Wennman: Finns en styrka som kan ta dem hur långt som helst

Peter Wennman

helskärm

PORT ELIZABETH. Femtio tusen formidabelt fulla, festande och firande fans på gatorna i Port Elizabeth i natt – det kändes lite övermaga efter knappa 1–0 mot lilla Slovenien.

Men okej då, nu har ju England gett sig självt en chans.

Nu börjar VM på allvar. Nu ska vi in i schmutzen och röja.

Nu ska vi rent av ner i de lerigaste dikena igen, innan Tyskland–England på söndag, och dra alla de gamla historierna:

Om hur brittiska och tyska soldater klev upp ur första världskrigets skyttegravar och började spela fotboll mot varandra under vapenvilan, juldagen 1914.

Om den där förfärliga förstasidan som Daily Mirror tryckte upp under näsorna på folk under EM i England 1996: ”Achtung! Surrender! For You Fritz, ze Euro 96 Championship is over”. Inte undra på att dåvarande chefredaktören Piers Morgan (numera nån slags domare i Idol-tv) fick be om ursäkt. Inte undra på att det blev upplopp mellan tyskar och engelsmän på Trafalgar Square efteråt.

”Bara att träna straffar”

bo Om nidvisorna och psykningarna. ”Football´s Coming Home”, hånsjöng den tyska publiken inför VM-kvalmötet i München 2002. Det blev 5–1 till England och tvärtyst. ”Ten German Bombers In the Sky” skanderade engelsmännen på tyska gator i VM 2006 och betedde sig rätt osmakligt.

Och om – förstås – de smutsigaste fotbollskrigen av dem alla, straffsparkarna som såg tyskarna slå ut engelsmännen ur både VM 1990 och EM 1996.

– Det är bara att sätta igång och träna straffar resten av veckan, sa Eleganten i natt. Det blir väl det igen, förstås. Straffar.

Han och de andra tungviktarna i Drevet är luttrade av historiens engelska besvikelser mot Tyskland – undantaget givetvis VM-finalen 1966 – och hade definitivt hellre sett Ghana i åttondelsfinalen. England har aldrig förlorat en tävlingsmatch mot ett afrikanskt lag. Å andra sidan har det börjat pyra en liten glöd i det här sällskapet: I lag som börjar VM-turneringar så nervöst som England, som blir så nerklubbade i skoskaften av både fans och media, växer det ofta fram en inre styrka som kan ta dem hur långt som helst.

Är det det som är på väg att hända med England nu? Det där gamla Italien-syndromet?

– Man börjar ju undra, sa Eleganten. Först Tyskland i åttondelen. Sen går vi troligen mot Argentina. Två ärkefiender. Det kanske är ödet ... det kanske är meningen att England ska vinna det här.

Vi är många som kommer att stå med Pinocchio-näsor då. Eller vuvuzela-näsor, kanske. Men man får väl skoja bort det, som den hårde Englands-kritikern Howard på

The Sun efter avancemanget i går:

– Jag har aldrig tvivlat. He he.

Själv fick jag lite långnäsa när jag såg laguppställningen mot Slovenien. Jag hade ”stensäker” information om att Fabio Capello skulle spela med Joe Cole till vänster och Steven Gerrard som släpande anfallare.

Men man kan inte lita på en människa. Capello fortsatte med Gerrard till vänster, kastade in James Milner till höger och satte in Jermain Defoe däruppe.

När jag såg det gick jag omedelbart och ändrade resultat i Drevets tipstävling: från 1–0 till England till 2–2. Det var över 10 000 spänn i potten. Givetvis blev det 1–0, givetvis gjorde Defoe målet – och givetvis slog Milner det avgörande inlägget mitt i en övrigt stark insats.

Jag börjar bli för gammal för att trängas med ryggsäckar i mixade zoner. Det är dessutom deprimerande att se fotbollsmiljonärer gå rakt förbi pressuppbådet med näsorna i vädret utan att säga ett ord.

Capello bjöd på öl

Men Milner stannade i alla fall, och han var rätt känslosam:

– Jag fick göra VM-debut mot USA och blev utbytt efter en halvtimme. Fattar ni hur knäckt jag blev? Jag hade varit sjuk innan och orkade ingenting, men ... utbytt, pang bara, det kändes fruktansvärt. Desto roligare att stå här i dag och veta att man bidragit till segern.

Fabio Capello vred sig tre varv i sina egna kalsonger, spräckte livstycket och såg ut som komikern Tommy Cooper på högvarv när han var som nervösast under slutminuterna. Men efteråt, i snacket med Drevet, var han så lättad och avslappnad att jag blev full i skratt. I det läget förstod man verkligen vilket tryck en engelsk förbundskapten är satt under.

– Jag lät grabbarna ta en öl kvällen innan, det gav dem fantasi, skrockade Fabio.

Vi trodde alla att han skämtade, men det visade sig vara sant. Fasansfulle Fabio lät spelarna koppla av med en öl innan matchen.

Det är naturligtvis ett bevis för att spelarnas missnöje med den hårda regimen nått hans öron. Han var desperat efter framgång i en match där hela hans rykte stod på spel. Så desperat att han till och med lät killarna ladda upp med bärs.

Vad var det jag skrev för tre dar sen, förresten? Öppna en pub i träningscampen och England vinner VM!