Har Defoe förlåtit Svennis? Glöm det

Peter Wennman

Wennman: Drevet har aldrig förstått Svennis uttalande

SUN CITY. Om han kommer att minnas det där målet?

Kan ni vara säkra på.

Om han har förlåtit Sven-Göran Eriksson?

Kan ni glömma.

Jermain Defoe, mannen som sköt England till åttondelsfinal mot Tyskland, är fortfarande bitter på Svennis.

Ni kanske kommer ihåg:

Defoe, 27, hade spelat en rätt framträdande roll i Svennis engelska landslag innan EM 2004 och VM 2006 (han debuterade mot Sverige i Göteborg 2004), och Englands svenske manager gav honom mycket beröm.

Men när VM-truppen till Tyskland för fyra år sen togs ut var han bara på stand by-listan.

Defoe var med i kvalspelet, med på alla läger, med på flyget till Baden-Baden. Han var dessutom lysande på Englands alla träningar.

När så Wayne Rooney gav klartecken till VM-spel efter sin skada valde Svennis att skicka hem Defoe. Kvar i truppen var däremot den 17-årige debutanten Theo Walcott, som inte fick spela en sekund.

Defoe tog ett stolt men tårfyllt farväl av de landslagskompisar (och de var många) som tyckte det var ett synnerligen märkligt beslut. För att inte säga obegripligt.

”Fattar inte hur Eriksson...”

När det engelska pressdrevet ifrågasatte Svennis agerande och undrade om inte Jermaine Defoe var den målskytt England behövde i VM, svarade Svennis iskallt:

– I don´t think so.

Det är ett uttalande som Drevet aldrig förstått.

Defoe, som gjorde över 20 mål för Tottenham den gångna säsongen, har inte heller kommit över det.

Han mötte media i går som hjälte efter Englands 1–0 mot Slovenien, han sa att det var ett VM-mål han drömt om och alltid kommer att minnas, men det var fortfarande snack om den där Svennis-petningen.

– Jag anser att jag borde varit med i den turneringen. Jag var i absolut toppform. Jag fattar inte hur Eriksson resonerade, sa Defoe.

Nu fick den enkla london­grabben – som blev retad i skolan för att han var så liten – göra sitt första VM-mål fyra år för sent, så att säga.

Jag tyckte det kändes fint att höra honom berätta om det.

Grät i telefonen

Innan vi gick in i ett rum för att prata lite närmare med Defoe varnade Drevet mig:

– Du ska veta att han inte är den skarpaste kniven i lådan.

Men vem är väl det? Jag hade inga problem med att känna sympatier för Jermain Defoe.

När de vanliga, inlärda klyschorna var avverkade berättade han om sin mamma, Sandra, som inför mötet med Slovenien ringde och grät i telefonen.

Hon har stöttat honom hela livet. Hon blev utskälld av en lärare på ett föräldramöte för att unge Jermain bara hade fotboll i huvudet, men då svarade hon bara:

– Det ska du ge fan i.

Två veckor senare gjorde Jermaine sex mål när hans skola vann distriktsmästerskapet, och samme lärare tvingades erkänna att fotboll nog var Jermains bästa ämne.

Ett tungt bakslag för mamma, den största supportern, var att sonen blev petad av Svennis. Hon var mycket arg efter det.

Inget sms från Svennis

Ett ännu tyngre var att Jermains halvbror, Jade ”Gavin” Defoe, blev misshandlad till döds på en gata i London den 24 april i år.

Jermaine:

– När hon nu fick reda på att jag skulle spela från start mot Slovenien ringde hon och grät av lycka. Det har du förtjänat, sa hon. Slappna bara av och gör ditt bästa. Vi sitter hela släkten (och den är stor) framför tv:n och håller på dig.

Så ni kan alltså tänka er hur det lät i familjesoffan när lill-Jermaine avgjorde mot Slovenien.

– Det bara tjöt i min mobil av alla grattis-sms, skrattade Spurs-stjärnan.

Fick du nåt av Sven också, undrade Eleganten.

– Skulle inte tro det, skrattade Jermain.

Och annars? Drevet i går?

Inte mycket att säga. Bussen var nära att köra över en apa, Mr Först-i-kön trängde sig lite dumt på flygplatsen, Giancarlo från Gazzettan höll sig givetvis på sitt rum hela kvällen och vi andra rörde oss som zoombies i ett töcken av sömnbrist.

Vi lär vakna på söndag: Tyskland-England. Underbart. Vilken fight.