”Smäller man på vet motståndarna vad som gäller”
Uppdaterad 2011-06-22 | Publicerad 2011-06-21
Nilla Fischer om den respekt hon skapar hos motståndarna
Många spelare vill vara en Lotta Schelin. Alla lag vill ha en Nilla Fischer. I fem delar instruerar VM-profilerna hur de nått sin stjärnstatus genom att satsa på olika moment av spelet. I dag: Nilla Fischer om tacklingar och styrka.
”Fischer” är tyska för ”fiskare”.
På svenska är det mer synonymt med ”köttare”.
2006 tog Nilla Fischer ett avgörande beslut.
Sedan dess har hon varit landslagets bästa bollvinnare.
Hur bra är du på att vinna boll?
– Det är en av mina styrkor. Jag är ju en fysisk spelare. En av de bättre.
Men ta då en hel match. Hur stor del av den går för dig ut på att mäta krafter med det andra lagets innermittfältare?
– Egentligen hela matchen, men mycket i början och slutet. Då måste man sätta sig i respekt.
Så om vi ser en sömnig första kvart, kan det för dig gälla massor?
– Ja. Då sätter man nivån. Går man in och smäller på vet motståndaren vad som gäller, men kommer man inte dit får de mentalt övertag. De känner ”det här är lugnt”. Den första smällen kan alltså göra att de blir rädda för nya smällar eller bara oroliga. De fattar vad som gäller.
Vad gäller när man möter Sverige?
– Att man inte kan springa och hålla i boll och ta det lugnt. De måste släppa boll snabbt, annars känns det.
Är den där respektgrejen viktigast mot Nordkorea, som passar mycket, eller mot USA som kör mer fysiskt?
– Jag tror det är lika viktigt hela tiden. Man måste in och smälla på. Det spelar ingen stor roll hur de spelar fotboll, bara man kan störa dem. Oavsett om de är rullande eller slår längre passningar – man ska störa deras rytm.
Hur ofta känner du att du förlorar ”matchen i matchen”, alltså att motståndarmittfältaren är starkare än du?
– Egentligen aldrig. Man jobbar hela tiden på att man ska vinna. Först i efterhand kan man tänka ”nej, hon var bättre än mig”. Tänker man så en gång under matchen är man körd. Så i en landskamp har jag hela tiden mentaliteten att ”det här vinner jag, det här vinner jag”.
”Man hånler inte”
Kollar du på siffror efteråt för att se om du vann din duell?
– Nej. Det är ofta en känsla i matchen. Ingen statistik behövs.
Hur mycket handlar om attityden? Jag vet inte om du förstår frågan, men får en leende galning mindre respekt än en arg?
– Det är upp till hur man reagerar själv. Jag har mer respekt för någon som bara smäller på och springer därifrån, men man är olika. Men att man hånler... nej, det händer inte hos oss.
Inga rena psykningar?
– Inte mycket.
Har du lärt dig någon amerikansk eller colombiansk förolämpning?
– Nej, spelet får tala.
Vem som du har mött var härligast att ta bollen av?
– Det är alltid roligt att spela mot USA och vinna de duellerna. Exempelvis mot Shannon Boxx, eller en löpning mot Abby Wambach. Det är fysiska spelare så det är roligt att vara mer fysisk.
Hur mår man efter 90 minuter mot dig och Caroline Seger?
– Förhoppningsvis är man lite öm i kroppen och känner att man har fått jobba hårt för att vinna mittfältet... vilket de förhoppningsvis inte har gjort.
Vad går fel när du förlorar närkamper?
– När man inte läser spelet kommer man fel. Då gäller det att bli snabbare i tanken. Du måste vara med i matchen i 90 minuter och inte såsa.
”Får spela på det man är bra på”
Det verkar som att ni på innermitten är intelligentare än de som bara ska skyffla in mål.
– Nej, absolut inte. De kvaliteter man har fysiskt och spelsättet passar olika positioner. Vissa är snabbare, vissa starkare.
Har du alltid varit bra på att vinna boll?
– Ja, jag har alltid varit stor. Lång. Haft en bra fysik. Jag spelade med killarna när jag var yngre och tidigt med damerna. Så hela tiden har jag fått jobba med fysiken. Det har blivit en naturlig del av mitt spel att gå in och tackla.
Det låter inte glammigt.
– Nej, men det är roligt. Man får spela på det sättet man är bra på. Det är inte så att jag bara är bollvinnare, jag får spela offensivt också.
Tränarbytet var brytpunkten
Föds man till bollvinnare, eller handlar det om skolning?
– Alltså, jag har naturligt en bra bollteknik, men ingen naturlig dribblingsteknik.
Finns det en brytpunkt när du beslöt att främja styrkorna? Att inte lägga tid på teknikpass utan på fysik?
– Ja. Kanske inte riktigt så, för jag tränar teknik och avslut också, men när Jörgen Petterson kom till klubben (LDB Malmö), för fem år sedan insåg jag vad jag måste jobba med. Då var det min fysik och kondition. Få ännu mer power. Sedan dess har jag kört så.
Hade du kunnat bli anfallare?
– Hade jag tränat på det kontinuerligt hade jag kanske varit på en annan nivå. Men inte som Lotta Schelin. Man får hitta det som är naturligt och sedan förstärka det genom hård träning. Så jag hade aldrig blivit en lirande forward, men kanske en targetplayer.
Hur känns det?
– Det känns bra. Jag trivs.