satt mitt emot, tvärs över planen, på Strömvallens klassiska ­träläktare.

Jag såg honom. Han såg mig. Och jag var skräckslagen.

Innan jag berättar mer:

I dag är en sorgens dag för mig. Denna Valborgsmässoafton möts Gefle IF och IFK Göteborg i den sista matchen innan fot­bollen flyttar till nåt nytt, modernt och charmlöst vid namn Gavlevallen.

Aldrig mer en promenad över Gammelbron, sen till vänster längs ån, över Parkvägen, fram till ­Villastan och ljuden av snurrande vändkors på gamla Strömvallen.

Det känns i hjärtat.

Det känns som jag har min ­uppväxt bland pelarna på den där kulturskyddade läktaren. Jag har petat i varenda kvisthål.

Jag känner doften av barndomens varmkorv – inget bröd, bara papper, tack – och lukten av liniment från de slitna omklädningsrummen.

Nu är det kört för gamla 34:an. Nu är det slut på gamla tider. Nu är det färdigt inom kort.

Jag var alltså på rymmen. ­Varje ung man med självaktning ska ju rymma nån gång, och min stund var kommen denna dag 1969.

Efter ett så kallat ­meningsutbyte utanför Strömvallens granne Strömbadet fick farsan ­tokspel. Som han kunde få om han blev emotsagd. ­Eller om Gefle IF förlorat. Han ­hade norra Europas ­kortaste stubin.

Han tog några snabba steg mot mig, men jag hann undan.

Jag kan fortfarande ­höra hans röst bakom mig ­medan jag sprang:

– Du kommer inte hem igen! Fattar du det!

Det var alltså samme man som jag vandrat hand-i-hand med till Strömvallen under ­hela min barndom. Var det inte ­fotboll så var det bandy. Jag minns att jag fick varm saftglögg i halvtid när IK Huge mötte Sandvikens AIK.

Och så var det ju friidrotten. Gunder Hägg slog både världsrekord och ­publikrekord här, långt före min tid, men statyn av Gunder utanför huvudläktaren fascinerade mig alltid: han var naken! Man kunde se snoppen!

Ibland viskade farsan högaktningsfullt och pekade:

– Där går Guld-Henry, han som vann i OS 1948.

De gick på fotbollsmatcherna också, de gamla löparhjältarna som jobbade på Brandkåren. Henry Eriksson, Olle Åberg, Gösta ”Sågmyra” Bergkvist och Ingvar Bengtsson. ­Kvartetten som slog världsrekord på den udda ­distansen 4 x 1 500 meter.

Senare i livet såg vi galor med fantastiska namn: Ron Clarke, Kipchonge Keino, ­Dave Bedford, Jay Silvester, Ricky Bruch... jag lyckades till och med få en autograf av längdhoppslegendaren Ralph Boston.

Okej då, gubbjävel, då kommer jag väl inte hem då. Har du sagt det, så.

Jag dör hellre, tänkte jag när jag sprang i riktning Solängs­skolan, stängd för sommarlov.

helskärm

Några minnen:

Jag var bollkalle under ett år, iklädd rödgul Festis-tröja. Jag fick stå bakom ena målet. En kväll var det vänskapsmatch mellan Brynäs och Gais. ­Brynäs var förstärkt med en Nacka Skoglund som kom till Strömvallen i taxi och frågade: ”vilka ére jag ska lira me?”. Gais skulle förstärkas med Gunnar Gren, men han dök aldrig upp. Hur som helst – och det här KAN vara en ­önsketänkande efterhandskonstruktion – fick jag kasta bollen till Nacka när han ­skulle slå en hörna. Hur stort är inte det?

I alla fall?

Jag var elva år och grät som det barn jag var.  Gefle IF var äntligen i allsvenskt kval, det som verkligen var det ­charmigaste, mest spännande kval­system som funnits: segrarna från fyra division I-serier mot varandra om två platser i allsvenskan. 1965: Gefle IF, Grimsås, Gais och Brage. Gefle föll med 1–0 mot ­sagolaget Grimsås ­hemma i första matchen (mål på straff av Kenneth Nyström) och jag var förtvivlad där jag stod ­nere vid räcket närmast planen. Tårarna sprutade. Gais och Brage gick upp.

Manchester United kom för att spela en ­sommarmatch mot en gästrikekombination av Gefle IF, Brynäs och Sandvikens IF (och den var ­inte dålig!) och lyckades vinna knappt. Joe Jordan nickade in ett mål, Steve Coppell, Lou Macari och Gordon Hill är andra jag minns från den kvällen.

