Bank: VM:s yngsta lag har inte visat allt – men mer än alla andra

Simon Bank

DURBAN. Dåliga lag kommer de att slå. 

Dumma lag kommer de att förnedra.

I går fick VM ett lag som ställde sig upp, spände ögonen i alla andra och sa:

– Vi är Tyskland. Vilka är ni?

Vid frukostbordet hamnade jag bredvid en australiensisk supporter som hade så mörka ringar under ögonen att han såg ut som en tvättbjörn.

– Jag har rest i 42 timmar i sträck, sa han. Landade klockan fem i morse. Vad tror du om matchen?

Man vill ju gärna vara snäll då. Säga något upplyftande.

Durban är en stad som borde vara gjord för australiensare. Långa, soldränkta stränder där alla som kan stå håller på med sport; surfar, spelar rugby, leker fotboll eller cricket eller klättring. Och så en arena som om man kisar och verkligen vill ser ut som operahuset i Sydney.

Tyvärr var det precis likadant med Australiens fotbollslag.

Jo, vi ska ställa oss upp och applådera ett Tyskland som var precis allt det man vill att ett fotbollslag ska vara, men innan vi gör det måste vi för hederns skull tala om vilka de mötte.

Pim Verbeek, Australiens holländske förbundskapten, måste ju ha vetat ett par saker om den här matchen innan den började.

Han visste att han hade ett långsamt försvar. Han visste att Tyskland vimlade av snabbhet och passningsskicklighet. 

Hur han lyckades räkna ihop den ekvationen och komma fram till att den bästa lösningen var att spela 4–4–2 med backlinjen 50 meter upp, laget kompakt, och ändå spela avvaktande fotboll är ett av de största taktiska fiaskon jag någonsin sett på den här nivån.

Växer för varje generationsväxling

Så.

Nu kan vi ägna oss åt samma sak som resten av fotbollsvärlden förstås gör i dag: Att kasta kärlek på FC Bayern Deutschland.

För varje steg som Jogi Löws lag tar av

sin generationsväxling så blir de intressantare och roliga att se på. Före avspark noterade jag en stor, svart banderoll med vit text som hängde borta i den tyska kurvan. CHEMNITZ stod det, i versaler. Michael Ballacks födelsestad. Det var också enda gången den här kvällen jag tänkte på kapten Ballack.

När Philipp Lahm, Sami Khedira och

den ojämförlige lille generalen Bastian Schweinsteiger såg det där ihoppackade australiska blocket – med 30 meter från

lägsta back till högsta anfallare – tänkte de aldrig tanken på att stressa sig förbi det. De spelade in i det i stället. 

När Lukas Podolski och Thomas Müller såg de 40 meterna av yta bakom Australiens backlinje tänkte de precis samma tanke som Miro Klose:

– Mums filibabba.

Med bolltrygghet, teknik, ambitiösa djupledslöpningar och fem startspelare från Bayern Münchens mästarlag monterade de ner motståndet precis hur enkelt som helst.

Tyskland ställde upp med sin yngsta VM-

elva sedan 1934. Australien ställde upp med den femte äldsta elvan i VM:s historia.

Det var som att se ett gäng sextonåringar knalla in på ålderdomshemmet och utmana 90-åringarna på Playstation.

Müller sprang igenom en misslyckad offsidefälla och lät fenomenet Podolski (han har nu gjort lika många mål i landslaget, 38, som han gjort i Bundesliga på hela sin karriär) trycka in 1–0. Miro Klose hoppnickade in sitt elfte VM-mål på ett 24-

karats inlägg från Lahm. Att det stannade vid 2–0

i paus var en gåta. Det kunde varit 6–0 redan där.

Taktiskt drillade småttingar

I andra korrigerade Verbeek det han kunde, bytte in Brett Holman som mittfältsspets, gick över till 4–1–2–3 – och började pressa högt.

Under ett par darrande minuter såg det faktiskt ut som att han därmed löst en biljett in i matchen igen. Tyskland började tappa boll, Mertesacker fick en boll på handen i straffområdet, spelet hackade lite. Sedan bestämde sig den mexikanske

domaren Marco Rodriguez Moreno (förtroendeingivande domarnamn, Moreno) för att ge Tim Cahill VM:s hårdaste röda kort, och så var matchen över.

Det blev 4–0, och alla som tänkt tanken på att slåss om VM-guld noterade oroat ett par saker:

Att Tyskland har ett bolltempo (högre utan Ballack) och en bollsäkerhet som gör dem svåra att pressa.

Att Mesut Özil och Sami Khedira kan använda sin teknik på ett vuxet sätt numera.

Att småkillarna var så taktiskt drillade att de inte ens sista halvtimman stressade fram anfallen mot ett vidöppet Australien.

Att Bastian Schweinsteiger gjorde den särklassigt bästa enskilda insatsen hittills i VM.

Att Klose må ha varit ineffektiv, men att han trots allt tryckt på den där VM-knappen igen.

Det var färre tyska supportrar på plats än vi vant oss vid i mästerskapen, men de som var här gick ut i en sagolikt ljummen Durban-natt med sug efter mer. Deras lag har inte visat allt än, men de har visat mer än alla andra.

Och Australien? Nyligen sa Pim Verbeek att ”vi kommer inte att vinna VM”, och fick våldsam kritik för den attityden.

I går stod det klart att det är den vettigaste VM-analys han gjort på ett tag.