Bank: Fy fan
TV: Här angrips Sportbladets reporter under svenska supportermarschen
GELENDZJIK. Snart spelar Sverige en enormt viktig landskamp, och fans kommer att göra vad fotbollsfans gör.
Festa, fira, färga en stad.
Vara världens bästa supportrar. Förnedra och antasta arbetande kvinnor.
Vi satt i ett presscenter i Njizjny Novgorod och satte de sista planeringsbitarna inför en VM-premiär.
Att vara journalist är på en del sätt som att vara spelare. Det är VM en gång vart fjärde år, man vill vara så väl förberedd och ambitiös som det bara går.
Det finns så mycket att bevaka och rapportera om i ett 360-gradersmästerskap som aldrig sover. Inför matchen mot Sydkorea högg min kollega Malin Wahlberg direkt på en bärande del: hon ville gärna följa de svenska fansens marsch till arenan, skildra supporterfesten i direktsändning.
Hur det var? Malin kom tillbaka in i presscentret, jag märkte på henne att något hänt.
– Fy fan, sa hon. Det går inte att göra sånt här.
Hundratusen man från Svealand hade kannat på, de hade druckit upp all bärs i hela stan (det rapporterades som en kul grej), och när det dök upp ett tv-team med två kvinnliga reportrar var det liksom en del av karnevalen.
Känna på, känna på
Ovälkommet rufs i håret. Ovälkommen puss på kinden. En hårdhänt hand om halsen, en tunga över kinden, på väg mot munnen.
Känna på, känna på. Klämma på, klämma på.
Som alltid måste man rama in sådana här resonemang med reservationer: Inte alla män. Inte alla män. Inte alla män.
Alla män gör det inte.
Men: det händer ju hela tiden och det händer fortfarande.
För ett år sedan arbetade jag för Kanal 9 under Europa League-finalen på Friends Arena. Kvällen började med att vi fick veta att vår kollega Isabel Boltenstern flera gånger blivit antastad när hon skulle rapportera utanför arenan.
Män tog sig friheten att försöka pussa henne medan hon jobbade. I en tidning rapporterade man rimligt indignerat om övergreppen, bredvid rubriker om hur Zlatan Ibrahimovic ”stal showen” genom att posera vid en banderoll med texten ”Zlatan, stay and you can shag my wife” (”stanna så får du ligga med min fru”). För att ibland är det bara kul att skämta om att grabbar får göra vad de vill med brudars kroppar.
Ett par veckor efter den där finalen lämnade Aftonbladet in en polisanmälan efter att min kollega Anna Rydén antastats i samband med VM-kvalmatchen mot Frankrike.
Efter den sommaren fick vi ett me too-upprop världen över. Mer i vissa länder, mindre i andra, men det var en signal som rimligen fick varenda skojfrisk grabb att reflektera över det här med gränser.
Det var inte självklart att kulturpersonligheter i skydd av sin påstådda genialitet fick ta för sig av kvinnor som de själva fann för gott. Det var inte givet att kvinnor inom vården, medierna, ridsporten, skolan eller 30 andra branscher skulle fortsätta hålla käften för att inte utmana strukturer eller förstöra den goda stämningen.
Och sedan?
”Rör mig inte!”
Nyligen spreds bilderna av Maria Fernanda Mora över världen, Fox-journalisten sände live med Champions League-firande Chivas Guadalajara-supportrar, men fick tafsande händer över sin kropp.
– Det som drabbade mig drabbar tusentals kvinnor varje dag, sa hon. Men jag var med om det i direktsändning.
Ett par dagar senare: samma sak i Spanien. Canal Plus-reportern Marina Lorenzo hamnade bland Barcelona-fans som klev över en gräns:
– Rör mig inte! markerade hon. Rör mig inte!
Mer? Häromdagen sände Julieth Gonzalez Therán, reporter för Deutsche Welles latinamerikanska filial, direkt från en fanzone här på VM, när en kille i keps rusade fram, klämde till över hennes vänstra bröst och kysste henne på kinden.
Therán skrev om händelsen. ”Respekt! Vi förtjänar inte den här behandlingen. Vi är lika mycket värda och lika professionella. Vi delar alla glädjen med fotboll, men vi måste se skillnaden mellan ömhet och trakasserier”. Hennes arbetsgivare var ännu tydligare: ”Med bara några timmar kvar till VM-premiären bjöds vår utsända in till hjärtat av fanzone. Ett farligt uppdrag, och härifrån och framåt kommer vi att vidta säkerhetsåtgärder. Det där är inte en kyss, det är en attack utan samtycke”.
Det är alltså här vi alltjämt är.
Det är ett ”farligt uppdrag” för kvinnliga reportrar att bevaka glada fotbollssupportrar.
När Expressen skulle bevaka den svenska supportermarschen i Njizjny Novgorod rekommenderade chefer på den tidningen att deras kvinnliga utsända inte skulle göra det utan manligt sällskap. För säkerhets skull.
Ska vi bara se åt andra hållet?
Svenska fans har hyllats av alla, de har hyllats internationellt, de har hyllats i vår tidning också, och de kommer att hyllas igen. De är fantastiska, de färgar städer och de ställer till med mycket fest och väldigt lite skit.
Det här handlar inte om det.
Vad det handlar om är uppsynen, blicken hos alla de här männen – oavsett om det är med Chivas-fans eller i Spanien, i Solna eller i Ryssland. De har kul, de skojar, i flera av fallen är jag övertygad om att de inte ens har en aning om att det de sysslar med är kränkningar eller övergrepp.
Det säger väldigt mycket om väldigt mycket, för det finns inga ursäkter för er längre.
Ingen ska klampa in på era fruars, flickvänners, döttrars eller systrars arbetsplats och kladda på deras kroppar. Och ingen ska klampa in på de här kvinnornas jobb heller och göra samma sak.
På lördag spelar Sverige mot Tyskland i Sotji. Mängder av svenska fans kommer att invadera stan, de kommer att röja och ha kul, de kommer att stötta sitt svenska landslag, de kommer att skapa minnen för livet.
Men om ni undrar varför vi tvekar kring formerna hur vi ska rapportera om det så vet ni nu.
En kvinna med en mikrofon kan inte vara säker på att göra det utan att bli tafsad eller pussad på, för skojs skull. Ska vi bara se åt andra hållet då? Låta bli att polisanmäla övergrepp, låtsas som att det regnar?
Fy fan. Ska vi verkligen göra så här?
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller