Bank: Kan vi få ha lite kul igen?
Landslagsfotboll går ut på att vinna, nå resultat, samla poäng.
Okej.
Men om vi mest vill ha lite kul igen? Kan vi få det?
Som den sloganslängige Mikael Stahre brukar säga: Bra är alltid kul, men kul är inte alltid bra.
Sveriges landslag har landat i Belgrad, i ett Serbien som har sina saker att bekymra sig över. Det var den där inställda Pride-paraden i förra veckan, som ändå blev en Pride-parad till slut men som attackerades av ultranationalistiska fotbollshuliganer. Det är spänningarna vid gränsen mot Kosovo, förstås. Det är de nära relationerna till det krigförande Ryssland, den förlamande traditionalismen (Fotbollförbundet meddelade att landslagskaptenen Dušan Tadić inte kommer att bära någon regnbågsbindel under VM, eftersom det är en alldeles för känslig politisk fråga), de eviga diskussionerna om ett möjligt EU-medlemskap.
Men de ska till VM, de har börjat räkna på kvalkvoter till EM, och häromdagen ringlade köerna långa i ett shoppingcenter i centrala Belgrad. VM-pokalen var på besök.
Serbien har i alla fall chansen att få ta med den hem i vinter.
Halta, lytta och petade spelare
Sverige är inte där. Medan Piksi Stojković samlat harmoniska klasspelare ute i Stara Pazova har Janne Andersson knappt vågat vika undan täcket av rädsla för att få höra om spelare som trampat snett på en hotelltröskel under natten.
När var det riktigt roligt att hänga med landslaget senast?
Ett drygt år sedan, vändningen till 2–1 mot Spanien i Solna.
Resan till Belgrad har kantats av negativitet. Är det inte kraschade renoveringsplaner (vi är tillbaka vid den gamla modifierade 4-4-2-grunden) och tio skadade mittbackar så är det Alexander Isak som haltar hem, ett fotbollförbund som inte lärt sig något av hur man hanterar spelare med dubbla medborgarskap, kritik mot mediehanteringen, mot den fotbollspolitiska senfärdigheten. Dessutom känslan av att stå utanför ett (skit-)mästerskap för första gången på länge. De stigande förväntningarnas missnöje ska inte underskattas.
Om vi tittar på elvan som satte världen i brand mot Spanien så är fyra spelare (Filip Helander, Emil Krafth, Albin Ekdal, Alexander Isak) skadade, en (Victor Nilsson Lindelöf) har precis varit skadad och fyra (Robin Olsen, Ludwig Augustinsson, Kristoffer Olsson och Emil Forsberg) har haft problem att få speltid.
I kväll spelar de halta, lytta och petade för att inte åka ner i Nations Leagues tredjedivision, och för någon abstrakt form av kvotmatematik som ska matas in i excel-arken för framtida kval. Det är klart att det är viktigt. Det är viktigt att man hittar tillbaka till en solid defensiv, eftersom det varit grundläggande för hela den svenska landslagsverksamheten alla dagar som inte Zlatan Ibrahimovic struntat i vilket. Det är viktigt att man vinner, eftersom det alltid är viktigt när landslaget spelar.
Nu vill jag tillbaka till framtiden
Men det i särklass mest centrala, en kväll när mäktiga Marakana förvandlas till ungdomsgård och Piksi Stojković skickar ut sina kanoner på andra sidan, är att blåsa liv i svensk landslagsfotboll igen.
Saken är den att det inte borde vara särskilt svårt, att steget dit inte är särskilt långt.
Minns ni hur det kändes när Sverige slog Spanien? Det berodde inte bara på att VM plötsligt var på armlängds avstånd eller att resultatet i sig var historiskt, utan också på att vi kunde räkna ihop ett gäng talanger som i en vettig, stadig miljö skulle kunna lyfta det här laget en nivå till.
Det mesta av det där – utöver en backlinje, som är enklare att få ihop än vad en frifräsande, modernt anfall är – finns ju fortfarande kvar. Sverige har Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Anthony Elanga. Isak Hien får chansen att stämma av om han hängt med i sin explosionsartade karriär. Jens Cajuste är 23, Mattias Svanberg också. Patrik Wålemark har stoppat in en fot innanför dörren. Och Jesper Karlsson har vält Eredivisie över ända. Viktor Gyökeres är både ung och nyttig (och nosar på en startplats när Alexander Isak saknas).
Tre poäng i Nations League i september är en sak, det vore en lysande prestation i sig, men får jag välja ser jag hellre något som får mig att tro på en handfull av de som ska bära Sverige de kommande fem åren. Låt Kulusevski spela Spurs-fotboll, låt Hien fortsätta växa, låt Cajuste se ut som en hemtam katt på innermittfältet, låt Svanberg växla upp, låt Elanga komma in och dra ifrån.
Nyss var vi på väg någonstans. Nu vill jag tillbaka till framtiden.
Är det här den börjar?