Niva: Rashford är Englands mest älskade spelare på ett halvt sekel
Det finns gott om spelare som gjort häpnadsväckande saker med en fotboll.
Marcus Rashford har rättat till orättvisor och förändrat en nation.
Dagens största fotbollsstjärnor tillhör världens allra mest berömda människor – i dag har vi fått ett bevis för att det inte behöver vara en dålig sak.
Det kan låta som en överdrift – men i en splittrad fotbollsnation har det gått mer än 50 år sedan en engelsk fotbollsspelare senast var lika unisont älskad.
Bobby Moore, Bobby Charlton och de andra världsmästarna kommer alltid att ha en särställning som adlade nationalsymboler – men sedan dess har vi sett euforiska mästerskapssomrar färgade av Gazzas tårar, Michael Owens skolpojksgenombrott och Wayne Rooneys urkraft.
Ingenting kan mäta sig mot detta. Ingenting någon har uträttat på en fotbollsplan kan jämföras med att faktiskt göra skillnad på riktigt.
Hade inte Premier League-läktarna varit tomma så hade Marcus Rashford välkomnats med en stående ovation på fredag kväll, trots att Manchester United spelar borta mot en Champions League-konkurrent. Just nu hade han – faktiskt – kunnat åka till både Anfield och Eastlands och mötts av applåder.
Känns som en livstid sedan
I ett sånt här läge spelar det faktiskt väldigt liten roll hur djupa och bittra fotbollsrivaliteterna än är. Det går liksom inte att ifrågasätta en kille som ställt mat på bordet åt hundratusentals fattiga barn.
Knappt ens två månader har gått, men det känns som en livstid sedan den brittiska hälsoministern Matt Hancock ville plocka in några populistpoäng när coronakrisen stormade runt honom och hans regering.
– Jag tycker att det första Premier League-spelarna kan göra är att bidra, att gå med på en lönesänkning och göra sin bit.
Den politiska opportunismen bakom utspelet grundades såklart i att Premier League-spelare länge uppfattats som själva sinnebilden för överbetalda, bortskämda bling-bling-divor – men Matt Hancock tycktes fullständigt ha missat att ligan numera drivs framåt av en ny generation med ett nytt tankesätt.
Raheem Sterling och Marcus Rashford är Englands två största stjärnor, men för dem som orkat titta bakom fördomarna har de länge varit uppenbart att de uppträder helt annorlunda än Premier League-stereotypen.
De är båda uppfostrade av ensamstående mammor, de är båda väldigt väl medvetna om vad fattigdom kan göra med ett barn – och de har inte glömt det.
Långt innan Matt Hancock började peka anklagande fingrar hade Marcus Rashford haft ett djupt och innerligt samhällsengagemang, och när pandemin stängde ner det brittiska samhället drev han aktivt frågan om att ersätta skolluncherna som då gick förlorade.
Han tillhör själv dem som varit beroende av dem. Han vet hur det känns att vara tio år gammal och hungrig.
Fotbollen räddade honom
När Marcus Rashford var liten brukade hans familj handla på budgetaffären Pound World, där inga varor kostade mer än ett pund. En ensamstående mamma skulle försörja fem barn, och ofta räckte inte pengarna till mer än lite flingor vid frukost och en yoghurt till middag.
I praktiken flyttade Marcus Rashford sedan hemifrån redan som 11-åring, eftersom Manchester Uniteds akademi kunde fylla hans basbehov på ett sätt som hans tappert kämpande mamma helt enkelt inte klarade av.
Fotbollen räddade honom, men i klassklyftornas Storbritannien finns det bokstavligt talat miljontals barn som inte ser någon realistisk väg upp över fattigdomsgränsen.
– Systemet byggdes inte för att familjer som min skulle lyckas, oavsett hur hårt min mamma jobbade.
Det var så Marcus Rashford själv summerade, i ett öppet brev som han adresserade till alla brittiska parlamentsledamöter.
