Barnet i buren

helskärm

Från en ”hundbur” i Rosengård till fotbollsvärldens största arenor. I boken ”Zlatan är Zlatan” har författarna Jennifer Wegerup och Petter Karlsson följt superstjärnans väg till toppen.

Sportbladet kan nu exklusivt publicera utdrag ur boken. I första delen av tre: Zlatans barndom.

– Min karriär började i en hundbur, säger Zlatan och låter dubbskorna av storlek 47 liksom sjunka ner i den frodiga gräsmattan, samtidigt som han minns en grusplan femhundra kilometer bort, där varje glidtackling gav skavsår på baksidan av låren.

Kanske var det därför han aldrig lärde sig att tackla ordentligt. Han vet inte riktigt. På den lilla planen i kvarteret Törnrosen i Rosengård lönade det sig hur som helst att stå på benen. Träna upp balansen. Låta bollen jobba.

Zlatan ler åt minnet:

– Grusplanen hade två meter höga nät. Det var som att lira i en bur, en sådan där rastgård för hundar kan man säga. Jag spelade jämt, jämt, jämt. Vi körde turneringar mellan olika kvarter och vann jämt. Slog till och med riktiga division 7-lag.

Vem gjorde målen?

– Jag förstås!

Och så det där skrattet igen, som kommer farande som en dribblingsräd genom ett Romaförsvar och ger associationer till sanslösa klacksparkar och fantastiska volleyskott.

Klarade Ronaldinhos trick

Zlatan är på gott humör den här dagen. Dagens pass med landslagstruppen har gått bra. På en träningsplan våt av morgondagg har han lufsat runt till synes loj, nästan ointresserad. På de obligatoriska uppvärmningsvarven har han legat sist som vanligt. Så fort Lars Lagerbäck höjt visselpipan mot munnen, har han, likt en Pavlovs jycke som reagerar på ringklockan, omedelbart stannat upp, lufsat fram till en nätkasse för att försvinna en stund ensam ner till hörnflaggan där de där röda fyrtio­sjuorna liksom smekt bollen som en varsam hand smeker en kvinna. Rullat den under sulan. Snärtat upp den längs ena vaden, klämt fast den i knävecket, släppt över den på andra vristen och låtit den fortsätta upp mot nacken där?

Ja, eller hur han nu gör.

Journalisten Simon Bank har beskrivit en landslagsträning på Stockholms stadion där Henke Larsson försökte lära sig ett nytt Ronaldinhotrick där bollen skulle fara upp i luften genom att den först klämdes ihop under höger vrist och sedan studsade upp av sitt eget tryck en dryg meter i luften. Henke testade och testade utan att lyckas.

– Får jag försöka? sa Zlatan.

Och klarade tricket i första försöket.

För i Zlatans närhet tycks den där bollen, 440 gram enligt FIFA:s föreskrifter, kunna bli både tyngdlös och förvandlas till en missil.

Magnus Hedman får känna på det sistnämnda. Detta är 2004, någon vecka före EM i Portugal, och vi ser Hedman göra sitt sista träningspass på svensk mark innan han lägger handskarna i prisskåpet (åtminstone tills Chelsea plötsligt ringer hösten 2006 och behöver en tredjemålvakt). Hedman och Zlatan har en speciell relation. Båda är snabba i käften. Gillar att tråka varandra.

Svider i fingrarna

Hedman ropar till Zlatan som lojt låter en löpboll rinna i väg över kortlinjen:

– Behöver man inte springa i Ajax?

Zlatan:

– Nä, där får man bollen på fötterna!

Nu står de ungefär 15 meter från varandra. Bollen kommer seglande från vänster. Zlatan höjer blicken, fixerar bollbanan, drar sitt långa högerben bakåt och – pang!

Efteråt är det nästan märkligt att det ens finns några hela ben kvar i handen. Bollen går mot ena stolproten, Hedmans näve är där, men projektilen är så hård och precis att den inte ens ändrar riktning när den smäller in i skinnet. Efteråt tar sig Hedman i smyg åt fingertopparna. Skakar den ömmande handen.

Och Zlatan bara flinar när vi efteråt står på trägolvet i ett gammalt omklädningsrum i Uppland och snackar om det kommande mästerskapet och stämningen i truppen.

– Det är alltid extra gott att sätta bollarna på Hedman. Han är så retlig. Ska alltid psyka och komma med kommentarer.

Du själv då, Zlatan?

– Jag? Aldrig! Jag är väl bara lugn. Haha!

Pojklagstränaren

Zlatans gamle pojklagstränare Dusan Svikovic – en man som pratar i korthuggna meningar, ungefär som snabba väggpassningar – minns att det redan från början var något säreget med den där lille mörke grabben som kom cyklande till hans träningar våren 1990.

Dels var det att killen alltid tycktes ha en boll vid fötterna. Han spelade bland hyllorna i affären, med en glass i handen. Eller så bar han den under tröjan ”som en gravid kvinna bär sitt barn”. Vissa nätter låg lädret till och med i sängen, påstod pappan som ibland dök upp vid matcherna, en hårdför man som inte sa särskilt mycket, men efteråt kunde ta sonen avsides, sätta sig på huk och predika vad som tycktes vara ett genomgående mantra: ”Kämpa, kämpa, du måste kämpa om du ska bli något!”

