NAPOLIS ÅTERKOMST
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-11
Tre år efter konkursen och tvångsnedflyttningen till Serie C är Napoli hemma igen. Efter 0–0 borta mot Genoa i går är den förra storklubben tillbaka i Serie A.
Författaren Tomas Lappalainen berättar om en stad där fotboll och samhälle hänger ihop som kanske ingen annanstans. Och det är inte alltid lätt att förstå hur.
Här är ett utdrag ut hans bok ”Se Neapel och sedan dö”.
N
eapel är en fattig och tungt kriminellt belastad metropol. Här är brotten ”av maffiatyp” och mordnivåerna utan konkurrens de högsta i Italien.
Drogmarknaden är störst i landet och stora delar av befolkningen ägnar sig åt tillverkning av piratkopior eller handel med smuggelvaror. Livet är regellöst och intensivt. Lagen finns – trots att staden har fler poliser per invånare än någon annan italiensk stad – ofta bara på pappret. I många stadsdelar är camorrans dominans så stor att staten av vanligt folk upplevs som fienden. Dussintals gånger under senare år har rasande folkhopar – kvinnor, män, ja hela familjer – angripit polisen när den försökt hävda lagen genom att till exempel arrestera någon camorraboss. Kommunen, regionen, staten – politikerna med andra ord – upplevs ofta bara som ett rövarband som skor sig på vanligt folk utan att lyckas skapa några jobb eller någon utveckling för södra Italien. Camorran är lokalt förankrad och skapar åtminstone jobb. Så resonerar många.
C
asal di Principe norr om Neapel har under senare tid varit den mest kriminella zonen i hela Europa. Den officiella arbetslösheten är enorm trots att det arbetas hårt i området. Koncentrationen av byggföretag är bisarr. Utbildningsnivån är låg men antalet Mercedesbilar per invånare högst i Europa.
Politiken var tills för några år sedan helt i händerna på camorran. Åtskilliga gånger på senare år har kommunstyrelser i området upplösts på grund av camorrainfiltration.
C
asalesarna, som den styrande klanen kallas, är tillsammans med Corleonesarna på Sicilien den enda klanen som fått sitt namn efter den ort den kommer ifrån. Det är också bara med Corleonesarna man kan jämföra när det gäller klanens totala maktgrepp över orten. När Corleonesarnas boss, Bernardo Provenzano, efter att ha hållit sig gömd i fyrtio år greps på våren 2006 övergick rollen av att vara Italiens mest efterspanade brottsling till Vincenzo Zagaria, som är boss för Casalesarna.
Camorrabossen Walter Schiavone bodde här. Han måste – precis som stora delar av den hip-hopvärld som strömmat ur de amerikanska gettona – verkligen ha gillat filmen Scarface. Han byggde nämligen åt sig själv en kopia av den lyxvilla som gangstern Scarface har i filmen. 850 kvadratmeter på tre våningar, doriska kolonner, halvmåneformade trappor, jättelik trädgård med swimmingpool. Han är en gangster som förverkligat en av gangsta rapens drömmar.
V
illan är en Hollywooddröm som numera är förkolnad och svart. Camorran satte eld på villan när det stod klart att staten skulle konfiskera den. Så är det över hela södra Italien. Det man inte kan rädda undan förstör man. Staten är en fiende. Maffiaklanerna agerar likadant som retirerande arméer i krig. Hellre förstöra än låta fienden ta över.
När jag i höstas gick runt i den utbrända Scarfacevillan hittade jag i ett av barnens rum ett nedsotat tidningsklipp på väggen med följande text:
”Albanova slipar sina vapen.”
Albanova var det namn som orten Casal di Principe fick under Mussolinitiden. Det betyder ”Ny gryning”: fascismen satte en våldsam press på de här trakterna. Jag tänker att klippet på något sätt måste handla om klanens militära aktiviteter, det vill säga den gren av verksamheten som just Walter Schiavone var ansvarig för. Men det jag läser handlar om fotboll, att laget Albanova spelat oavgjort, 3–3, mot den italienska militärens landslag.
Handlade klippet bara om ett oskyldigt intresse för ortens fotbollslag? När jag senare läser om de egendomar till värden av hundratals miljoner euro som staten konfiskerat av Casalesarna finner jag att även detta fotbollslag hörde till det som staten tog över. Det var det första fotbollslaget någonsin som konfiskerades som camorraegendom.
