Jämmer och elände, pest och pina, äggmök och rövsvett
Kul för Nilla Fischer – men för Blågult är avbräcket tungt
Publicerad 2021-05-28
Nilla Fischer missar OS för att h
Jag har fortfarande inte kommit längre på meningen än så.
Det är jämmer och elände, pest och pina, äggmök och rövsvett, surt och bittert.
Släng bläckplumpar och marshmallows.
Det bästa personlighetstestet lanserades i morse. Nilla Fischer missar OS för att hon ska få barn och frågan är om du lägger störst vikt vid den första eller andra delen av nyheten. Blir du mer glad än ledsen?
Jag, en usel människa, blev skitsur.
Rubensson var gravid i fjol, Wik är det nu och i sommar föds en Minifischer. Det är underbara besked för Elin, Jessica och Nilla, de ska gratuleras och lyckönskas av sina nära, men jag har ingen privat relation till dem. Jag är gubben på läktaren. Jag är folkölshejaren framför skärmen. Jag är den enkelspåriga typen som vill se Sveriges bästa fotbollsspelare utöva sin expertis.
Jubla åt avbräck?
Skulle inte falla mig in.
Tio titlar i Wolfsburg
I mars 2013 satt jag på en glesbelagd läktare i portugisiska Lagos. Pia Sundhage hade flyttat ner mittfältaren Nilla Fischer på backen för att vikariera för Sara Larsson och Charlotte Rohlin och inför motståndarna i USA:s ögon föddes en världsstjärna. Wambach, Rapinoe och Morgan försökte, men ett skånskt klippblock stod i vägen.
”Den enda femplusinsats jag hittills sett i något lag under den här turneringen. Överlägsen mot de bästa. Starkare än världens starkaste anfallare” skrev jag i häpen beundran.
Sedan dess är Fischer mittback. Hon korades till lagkapten i Wolfsburg som vann tyska ligan fyra gånger, tog fem cuptitlar och segrade i Champions League. Hon var den enda svenskan att göra mål i EM 2013, VM 2015 samt OS 2016. Hon vände hem till Linköping och behövde ett år för att acklimatisera sig till den nygamla miljön, men har sedan dess varit enorm.
Med åren har hon inte blivit kvickare, men av någon outgrundlig anledning svårare att springa ifrån. Det är något med tajmningen, något med intelligensen, något med närkampsspelet. Det du inte har i fötterna får du ha i skuldrorna.
Prioriterar helt rimligt
OS skulle bli Nilla Fischers avskedsföreställning i Blågult. I knäskadade Linda Sembrants frånvaro var det hon som skulle brottas med giganterna, hon som skulle trygga trebackslinjen så att kantlöparna kunde löpa fritt.
Nu blir det inte så. Nu blir det nog fyrbackslinje med Glas-Eriksson-Ilestedt-Andersson, med Nathalie Björn och Emma Kullberg redo på bänken. Det är inte illa, men ändå en försvagning. Framför allt krymper alternativen för en redan smal trupp som ska spela ett tajt mästerskap i 35-gradig hetta. En match går det an, men med tre duster på en vecka hade Fischers trygghet och muskelmassa behövts. Jag hade förresten gärna tagit Jessica Wik som evighetslöpare på kanten också, när vi ändå är inne på omöjliga önskemål.
Men okej, läget är som det är, fotbollsgiganter är människor också, de bildar familj och prioriterar på helt rimliga vis.
Med tiden får väl vi fotbollstöntar glädja oss. Se det ljusa i den där meningen. Kul att Nilla Fischer verkar må bra. Vet ni förresten vad man kallar planscher på damallsvenskans bästa försvarare?
Nill-affischer.