Dels var det att cykeln alltid verkade för liten. Efteråt har Dusan Svikovic förstått att det var ett tecken på att familjen Ibrahimovic kanske inte hade det så fett. Cykeln fick hänga med tills den helt enkelt föll sönder många år senare. På den kom Zlatan farande med skorna i en plastkasse på styret. Röda skor inköpta på lågpriskedjan Skopunkten. Även de med tiden tämligen slitna.

De är också en del av den levande myten om Zlatan, de där skorna. Precis som alla vet att Björn Borg inledde sin sagolika karriär med hjälp av en garageport och ett tennisrack som pappa Rune vunnit i en pingisturnering, så vet många numera att det någonstans i södra Sverige runt 1990 fanns ett par röda skor och en inhägnad grusplan där en saga tog sin början.

Drömmarnas fält.

Zlatanland.

Vad ni vill.

17 mål i en turnering

Vart skorna till slut tog vägen, vet ingen i dag. De saknas tyvärr i det lilla fotbollsmuseum över sonens karriär som pappa Sefik låtit inrätta i sitt nya hem. Här finns fotografier, små bucklor, vimplar, pärmar med klipp, bollen den 17-årige Zlatan fick under en turnering i Tyskland när han gjorde 17 mål, skorna från debuten i juniorlaget mot Slovakien och den rödvita tröjan med siffran nio och texten ”Ibrahimovic” som tränaren Arsène Wenger gav Zlatan vid besöket hos Arsenal år 2000.

Men ”hundburen” är kvar.

Sedan juni 2006 är dock gruset borta. Känner man med skosulan mot underlaget så sviktar det på ett skönt, lite lockande sätt. Sportfirman Nikes projekt Joga Bonito drog in med asfalt, gummiduk och en hemvändande son som skrev autografer, orsakade hysteri och visade alla att det går att odla rosor även bland betongväggar. Rosengård har visat sig vara en utmärkt mylla för fotbollsproffs. Som barn tiggde Zlatan autografer av den äldre Yksel Osmanovski som bodde i en villa i den lite ”finare” delen av Rosengård – och så småningom hamnade i italienska Bari. I samma trappuppgång som Zlatan bodde som baby, Cronmans väg 5A, fanns också Valentino Lai som våren 2001 debuterade för Venezia. På senare år har Rosengård även exporterat Bovar Karim och Labinot Harbuzi till Feyenoord, ej att förglömma en viss Serjkan Yalic, målfarlig anfallare som faktiskt är släkt med Zlatan.

”Hundburens” nya målstolpar är guldfärgade, förstås. När solen hittar fram mellan hyreslängorna, så glittrar de så att det nästan gör ont i ögonen. Det serbokroatiska ordet ”zlato” betyder ”guld” eller ”gyllene”. ”Zlatan” skulle närmast kunna översättas med ”guldklimpen”, eller möjligen ”guldgossen”. Den blonda (jo, faktiskt) bebis som föddes på Malmö allmänna sjukhus den 3 oktober 1981 av den kroatiska städerskan Jurka Ibrahimovic var i alla fall tung och präktig så att det förslog.

Zlatans extramamma

– Zlatan vägde nästan fem kilo. Ett mycket vackert barn. Jag vet, jag var den förste som såg honom på BB. Och jag har bytt många blöjor på honom i mina dar. Torkat hans rumpa.

Berättar Maria Persson, som i alla år varit Jurkas bästa väninna och – inte sällan – Zlatans extramamma och barnvakt. Ber man hyresgästerna i kvarteret Törnrosen att peka ut någon som kan vittna om Zlatans uppväxt, så pekar de flesta mot ett fönster på andra våningen i trappuppgång 5A. Där bor Maria, en generös, glad och pratsam kvinna som kom till Sverige för 30 år sedan på semester, mötte en svensk man, Paul Persson, och blev kvar. I samma trappuppgång bodde familjen Ibrahimovic.

– Alla tror att Zlatan är född på första våningen i 5C, men dit flyttade familjen först senare. Till en trea. Säger Maria Persson och trots att hon är lite rädd för vad vi kommer att skriva, så märks stoltheten över att kopplas ihop med en världsstjärna.

– Hur Zlatan var som liten grabb? En riktig busunge. Och hade alltid en fotboll med sig var han gick. Hans mamma blev arg när han spelade inomhus. Han gick alltid själv ner till planen. Vi brukade sitta i fönstret, Jurka och jag, och se hur han stod där nere och dribblade. Alltid dribblade. När han inte satt inne och spelade Nintendo, förstås.

Läser aldrig böcker

Tv-spelen är också en del av historien om Zlatan. När ungar på 1950-talet lärde sig fotboll genom Gunnar Grens fotbollsskola och på 1970-talet genom att titta på Tipsextra och läsa Buster, så har Zlatan delvis lärt sig sina konster via satellit-tv och dataspel. Vid sin första proffsflytt inledde han shoppingrundan med att inhandla en av de första 52-tummare som fanns att köpa i Amsterdam. På hotellrummen läser han aldrig böcker, han spelar tv-spel. Han är den nya generationens fotbollsspelare, utan tvekan. Och en bild av en utveckling som har förändrat världen i grunden, även fotbollen.

I morgon: Zlatans stora bilintresse och äventyret i en racerbil i Ungern.