Några år innan Brynäs nådde Allsvenskan (1974) råkade de gå långt i ­Svenska Cupen, ända till kvartsfinal. De hade ­fortfarande några hockeystjärnor i laget, men var på gång rejält. Så lottades de mot Malmö FF. Till Strömvallen kom stjärnor jag aldrig sett maken till. Dag Szepanski, Harry Jönsson, Ingvar Svahn, Rolf ”Tejpen” Björklund... ja, alla var fantastiska och ­spelade i ett tempo som aldrig skådats på Strömvallen. Det blev 7–0 till MFF.

För att fira ett jubileum bjöd Gefle IF in självaste Örebro SK, denna allsvenska gigant, till match. Det blev 0–12. Jag skrev artikeln och satte rubriken ”Jubileums­fyrverkeri”.

När Lennart ”Liston” Söderberg var tränare för Gefle hördes han en gång ­skrika i halvtid, genom den tunna dörren till ­omklädningsrummet: ”Hör ni inte vad jag säger? Tror ni jag berättar sagor för er? Tror ni att jag är nån jävla ELSA BESKOW?”.

När Huddersfield kom på sommar­besök vågade jag mig fram till en av coacherna och frågade, på ytterst knagglig engelska: har ni några klubbnålar? Den trevlige mannen fixade det och klappade mig på huvudet. Sen dess har jag alltid haft ett gott öga til Huddersfield.

Det snyggaste mål jag nånsin sett i ­fotboll – ja, det gäller fortfarande – gjordes av Gefle IF:s Kenneth Åslund i en kvalmatch mot Kubikenborg. Det var en frispark på ­liggande boll, stenhårt i båda stolparna och ribban innan den lade sig till rätta i nätmask­orna i ena krysset. Hälsingegrabben Åslund – senare i Norrköping – är den största fotbollsidol jag haft. Otroligt bra. Hade han spelat i Premier League i dag, med den bollträffen, hade han varit mångmiljonär.

Själv spelade jag två gånger på Strömvallen. En juniorfinal, där jag ­troligen var sämst på planen, mellan mitt lag IFK Gävle och det talangfulla IK Sätra (med hockeystjärnor som Lill-Janne Eriksson och Janne Kock). Samt en förmatch ­mellan Brynäs hockeylag och Gävles sportjournalister. Jag hade Lill-Prosten Karlsson mot mig på min kant och flög som en mygga varje gång han rörde mig.

I tre dar levde jag på pepparkakor och ­kaffe i Biljardsalongen i Gävle. Det var ­gratis. Jag sov – eller försökte – på ett ­stengolv högst upp i ett höghus. Jag hade en påse Twist också, som jag fått av en ­kompis.

Men i helvete att jag tänkte gå hem.

Under många år hörde jag farsan ­berätta samma dramatiska historia för sina bekanta. Den handlade om att jag, kanske i tre–fyraårsåldern, plötsligt var försvunnen under en match.

– Innan jag hittade honom fick vi tömma hela Strömvallen, tjoade han.

Långt upp i tonåren trodde jag att ”tömma hela Ström­vallen” betydde att nån hade ropat i en högtalare: alla ut! Vi söker en pojke!

Sanningen var ju bara att farsan fick vänta tills matchen var slut och alla gått hem. Då hittade han mig grävande i gruset under ståplats­läktaren, helt obekymrad.

Så nu var det fjärde dan. Morsan och ­farsan hade gått långa promenader runt stan och letat efter mig, jag hade sett dem på avstånd, och de hade tagit ett beslut: om han inte dyker upp i morgon efterlyser vi ­honom hos polisen.

Denna fjärde dag var det fotboll på ­Strömvallen, Brynäs–Degerfors.

Farsan visste:

Om inte grabben är på matchen är han död. Det finns inte på kartan att han missar den.

Han satt alltså på sin vanliga plats och spanade in mig tvärs över planen. Det var på samma plats som jag sista gången såg honom i livet utanför sjukvården, i keps och gul jacka, för fem år sen.

Jag följde spelet med ena ögat och höll kollen på farsan med det andra. Jag var trött, hungrig och förtvivlad. Jag ville kanske innerst inne att han skulle fånga mig, så det blev slut på detta elände. Men samtidigt envis.

Så gick Brynäs till attack, jag tror det var Anders ­Ahlström, och det blev tilltrassalade situationer framför målet och det gick några minuter och... plötsligt kände jag en lätt hand på min axel:

– Nu går vi hem. Mamma har köpt ­jordgubbar.