Bank: Det kostar att hänga ut hela systemet
Pennalism, sexism, machokultur – och en och annan kukbild i inkorgen. Vad ska fotbollen säga om det, om den är helt ärlig?
”Ja. Jo. Vi vet. Men…”?
Någon gång borde vi män följa men-tanken hela vägen.
Att det alltid varit så här betyder inte att det alltid måste vara så här.
I grunden gillar jag att städa. Det finns något djupt tillfredsställande i att röja upp i smutsberget på diskbänken, att moppa bort dammtussarna från golvet, att putsa fönstren, se skillnaden efteråt.
Strykning däremot. Det är vidrigt.
Att stryka tar tid, det är ett evighetsjobb, men det händer ju liksom ingenting, inget mer än att ett berg kläder förvandlas till ett nytt berg kläder med – i bästa fall – lite skarpare kanter.
Jag har tänkt en del på städning när jag följt den senaste veckans #metoo-orkan, hashtagen som lyft luckan till mörkervärlden där kvinnor vittnar om trakasserier och övergrepp, om antikulturer och angrepp.
Vittnesmålen initierades från nöjesindustrin, men vällde in i varenda liten vrå. I företagen, i politiken, i mediebranschen, långt in i Aftonbladet-korridorerna där jag jobbar till vardags.
Om vi sorterar undan de värsta lynchmobbs-dragen som häftat på kampanjen är #metoo fantastisk.
Så många ville kliva ut med sopborstarna i högsta hugg, alla redo att göra sitt i storstädningen.
Ändra domarrollen
Här skulle tafsarna diskas undan. Här skulle övergreppsmännen dammas på. Men när det kommer till det där som kräver mer, som kostar mer men märks mindre, då är det inte lika självklart.
För det är jobbigt att stryka. Och i fotbollsvärlden blir det nästan alltid så här när vi pratar om kulturfrågor.
Huliganism kan vi gärna prata om, för då är ”alla” överens. Men hatkulturen på läktarna, som omfamnas av hundratusentals? Nej för helvete, rör inte den, för då måste vi ifrågasätta oss själva.
Videodomslut? Det kan vi gärna snacka om, istället för att debattera synen på domarrollen och vårt ansvar för den.
En landslagsspelare som skickat dickpics till en förbundsanställd? Där är vi överens: Häng ut grisen på tork. Men jargongen, sexismen, den sneda maktbalansen som präglar hela fotbollssporten, nerifrån och upp? Nej, låt bli. Då måste vi ju röntga hela systemet.
När Gunilla Axén gick ut och berättade om trakasserier hon utsatts för, om penisbilder som skickats till henne, avslöjade reaktionerna mer än uttalandet. En säkerhetschef som säger om en utsatt anställd att ”det var upp till henne själv” att välja om saken skulle drivas vidare har förstås missförstått sitt uppdrag bortom alla gränser. Axén har blivit ifrågasatt och förminskad av de som borde vilja skydda henne mest av alla.
I veckan som gick har jag läst Caroline Hainers kongeni(t)alt vältajmade boksläpp ”Män visar kuken för mig”, en läsvärd diskussionsbok om makt och penis. Hainer blandar ihop siffrorna för anmälda sexualbrott och antalet ”beräknade” händelser, men de förtjänar ändå att upprepas:
Det uppskattas att svenska kvinnor drabbades av 480 000 händelser som kan kallas ”sexbrott” 2015.
480 000. I Sverige.
Och vi behövde en hashtag för att inse att vi borde prata kön och makt?
Jag tror alltså inte att det är en slump att experterna Jesper Fundberg och Peter Svensson upplevt motstånd när de velat peka på de grundläggande kulturfelen i fotbollsvärlden.
Fotboll är skapat av män för män, fotboll uppfanns för att reproducera och utveckla en viss sorts maskulinitet. Det där är inga åsikter utan historiska faktum.
Börjar man leta efter tecken på att det på många sätt fortfarande är så kommer man aldrig att bli klar; från Zlatan Ibrahimovics cykelsparkar till det faktum att exakt noll av herrlandslagets spelare orkade skicka en hälsning till sina kollegor i damlandslaget under deras EM-slutspel.
Det finns normer som genomsyrar fotbollssporten, som sedan århundraden tillhör fundamenten. Ett socialt regelverk som kan vara en snabb genväg till gemenskap för alla på insidan. Jag har vuxna vänner som i praktiken har jargong som modersmål, jag jobbar själv på en sportredaktion med allt vad det innebär av balansproblem och etablerade strukturer.
Finns motrörelser
Att ge sig på allt det här är ett mastodontarbete. Det är som att stryka. Och de som sitter på maktstolarna har ju annat, mer konkret, att syssla med.
De ska till VM, de ska dra in pengar, de ska ordna sponsorer, bygga ett nationellt centrum för fotboll, kanske fixa hybridgräs i allsvenskan. Saker som ger resultat, som syns.
Nu finns det ju också motrörelser. Sisu och RF arbetar med sitt 2025-projekt för en inkluderande idrott, fotbollförbundet har sina mångfaldsprojekt. Medvetenheten är inte vad den borde vara, men den är större idag än den var igår, och den blir ännu större varje gång som idrotten tvingas diskutera de här frågorna.
I grunden ligger normerna: att ifrågasätta hur de yttras sig, var de kommer ifrån, vad vi har dem till och vad vi egentligen vinner på att allt fortsätter som det alltid varit.
Jo, några vinner alltid. Både ni och jag vet vilka de är.
De senaste dagarna har Gunilla Axén varit modig nog att peka på hur det kan se ut hos dem som förlorar.
Det kommer att ta tid, men vi behöver verkligen städa. Och stryka.
Mer läsning i samma ämne