– I England i dag lever 45 procent av alla svarta barn och barn från etniska minoritetsgrupper i fattigdom. Det här är England 2020...
I sitt öppna brev riktade Rashford fokus mot en annalkande social katastrof. Under sommarlovet skulle det inte längre distribueras några skolluncher, vilket ofrånkomligen skulle innebära att hundratusentals barn skulle gå hungriga.
Kunde knappt sova
Fotbollsstjärnan bad politikerna att tänka om – han argumenterade för det och han underbyggde det – men han möttes snabbt av ett avsnoppande avslag från Boris Johnsons premiärministerbostad på Downing Street.
Men Marcus Rashford gav inte upp. Mer mobilisering på sociala medier, mer debatterande i de konservativa brittiska morgontidningarna.
Han berättade om hur han knappt kunnat sova på nätterna, av oro för att han inte gjort tillräckligt.
– När jag åkte genom centrala Manchester med bussen som barn såg jag hemlöshet vid varje gathörn. Jag svor på att jag skulle hjälpa de som behövde det bäst om jag någonsin kom till en position där jag kunde göra det.
I dag är Marcus Rashford en 22-årig landslagsanfallare med fler än 12 miljoner följare på sina olika sociala medier. Han har en plattform för att göra just den skillnaden han svor på att göra – han kan bokstavligt talat tvinga makten att gå i en annan riktning.
Genomslaget har saknat motstycke. Under de senaste dygnen har opinionen bakom hans kampanj vuxit sig så stark att det till sist blev politiskt omöjligt för Boris Johnson att stå emot. I eftermiddags kom beskedet att den brittiska regeringen ändrade sig – det blir gratis luncher under sommaren också. Inte nödvändigtvis för att det var rätt sak att göra, utan för att fotbollsspelaren från fattigkvarteren hade trängt in premiärministern från privatskolorna i ett moraliskt hörn.
Få andra yrkeskategorier är lika bespottade som professionella fotbollsspelare, och himlarna ska veta att jag själv tillhört dem som ojat mig över samhällsfrånvända unga män som gärna stänger in sig i en bubbla dit den verkliga världen inte når.
Men allt var sannerligen inte bättre förr.
Startar i morgon
Från svenska idrottsplatser till engelska rymdskeppsarenor ser jag hur fotbollen förändras i takt med världen. Här hemma läxar Alexander Isak och Robin Quaison upp ett av våra största mediehus runt yttrandefrihetens ramar, och ute i världen driver fotbollsspelare social förändring i ännu högre utsträckning än de reagerar på den.
Jag har för länge sedan tappat räkningen på alla fina initiativ som tagits under pandemin – och jag hinner inte ens lyssna på alla kloka röster som talat i anslutning till Black Lives Matter-rörelsen – men jag är innerligt glad för dem.
I morgon startar Premier League igen. På många sätt är det fortfarande den allra mest vulgära idrottstävlingen vi har – där ryms allt mellan ekonomisk tillväxthets till politisk regimtvätt – men ändå är min tro på ligan starkare än på länge.
Där finns ju Jordan Henderson, som organiserade spelarnas kollektiva donation till det brittiska sjukvårdssystemet. Där finns Raheem Sterling, som envetet lyfter hur svarta knappt finns representerade i fotbollens maktpyramid. Där finns Troy Deeney, som mer eller mindre tvingade fram ett mer utförligt hälsoprotokoll inför uppstarten.
Och där finns då Marcus Rashford, den mest älskade fotbollsspelaren som England sett på ett halvsekel.
Från början gav inte världen honom särskilt mycket, men den gav honom fotbollen. Han lärde sig att hantera den, att vricka den förbi en försvarare och vräka in den i burgaveln.
Nu har han bevisat att det går att göra ännu mer hisnande saker med den, att det faktiskt är möjligt att rätta till orättvisor och förbättra en nation med bollen framför fötterna.
Jag har väldigt svårt att se att det går att använda fotbollen på bättre sätt.