M
en trots fattigdomen och kriminaliteten finns i befolkningen i Neapel en svårslagen energi. Den tar sig många uttryck. Ett av dem dånar på San Paolostadion på söndagarna. Napolis fans nådde på 1980-talet världsrykte och utnämndes 1987 av Internationella fotbollsförbundet till världens mest civiliserade supportrar. Det var under epoken Maradona när Napoli två gånger vann den italienska ligan. Det var också en period av intensiva samhällsproblem i staden. Camorrakrigen skördade hundratals offer, heroinet gick som en ond storm genom gränderna och politiken var liksom på andra håll i Italien genomkorrumperad. Maradona själv umgicks med camorraklanen Giuliano i stadsdelen Forcella. Somliga menar att det var här han började med kokain. Neapel, sade man, var en stad i Serie B men med ett fotbollslag i Serie A.
M
en på 1990-talet talades det om en sorts pånyttfödelse för staden Neapel. Med borgmästare Antonio Bassolino togs en rad initiativ som tog itu med de värsta sopbergen i staden. Vackra piazzor, som dittills bara fungerat som parkeringsplatser, rensades från bilar. Camorrabrottsligheten tycktes minska. Egendomligt nog var det under precis denna period som fotbollslaget Napoli förlorade all kraft och påbörjade sin rutschbana ner i seriesystemet. Nu var det alltså så att staden hade gått upp i Serie A medan fotbollslaget åkt ned i Serie B (och till och med C).
På hösten 2004 verkade kraften återvända till Napoli. Lagets ledning byttes ut. Publiken strömmade till och intäkterna ökade. Nya spelare kunde köpas och 2005 inleddes med en lysande serie matcher. Ofta hade Napoli – i Serie C! – mer publik än någon annat lag i Italien. Detta skedde samtidigt som samhällsproblemen växte i staden. Camorrastriderna blev så intensiva att kriminaliteten i Neapel lyftes upp till en stor nationell fråga. Inrikesministern uttalade sig var och varannan dag om problemet Neapel. Han sade att staden var på väg mot ”ett tillstånd av social och ekonomisk upplösning”.
Tidningarna öppnade särskilda vinjetter under vilka de senaste morden skildrades och analyserna som försökte förstå maktlogiken bakom klanfejderna bredde ut sig.
Och så har det sett ut sedan dess. Under hösten 2006 har Italiens toppolitiker åkt i skytteltrafik till Neapel för att försöka komma underfund med hur kriminaliteten och camorran ska kunna bekämpas. Men laget Napoli går från klarhet till klarhet och toppar nu Serie B och alla förväntar sig att laget ska ta sig upp i A.
K
an det verkligen vara så att fotbollslagets styrka står i omvänd proportion till stadens? Att när allt tycks vara på rätt väg i samhället så tappar fotbollen kraft? Och omvänt när samhället förfaller i kaos så kanaliserar staden sin stolthet och sina symboliska energier in i fotbollen?
Ja, kanske. De sociala problemen i Neapel är gigantiska. Arbetslösheten ligger på cirka 30 procent i staden som helhet och kring 60 procent i de värst utsatta delarna. Fattigdomsproblemet drabbar borgerligheten i sin tur genom den utbredda kriminaliteten. Och alla neapolitanare lever i en situation av stor stress: staden är extremt tättbefolkad, den offentliga administrationen absurt ineffektiv och trafikkaoset det värsta i Europa.
F
otbollslaget har sedan lång tid tillbaka varit centrum för en symbolisk frizon där allt annat försvinner till förmån för en extas över den egna identiteten. Fotbollen har setts som ett område där Neapel kan hävda sig i en nationell tävlan. I fotbollen ”finns” man på ett nationellt plan. Och just i Neapel har detta stor betydelse. Supportrarna – både de på stadion och de som darrande sitter framför tv- och radioapparater – uttrycker den fattiga söderns ilska mot det rika och avancerade norr. I utmaningen av de mäktiga fotbollsorganisationerna i Milano och Torino finns hela söderns revanschlusta. Maradona slog huvudet på spiken när han sade att Napolis seger var en seger över rasismen i Italien.
I
matcherna mot lag från Rom laddar neapolitanarna in hela den bitterhet som finns lagrad efter det italienska nations-enandet. Då blev den mindre staden Rom huvudstad, och inte Neapel, som både var större och hade en månghundraårig vana av att vara huvudstad i ett stort rike. Och när Napoli spelar mot andra syditalienska lag sväller kammen på den neapolitanska identiteten i viljan att än en gång slå fast Neapels helt dominerande ställning i södern.
Neapel är på många sätt förfärligt, men också förföriskt. I antiken hette staden Partenope. Det var namnet på en av de sirener som förförde sjömän in i undergång. Enligt myten tog hon livet av sig när Odyssevs hade överlistat henne. Hon flöt i land i Neapelbukten och på hennes kropp byggdes staden.
I dag spelar hon fotboll på San Paolostadion.
Tomas Lappalainen