Bank: Så länge Spanien tror på sig själva lär de fortsätta vara mästare
DONETSK. Ett nytt historieblad skrivet, ett nytt kapitel klart i den där guldröda boken.
Tvivla på Spanien, om ni vill.
Så länge de inte gör det själva lär de fortsätta att vara mästare.
Ett kort soundtrack från Donbass Arena, Donetsk:
– OooohlÉÉÉ… OooohlÉÉÉ … OooohlÉÉÉ …!
Sådär låter det när Spanien spelar fotboll, när de rullar ut ett tokjagande Frankrike och vinner en historisk fotbollsmatch.
Det här var första gången de slog Frankrike i en tävlingsmatch.
Det här var femtionde gången de tog sig an en tävlingsmatch på precis samma sätt.
Jag ägnade den här dagen åt att vakna i Gdansk, flyga vidare till Warszawa, hoppa på nästa avgång till Kiev och byta till ett plan mot Donetsk, långt där borta i öst.
Om jag var lite orolig för att inte hinna känna vad det här är för sorts ställe så var jag fel ute.
Före varje match bjuder EM-arrangören på något slags dansceremoni. På alla ställen vi varit har det varit nätta dansöser och dansare, klädda som fjärilar eller älvor eller så.
I Donetsk var dansarna klädda som kolgruvearbetare, med skyfflar och hjälmar och allt. Socialistisk realism för 2000-talet. Gruva goes gay-glitter. Det finns inga tabun kvar längre.
Eller, jo, det fanns fortfarande det i går.
Spansk fotboll hade ju ett sista gammalt spöke att göra upp med.
Under hela 2000-talet har jag följt dem genom stora mästerskap. Jag var där när en stabbigt elva straffades ut av Sydkorea 2002, jag var där när de blev bortförsvarade av Costinha 2004 utan att ens fatta hur. Och jag var där när allt vände, en skållhet junidag i Hannover 2006.
Frankrike flackade med blicken
Spanien mötte Frankrike då också, i VM, och Marca hade gått ut och lovat att de skulle ”Pensionera Zidane”. Men Zidane hade ingen lust. Han dansade runt ett spanskt lag som gav upp mittfältet och litade på Raúl och dribblande yttrar.
Det var sista mästerskapet Spanien spelade fotboll på det sättet.
Det var också senaste gången de släppte in mål i en slutspelsmatch.
Landslaget började spela bollinnehavsfotboll redan innan Guardiolas Barcelona fanns, men de har lånat idén från La Masia, från den Barça-ideologi som ser bollen som den finaste gåva som fotbollen har.
Äger du bollen bestämmer du – bestämmer du styr du världen.
I går fyllde en pensionerad Zinedine Zidane 40 år, och vi satte oss i den ukrainska kvällsvärmen för att se Spanien ta livet av sitt sista tabu.
De gjorde det på sitt sätt, med sin övertygelse.
Frankrike försökte göra det genom att vara någon annan.
En fotbollsgeneration som är det kaxigaste Europa har sattes på bänken, eller bads vänligt sätta sig runt eget straffområde. De tänkte strypa Spaniens mittfältsspel och hoppas på att Karim Benzema och Franck Ribéry skulle kunna springa in en boll eller två.
Det var inte Chelseas extremdefensiv, och det var inte ett aggressivt presspel. Det var ett mellanting från ett lag som vill bli älskat men utan att veta hur.
De gick ut på skolgården med flackande blick, med Nasris bänkade skratt och Ribérys överambition. När de kom ut mötte de skolans självsäkraste erövrare, och förstod att de inte hade ett skit att komma med.
Någon har räknat ut hur många stora finaler (VM, EM, Champions och Europa League) spelarna i Spaniens EM-trupp tillsammans spelat under de sex år som gått sedan den där matchen i Hannover: 60 stycken.
De har vunnit 54 av dem.
Det var ingen final i går, men det var en stor match. Och debatten kring Spaniens spelidé har stuckit upp här och var även på deras hemmaplan. Behöver de inte en riktig nia? Mer djupledsspel? Längre bollar?
Det var modellen som slog Frankrike
Inför Frankrike-matchen i går manade Andrés Iniesta till lugn.
– Vi ber våra supportrar att tro på det här laget, på vårt spel, vår tiqui-taca. Vi kan inte börja oroa oss bara för att en match gått dåligt. Det är svårt att fortsätta vinna efter att ha vunnit så mycket, men vi ska försöka, sa han.
Sen la han till:
– Confiad en la Roja. Lita på oss. De behövde bara 20 minuter för att övertyga oss.
Spanien ställde upp helt utan anfallare, men det var Frankrike som både tänkte och agerade defensivt. Första gången de misslyckades med det gjorde Spanien mål.
Malouda och Ribéry lät Clichy sköta försvarsjobbet till vänster mest hela tiden – men när han förväntades göra två mans jobb gick det inte längre.
Jordi Alba trampade runt Debuchy, Malouda struntade i att plocka upp Xabi Alonsos straffområdeslöpning, och en sekund senare skallade Xabi in 1–0.
Vi satt bara ett par meter bakom Frankrikes bänk: tillräckligt nära för att se Laurent Blanc börja suga allt mer intensivt på en plastpinne, tillräckligtnära för att höra ljudet av det spanjorerna kallar ”el toque”, tillslaget på bollen.
Spanien spelade sin spanska fotboll, och om ni tycker det är enahanda så skyll på lagen de möter. Skyll på Frankrike. Spanien äger bollen, de bestämmer över världen – och så länge som ingen vågar göra revolution kommer matcherna att se ut precis så här.
Sergio Busquets var fenomenal i all sin anonymitet, Jordi Alba forsade fram på sin kant, och det ultrasympatiska rödskägget Xabi Alonso gjorde två mål i sin hundrade landskamp.
Det var inte Xaviesta eller Silva som vann, det var inte briljansen. Xabi Alonso och Busquets var bäst, det var modellen som slog Frankrike med 2–0.
När allt var över gick de franska spelarna ut för att elda på sina inbördeskrig och sina demoner.
Under tiden fladdrade Spaniens sista spöke iväg som en sprucken såpbubbla, bort över kolgruvor och kvartsfinaler.
På onsdag möter de Portugal i semifinal. Det är inte säkert att de vinner, men jag vet precis hur det kommer att se ut när de försöker.
Det var längesen de tvivlade på den saken.
Spaniens slutspelssvit
22 juni, 2008. EM–kvartsfinal: Italien 0–0, 4–2 efter straffar.
26 juni, 2008. EM–semifinal: Ryssland 3–0.
29 juni, 2008. EM–final: Tyskland 1–0.
29 juni, 2010. VM–åttondelsfinal: Portugal 1–0.
3 juli 2010. VM–kvartsfinal: Paraguay 1–0.
7 juli 2010. VM–semifinal: Tyskland 1–0.
11 juli, 2010. VM–final: Holland 1–0.
23 juni, 2012. EM–kvartsfinal: Frankrike 2–0.